Chelseas Värld: To shake or not to shake
I Chelseas Värld denna gång pratar vi banaliteter som handskakningar (hur svårt nu det kan vara?), Ferdinand, Terry, Cole, skandaler och så reser vi en sväng till USA. Detta är en blå spalt. Trevlig läsning!
Veckan då alla borde diskuterat Hillsborough på ett hedersfullt och respektfullt sätt kom istället att handla om en så banal grej som handskakningar. Bedrövligt egentligen, när man tänker på det, men så var det. Hela veckan har handlat om huruvida Ferdinand skulle skaka eller inte skaka.
Jag kan inget annat än att tycka lite synd om Terry. Det kvittar vad ni andra säger, för Terry är en stor man. Han är ett fullblodsproffs och en fantastisk lagkapten som tar sitt ansvar både på och utanför plan. Så är det. Det finns för många människor som har styrkt det. Läs Sam Tillens egen berättelse, många har hört om den och Niva har uppmärksammat den. Men läs den själv. Läs även om den lille pojken som stod utanför Cobham när Terry plötsligt dök upp, eller se klippet med den gråtande flickan som fick John Terrys skor.
Otursförföljd, klantig, slarvig, dum. Kalla det vad ni vill. Terry är inget helgon. Men han sträckte ut handen. Han bryr sig.
Ashley Cole. å andra sidan är också han ett fullblodsproffs. Men han skiter i vilket. Det har liksom blivit hans grej. Han sitter ner i rättssalen, svär åt domare på planen och hatar Arsenal. Han kör sitt race och folket vet var de har honom. Han är också hatad, men det rör honom inte i ryggen.
När Ferdinand nekade Terrys hand såg man besvikelsen i Chelsealegendens ögon, när han nekade Coles hand svarade den sistnämnde med en spottloska. Två fullblodsproffs som ger allt i alla lägen, men med så olika personligheter.
Vad John Terry har, eller inte har, sagt har dissekerats in i minsta detalj, under juridiska former och kontentan är att han blev funnen icke skyldig. Personligen bryr jag mig inte ett skit om varken Ferdinand eller vem han vill, eller inte vill, skaka hand med. Om han känner att han behöver publiciteten så desperat så är det upp till honom. Men det var snart ett år sedan, är det inte dags att gå vidare? Och varför putta en stackars grabb i ryggen på det sättet? Låt i alla fall grabben skaka hand med vem han vill!
Ferdinand hade i en tid när fokus borde ligga på att hedra offer i Liverpool, att främja Fair Play eller åtminstone glädjas över att Premier League var igång igen, chansen att sätta punk. Han tog den inte utan fortsätter njuta av strålkastarljuset.
Kaptensbindeln fråntogs Terry första gången efter Bridge-skandalen. Men varför belönades Giggs med bindeln i Storbritannien kort efter denna skandal? Same same, but different, eller helt enkelt - guity untill proven Chelsea?
Ashley Cole har förresten börjat Twittra. Detta var bland det första han la upp. Respekt! (på ett litet retfullt- typiskt- Cole-vis)
I en annan del av Manchester fortsätter Rio Ferdinand sin laglösa bana. Först blev han straffad av FA för en rasistisk kommentar på Twitter, sedan drogs hans körkort in i sex månader för fortkörning. Förmodat hash i pisset, ovårdat språk och glad i snabba bilar, hade han klätt sig i allt för stora kläder och tagit en mikrofon i handen hade man lätt kunnat förväxla honom med en viss amerikansk rappare.
Och väl i USA så kan jag passa på att dela med mig av denna bild med två av världens roligaste män. KTBFFH Ferrell och Galifinakis!
Fortsatt i USA. I förra Chelseas Värld postade jag en länk med mitt favoritmål alla kategorier och det var alltså Gudjohnsens mål mot Leeds 2003. Efter det har islänningen så sakteliga börjat avveckla sin karriär i Barcelona... därefter Monaco, Tottenham, Fulham, Stoke och AEK Athen. Och det har väl gått sådär. Just nu provtränar han i Seattle Sounders i just USA och fina mål kan han fortfarande göra, titta bara här.
Arsenal har en ny slogan. Mycket passande.
Avslutningsvis får vi väl bjuda lite på oss själva med, för här är vad som hände i Super Cup-finalen illustrerat.
Tack för denna gång.
