Charlton - Hull City
1 - 0

Charlton - Hull 1-0

En ny bra andra halvlek såg till att Charlton fick med sig tre poäng mot titelsegrande Hull i säsongens sista seriematch. Dessvärre medförde ett mindre önskvärt resultat i Oxford att Charlton inte nådde fram till play-off utan fick se målskillnad hålla dem på fel sida sträcket. Därmed slutar Charlton 7:a säsongen 20/21 och spelar i League One även nästa säsong.

Nigel Adkins valde som väntat att nu inleda den viktiga matchen att vinna med två forwards på plan. 4-3-3-formationen har fungerat bra sedan tränarens intåg men det är i det rakare spelet med två forwards som mål har skapats på senare tid. Conor Washington kom in mot Ben Purrington och Ian Maatsen flyttades ner till vänsterbacken. Sedan ersatte Albie Morgan den skadade Jake Forster-Caskey. Diallng Jaiyesimi var tillbaka som alternativ men placerades på bänken på grund av oklar matchform. Förutsättningarna inför matchen har rabblats tidigare men för att göra det kortfattat behövde Charlton vinna matchen mot Hull, samtidigt som Portsmouth och Oxford inte fick vinna sina matcher mot Accrington respektive Burton. Charlton hade på pappret den tuffaste motståndaren men även konkurrenterna stötte på lag som absolut skulle kunna störa dem i deras resultat.

Charlton: Amos; Matthews, Inniss, Famewo, Maatsen; Morgan, Watson (Shinnie 69), Gilbey; Washington (Aneke 57), Stockley, Millar.
Ej använda avbytare: Maynard-Brewer, Gunter, Pearce, Pratley, Jaiyesimi.

Hull: Ingram; Coyle, Jones, Greaves, Elder (Emmanuel 34’); Slater (Wood 80’), Docherty (Smallwood 80); Wilks, Whyte, Lewis-Potter (Crowley 57); Magennis (Scott 80)
Ej använda avbytare: Long, Burke.

Första halvlek
Det blev en jobbig början på matchen för Charlton där Hull inte verkade ha anlänt till London med attityden att slå av på någon takt. Redan efter sex minuter fick den före Charltonspelaren Josh Magennis ett friläge och här får vi tacka att Ben Amos kom ut bra med en fin räddning. Ryan Inniss agerade även snabbt för att få undan en retur som låg tillfälligt fri. Hull fortsatte sin spelmässiga dominans under matchens första 20 minutersperiod, innan Charlton började ta för sig mer för att jämna ut det något.

Mer aggressivitet och högre press från mittfältet och framåt blev nyckeln för att växa in i matchen. Automatiskt blev det bättre offensivt och Liam Millar skapade the Addicks första chans med ett vänsterskott över, sedan Alex Gilbey vunnit boll och försatt han i ett bra läge. Återerövringen fungerade också bra när det tappades något för mycket boll på offensiv planhalva och omställningar kunde det inte släppas till för mycket av, för Mallik Wilks var snabb med att hota i andra änden.
Charlton skulle avsluta halvleken med två fina anfall, där det första verkligen var nära att resultera i ett ledningsmål. Man bröt boll vid vänsterkantens mitt och Maatsen tog ett eget beslut i att slå en perfekt krossboll mot Washington i djupled. Löpningen och passningen var så pass bra tajmad att Washington försattes i relativt fritt läge. Han tog ned bollen och sköt smart i steget, men skottet stack precis utanför Ingrams bortre stolpe. Nära. Samtidigt nådde nyheterna att Accrington hade ledningen mot Portsmouth i paus, men att Oxford gått upp till 2-0 mot Burton. Därav visste vi att Charltons uppförsbacke, trots en bra första halvlek, var brantare inför andra.

Andra halvlek
Uppfattningen att det kunde bli något bra av säsongens förmodade sista halvlek infann sig ganska snabbt. Genom ett lyckosamt samarbete mellan Millar och Maatsen på vänsterkanten kunde Stockley nicka i ribban i 49:e, och Millar själv skjuta tätt utanför 52:a. Strax härefter genomfördes det väntade bytet i att slänga in ”supersub”-Aneke och han var initiativtagaren till ett annat anfall som slutade med att Gilbey skickade ett svepande inlägg mot Stockley som nickade över på nytt.

Charlton spelade bra och lyckades bita fast ett kontrollerande övertag mot ett starkt motstånd. Bollinnehavet var koncentrerat på offensiv planhalva och Charlton fick till ett bra spel med vändningar från kant till kant som hotade Hull. Dessvärre tog det lite väl lång tid att komma till avslut ibland och Hull tilläts lite väl ofta samla sitt försvar och göra det kompakt. Återigen var man rädd att diskussionen efter matchen skulle kunna handla om efterfrågan kan slutprodukt i anfallen men med kvarten kvar skulle det ändå bli ändring på det.

