-
-

Charlton – Exeter City 4-2
Chuks Aneke var tillbaka i spel för första gången den här säsongen och det hann märkas trots få minuter på planen.

Charlton – Exeter City 4-2

Tänk så gott det kan vara med en seger när man nästan glömt bort hur den smakar. Efter mer än en månads tid utan vinst lyckades The Addicks äntligen komma upp i nivå igen och besegrade Exeter med 4-2 på hemmaplan.

Charlton – Exeter City 4-2
Tänk så gott det kan vara med en seger när man nästan glömt bort hur den smakar. Efter mer än en månads tid utan vinst lyckades The Addicks äntligen komma upp i nivå igen och besegrade Exeter med 4-2 på hemmaplan.

Det var svårt att veta vad man skulle förvänta sig för förutsättningar inför matchen mot Exeter City denna tisdagskväll. Skulle det täta matchschemat tvinga fram förändringar i system och startelva för Ben Garner igen? Nej, det blev faktiskt tvärt om. Trots en långt ifrån belåten bortamatch i Lincoln valde Garner att tre dagar senare stå fast vid det han försökte etablera där. Det gällde både formation (4-4-2) och startelvan som var rent av identisk från Lincolnmatchen. Joe Wollacott i mål, Mandela Egbo-Ryan Inniss- Eoghan O’Connell-Steven Sessegnon i backlinjen, Jesurun Rak-Sakyi-George Dobson-Scott Fraser-Charlie Kirk på mittfältet, och Jayden Stockley samt Miles Leaburn som forwards. Inga konstigheter. En elva som om möjligt väckte lite reaktioner inför matchen men som egentligen bara stärkte uppfattningen att Garner är en person som gärna håller fast i det han tror på – åtminstone tillfälligt. 4-4-2 mot Lincoln var alltså inte bara en tillfällighet utan det kan vara så att det nu är det som är rådande fram tills att ett 4-4-3 känns rimligt igen. Det mest nämnvärda inför matchen var dock att Chuks Anekes närvaro stämde med de rapporter som givits under dagarna inför matchen och att han nu gjorde intrång i en matchtrupp för första gången den här säsongen. Bara det här lilla adderandet av Aneke gjorde att man för första gången den här säsongen kunde skanna av bänken och tänka att Charlton hade bredd i en matchtrupp.

Exeter anlände till SE7 med interimtränare sedan Matt Taylors avsked och kastade ut en väntad och samspelt startelva. Formationen antecknades som en 3-5-2 formation, med den viktiga detaljen att Jevani Brown ligger som en tydlig 10:a i triangeln på mittfältet.

Första halvlek
Med tanke på den senaste tidens formkurva så kom Charlton ut bra i matchen. Förvånansvärt bra och den bästa starten på många omgångar. Man fick till ett fint flyt i spelet, tog sig runt mycket på kanterna och befolkade boxen. Farhågan var ett ännu en gång inte riktigt skulle klicka mellan leverans och slutprodukt men den oron eliminerades sakta men säkert med start efter 20 minuter. Inniss gav Dobson ett uppspel och mittfältaren vände upp på mittplan för att snabbt starta igång ett anfall med en fantastisk långboll i djupled. Leaburn löpte och blev märkbart fri direkt. Detta sedan en Exeterförsvarare tagit ett beslut att verkställa en offsidefälla som ingen närvarande kollega hade skrivit under på, och i sitt relativt fria läge hann Leaburn skottfinta, lägga över på rätt fot och skjuta in ledningsmålet till 1-0 (20).

Omedelbart efter målet slarvades det tillfälligt i Charlton som bjöd Exeter på en möjlighet genom ett distansskott, men mer skulle knappt hinna ske innan det även var 2-0 (24) på pappret. En snabb återerövring av Fraser högt upp i planen efter ett misslyckat anfall gav Charlton chansen till en andravåg. Fraser drog sig något steg till vänster innan ett tidigt inlägg sköts in. Stockley tog löpningen men kom inte mer rätt till än att få en svag nickskarv med toppen av hjässan. Dessvärre för Exeter så räckte det för att helt och hållet ställa Alex Hartridge bakom som gav bollen precis den riktningsförändring som behövdes för att överlista en chanslös Jamal Blackman på nytt. Stockley firade målet som sitt men det skrevs som ett självmål vilket får anses korrekt. Drömstart för Charlton med två mål under knappa 25 minuter.

