Charlton förlorade när Ross McCormack gjorde fyra mål
Publiken på The Valley fick se en underhållande match mellan två lag som från första stund bestämt sig för att bjuda upp till kamp på det regntunga gräset i SE7. Det var Charlton som var spelförande större delen av de 90min och att det röda lagets två mål inte räckte till åtminstone en poäng stavas: Ross McCormack! Leeds skottske forward i form snålade inte. Han gjorde Yorkshirelagets alla fyra.
Det var länge osäkert om det skulle bli match överhuvudtaget i den vackert belägna Londonförorten Charlton denna regniga lördag. Efter att ha skjutit upp både insläpp och matchstart för att bedöma de sista väderprognoserna bestämdes att planen var i speldugligt skick. Möjligen hade Leeds stora följe på över tre tusen fans en del i det beslutet.
Charlton mönstrade samma manskap som slagit Birmingham senast. Enda ändringen var offensiv. Pritchard fick stå åt sidan till förmån för Callum Harriott. Ändringen var logisk med tanke på hemmaplan. Leeds som slagit Yeovil hemma hade målsättningen att gå in med samma inställning här på bortaplan. Resultatet lät inte vänta på sig. Man kan säga att publiken som trotsat det dåliga vädret fick valuta för inträdet.
Matchen började med fina chanser för Charlton som snabbt tog tag i taktpinnen. Det såg betryggande ut särskilt med vetskap om den stabilitet försvaret visat upp med över fyra matcher utan insläppt mål. Men plötsligt var vi alla nere på jorden igen. Frågan är om någon varnat Lawrie Wilson i charltonförsvaret för Ross McCormack? Han släpptes helt obevakad efter ett inlägg som styrdes vidare och ensam med Hamer stötte han in 0-1. 7h44m varade Charltons nolla i insläppta mål denna gång.
Jag gillar spelare som Cameron Stewart som Charlton lånat till januari av Hull City. Han har en frenesi liknande Harriotts och Wiggins. De här tre fortsatte att ställa till oreda för Leeds efter målet. Wiggins med fördel av den sida av planen som var något mindre blöt gjorde flera räder som vid ett tillfälle nära resulterade i självmål av Leeds försvar. I ett följande moment borde Charlton fått straff när Church drogs ner.
Oförtrutet matades bollar in i straffområdet och Church var nära gång efter annan. Men det var ovan nämnda Stewart som gjorde det. Med ackuratess tryckte han dit en numer patenterad volley direkt i mål från en position utanför straffområdet. Årets mål? 1-1, rättvist, och åter var känslan att Charlton nu skulle ta över och avgöra. Harriott lobbade över målvakt men också just över ribban innan lagen gick in för att vila.
Åter på planen i andra halvlek kändes optimismen från hemmalaget ända upp på läktarna men lika plötsligt som vid första målet var Leeds i ledningen och Charltons medvind mojnade igen. Harriott befann sig på obekväm position i försvaret och i en kamp om boll med Pugh i Leeds föll den senare vid rätt tillfälle. En i mina ögon billig straff men få protesterade. Ross McCormack stegade fram och kände nog att det inte fanns på kartan att missa. I nättaket. Stenhårt. 1-2.
Lite av Charltons ånga försvann med det målet och spelet jämnades ut. Planen var svårbemästrad och med Wiggins på den blötare sidan försvann farten i anfallen man sett tidigare. Leeds hade bud på avgörande av matchen, men i det böljande spelet var det Charlton som tog vara på en möjlighet efter att Church slitit sig loss på vänsterkanten och skickat in bollen på närmaste stolpen där kapten Jackson, måltjuven, befann sig och styrde in "lädret" i nät. 2-2. Sett till matchbilden totalt en mer än rättvis kvittering och Charlton vädrade morgonluft igen.
Men knappt hade de röda dragit in andan förrän det var dags för McCormack igen. Denna gång var det Dervite som var den olycklige som tappade sin gubbe i straffområdet och bollen kom som serverad vid stolpen till mannen för dagen. Inga misstag där inte och Leeds var i ledningen igen. 2-3. Det var som förgjort för ett för dagen mycket bra Charlton. Så fort man kände att man hade kontrollen så slogs man ner av McCormack.
Charlton gjorde byten tio kvar men kvällen var Leeds och McCormacks. Hans hattrick räckte inte utan en punkt skulle han sätta också. I matchens sista skälvande moment tryckte han dit en frisspark rakt in i mål. Muren i Charlton var antingen felplacerad eller med minst två man för lite. På det sättet ska det inte gå att få in bollen, men det kändes som hur än Charlton försökte så spelade det inte någon roll. Matchen slutade 2-4.
Att The Addicks fick applåder på sin väg ut från planen var helt i sin ordning. Laget hade gjort allt man kunde begära. Men det är i mitt tycke elementärt att hålla koll på en forward i form och aldrig aldrig ge honom minsta utrymme. Det här missade Charlton denna dag och därför förlorades matchen. Nästa mach blir mot QPR på Loftus Road. Men det blir efter landskampsuppehållet. Låt oss hoppas på att Portugals försvar håller lika dålig koll på Sveriges anfallare som Charlton gjorde på Leeds Uniteds. Då går vi till VM.