Vänsterkanten hade varit så pass aktiv att när Millar och Maatsen tog sig framåt fick de tre man mot sig. Hull gjorde korrigeringar för att stängda ner deras finurliga verksamhet men ett nytt samspel i 75:e minuten skulle leda till att Millar kunde få yta till att vika in med högern för ett inlägg. Lyftningen sveptes mot boxen som besöktes av Stockley och tre Hullförsvarare. Stockley fick inte yta att nå fram till ett avslut men inlägget skapade tillräckligt med problem för att Ingram och Greaves skulle hjälpas åt med att stöta in den i egen målbur. Ett svårt inlägg att försvara sig mot och självmålet satte Charlton i ledning, 1-0 (75).

Ledningsmålet gav ingen anledning till att lägga av med den fina fotbollen men utvecklingen i Oxford talade sitt tydliga språk om hur eftermiddagen skulle sluta. Utan att lyckas hade Gilbey, Aneke och Inniss möjligheter att avsluta säsongen med att hamna i målprotokollet. Inget genomfördes dock i praktiken och Charlton kunde konstatera att säsongen avslutades med en uddamålsseger mot seriesegrande Hull på The Valley.

Efter match
Nej, det gick inte hela vägen in. Det gjorde därför inte särskilt mycket att den här matchrapporten fick dröja för nu är det över för den här säsongen. En säsong som varit upp och ner med ett par snäva svängar som inom en framtid kommer summeras här med genomgång av vad som hänt och lite betygsättning på hur aktörerna skött sig.

Sett till matchen gör Charlton bra 90 minuter mot laget som varit bäst under säsongen. Hull glimtade bitvis till och visade sina styrkor, framför allt under första halvleken där man hade något av ett övertag. I andra tog dock Charlton över och fick till en behaglig fotboll som skulle innebära att nollan kunde behållas intakt och att ett mål framåt räckte för att vinna tre poäng. Ett fulländat poängtapp i Portsmouth infriades genom en 0-1 mot Accrington Stanley, men Oxfords tidiga ledning och sedan ständiga utökning mot Burton gjorde att det aldrig heller blev särskilt spännande i Charltons match. Att Accrington snor åt sig alla tre poäng mot Portsmouth får ses som en skräll men det kommer heller inte som en chock. Förhoppningen var att Burton skulle kunna göra något liknande i Oxford men där blev det aldrig någon match och tyvärr hade Burton checkat ut till Oxfords fördel. Genom segern klättrar Charlton om Portsmouth och slutar på en 7:e plats med 74 poäng. Samma poängantal som 6:e placerade och play-off firande Oxford men här visste vi att konkurrenten hade ett försprång i målskillnad och att det skulle bli svårt att ens närma sig. Sedan är det grym att det är målskillnad som ska skilja en från play-off efter 46 omgångar och det är bara smärtsamt att leta förklaringar till en annan verklighet. Det första som poppar i huvudet vid åsynen av tabellen är Ronnie Schwartz straffmiss på tilläggstid i just Oxford och Crewes sista-sekunden-kvittering för bara någon vecka sedan. Andra utgångar här hade gjort förändring och visst är det underhållande att när det väl ska avgöras är det så pass små marginaler som faktiskt bestämmer ens öde.

Omgångens poäng
3p – Ian Maatsen: Avslutar säsongen med att demonstrera hur han fungerar som vänsterback när han har en bra dag. Fyllde på offensivt och gav Hulls högerkant fullt upp. Hade flera kombinationer som gav Millar utrymme för kreativitet och serverade en lysande passning i första halvlek som Washington borde utnyttjat bättre. Fick bukt med en hotfull Wilks i första halvlek och tvingade denne att arbeta mer defensivt i andra. En av hans bättre insatser den här säsongen.

2p – Liam Millar: Ännu en gång blev det ingen poäng antecknad och sett till hur mycket boll han hade borde det blivit mer av det. Men hur skulle det sett ut om inte Millar samtidigt var så aktiv och kreativ? Tillsammans med bra uppbackning var det framför allt från hans fötter som det offensiva spelet kom till och det är han som ligger bakom inlägget som leder till mål. Behövs i såna här matcher och levererar också.

1p – Ben Amos: Det har funnits matcher där Amos haft mer att göra och där han fått flexa med viktigare räddningar. Hade inte överdrivet mycket att göra sett till 90 minuter. Den tidiga och viktiga räddningen av Magennis friläge ska dock framhållas och den ser till att matchen fortsätter leva. Att börja hänga med huvudet efter sex minuter i en match av denna typ hade kunnat vara tillräckligt för att vända upp och ner på allt. Slutade på 17 hållna nollor efter matchen vilket är ett bra facit.

COYA!