Av uppenbara skäl var det för första gången på länge kul att kolla Charlton. På många håll och kanter upplevdes det också som att vissa spelare återupptäckt att det går att kombinera sig på ett ganska underhållande sätt med en och annan lagkamrat. En sådan relation var Egbo och Rak-Sakyi på högerkanten som agerade lekfullt tillsammans. Samtidigt som Charlton var bra så var inte Exeter dåliga. De nosade länge på en reducering i halvlekens andra hälft genom ett par tunga distansskott. 2-1 (37) kom också via ett sådant när det omtalade Fulham-lånet Jay Stansfield fortsatte gå i sin bortgångne faders fotspår och höll i sin personliga formtopp genom att smälla in en halvvolley. Ett mål som gjorde Charlton något skakigare fram till halvtid men som avbröts tacksamt av just halvtidsvisslan.

Andra halvlek
Att Charlton fick ett break från Exeters ganska positiva period i slutet av första var bra, för när spelet var igång igen hade man hunnit hämta andan och fått det avbrott som behövdes för att själva ta kontroll över matchbilden. Detta kunde givit ett nytt tidigt mål men denna gång brast det i den sista passningen mellan Stockley och Kirk, efter ett annars superbt anfall som Egbo startat med en våldsam löpning framåt i planen. Frustrerande att läget inte togs tillvara på men tillvägagångssättet var värt en applåd. Samtidigt förstod Exeter att ett så tidigt tryck offensivt kunde behövas om Charlton nu var på spelhumör för första gången på över en månad. Man försökte straffa dem så fort en yta blottade sig och det tvingade somliga försvarare, typ Eoghan O’Connell, till effektivt försvarsspel mot en skicklig offensiv.

I mitten av halvleken började Exeter kännas tyngre när tempot skruvades upp ytterligare. Charltons anfall blev kortare, man fick arbeta djupt ner på egen planhalva och av naturliga skäl började vissa ben se rätt tunga ut. Detta tvingade fram byten för att kunna hålla matchbilden i schack. Sean Clare och Albie Morgan kom in under en period där Exeter kom runt farligt i Charltons straffområde och bland annat var riktigt nära en kvittering när Josh Sparkes skickade ett halvvolleyskott stenhårt i ribban och ut. När inte det satt skickades ytterligare fräscha kroppar in i form av Corey Blackett-Taylor, Jack Payne och sedermera Chuks Aneke – vilket skulle bli avgörande. Efter endast två minuter på planen för Big Chuks så var det 3-1 (84) och han stod givetvis som målskytt. Ett nytt trevligt anfall var upprinnelsen med en brytning från Egbo som startpunkt till samarbete mellan Aneke och CBT på vänsterkanten. CBT utmanade till vänster, vek in och släppte över till en mer fri och bättre placerad Dobson som la upp för skott. Någon vidare träff blev det inte men tillräckligt för att styras via en bortaförsvarare och landa perfekt hos en Aneke på rätt sida som, med hjälp av stolpen, kunde fösa in utökningen och sitt första mål för säsongen.

Matchen upplevdes nu som avgjord och död men det här var en sådan kväll när det skulle bli händelserikt hela vägen till slutvisslan. På den sex minuter tilldelade tilläggstiden gjordes det både 4-1 (90+1) och 4-2 (90+4). Charltons mål kom till genom en utspark från Wollacott, en klackskarv från Aneke och ett inlägg från kortlinjen av CBT. En energisk Payne störtade in i straffområdet och mötte inlägget som skjuten ur en kanon med en stenhård nick, som gjorde att han borde slog sin motståndare i luften och Blackmans reaktionsförmåga. Siffrorna var samtidigt nu lite för stora sett till hur matchbilden i ärlighetens namn varit och kanske fick den ena linjedomaren lite väl mycket sympatier för bortalaget när han vinkade för en helt feldömd straff i det absoluta slutskedet av matchen. Han lyfte först flaggan för frispark nere vid Charltons vänstra hörn men efter att Aneke vunnit bollen genom en helt regelrätt axel-mot-axel situation viftade han än mer för en straffspark och huvuddomaren litade på sin arbetskollega. Sam Nombe placerade in straffsparken och ett möjligtvis rättvist reduceringsmål, men det förtjänade inte att komma till på det sättet.


Efter match
Ja, det här var man ju faktiskt inte riktigt beredd på, det ska man vara ärlig med. Men vad kul och lättande det var att Charlton faktiskt var bra igen och dessutom presterade mot ett bra lag – för det är vad Exeter är. Charlton har tappat poäng mot flera mindre bemedlade konkurrenter redan under säsongen (läs Forest Green Rovers). Nu blir det extra intressant att se hur man kan ta sig vidare från det här och kanske även prestera mot Portsmouth i nästa omgång. En match som även den här på hemmaplan, där man som bekant fortfarande är obesegrade. Eller så väntar det en ny månad utan segrar – vad vet jag. Det jag däremot vet är att trots formen har varit som den varit så kommer man leva på den här segern och insatsen i minst en vecka. För det är det minsta som vi uppbackande supportrar förtjänar.

Efter det här är det enkelt att rosa men det är väl lika bra att ta tillvara på den möjligheten – man vet ju inte när det dröjer till nästa gång. Försvaret stod upp bra mot en underskattad offensiv i motståndarlaget. Ska någon lyftas fram lite extra blir det O’Connells försvarsspel mot Stansfield och Egbos offensiva utflykter. Mitten var lysande med hårt arbete i båda riktningarna. Man krigade hårt djupt nere på egen planhalva och var agrresivca i återerövringen högt upp i planen. Längst fram gjorde Stockley sin bästa match för säsongen och Leaburn var ännu bättre i denna match – fram tills att han fick kliva av p.g.a. skada. Vi hoppas givetvis att det inte är allt för allvarligt för vårt unge stjärnskott och numera bästa målskytt. Inhopparna ska sedan alla lyftas i en och samma mening för deras roll att snabbt anpassa sig till en fartfylld matchbild och faktiskt stå för matchavgörande insatser som bärgade tre otroligt efterlängtade poäng. Chuks Aneke måste dock nämnas enskilt. Det finns få spelare som är så produktiva på så få minuter – vilket för evigt kommer vara hans signum för mig, oavsett hur skadedrabbad han nu är.

Omgångens poäng
3p – George Dobson: Briljant match av Dobson som verkligen bidrog i båda riktningarna. Var faktiskt ovanligt svag i Lincoln men lyfte sig nu ordentligt och presterade på den nivån vi är vana vid, speciellt när laget också går bra. Satte stopp för mycket längs mittplan och startade sedan anfall med precisa passningar.

2p – Jayden Stockley: Det har inte varit någon lätt inledning på säsongen för kapten Stockley, det ska gudarna veta. Spelmässigt har han inte fungerat och målen har därav lyst med sin frånvaro, trots att han samtidigt har ett orubbligt förtroende beroende av alternativen är för få och för dåliga. En viss tendens till förbättring syntes i Lincoln när laget gick över till 4-4-2 och den här matchen fick man återigen på papper att han måste ha en kompis bredvid sig på sin position för att han ska fungera. Stark insats både off och deff.

1p – Inhopparna: En ny variant i den här delen. Om inhopparna var svala i helgen så var det raka motsatsen nu. Alla kände nog doften av seger vid 2-1 och visste hur mycket det skulle betyda att bryta den negativa trenden. Bytena i andra halvlek behövdes för att behålla Charlton i matchen och det skulle till och med bli så att de blev avgörande. Sean Clare, Albie Morgan, Jack Payne, Corey Blackett-Taylor och Chuks Aneke kom samtliga in och bidrog rejält under begränsad tid för att det här skulle gå vägen. Därav tilldelas samtliga varsin poäng för sin medverkan.

Charlton:  Wollacott; Egbo, Inniss, O’Connell, Sessegnon (Clare 66); Rak-Sakyi (Payne 76), Dobson, Fraser, Kirk (Blackett-Taylor 76); Stockley (c) (Aneke 82), Leaburn (Morgan 66)
Ej använda avbytare: MacGillivray, McGrandles

Exeter: Blackman; Key, Sweeney (c), Hartridge; Caprice, Harper (Kite 66), Collins, Sparkes (Chauke 89), Brown (Cox 90), Stansfield, Nombe
Ej använda avbytare: Brown, Smith, King, James


Mål: Miles Leaburn 1-0 (20), Självmål 2-0 (24), Jay Stansfield 2-1 (37), Chuks Aneke 3-1 (84), Jack Payne 4-1 (90+1), Sam Nombe straff 4-2 (90+4)
Domare: C. Hicks
Publik: 11,411 (833 från Exeter)

COYA!

 

Oliver Fredrikssonoliver.f.98@hotmail.com@oliverfredriks2022-10-12 20:27:00
Author

Fler artiklar om Charlton