Chockartad vändning av Sheffield W

Släkten är värst. Även om matchvinnaren Leroy Lita väl endast är att betrakta som en avlägsen släkting i charltonleden svider det att han nu avgjorde matchen där vi alla hade räknat in först tre sen minst en poäng efter en sen kvittering från gästerna. En sur hemmaförlust för Charlton, med frågetecken kring Powells matchande av sitt lag, mot ett för dagen starkt Wednesday.

Charlton kom till spel med sitt vinnande lag från senaste två omgångarna dvs med yrvädren Wagstaff och Wilson i fria anfallsroller och Pritchard/Stephens/Jackson som trygg stomme på mitten. Oförändrad backlinje men med Cort åter på bänken som alternativ. I Sheffields uppställning fanns tre bekantingar i form av backklippan Llera och på bänken Semedo och nykontrakterade Lita som denna eftermiddag skulle komma att sänka Charlton.

Matchen var på förhand oviss med två lag i vinnande form. Det visade sig också snart bli en match av derbykarraktär med stor kamp över hela planen där lite utrymme gavs till finlir. Planen var av karraktären tung vinterbana efter att tidigare under veckan varit täckt av snö. Det fanns åtskilliga vittnen som fick se charltonspelarna jobba sig trötta i blötan och som blev allt mer ifrågasättande av tänare Powells beslut att inte utnyttja sitt reservkapital på bänken.

Efter en mållös men inte alls händelselös första halvlek med jämn chansfördelning kom utdelningen för hemmalaget strax efter paus. Ett mönsteranfall efter sheffieldhörna där bollen gick som på ett snöre och lämnade ugglorna från Sheffield dumt blinkande och putsande sina fjädrar.  Ett snabbt utkast från Hamer till Wilson, som slog en kross till Solly på högern, som krossade i sin tur till Pritchard, som snyggt tog ner bollen och la upp den för kapten Johnnie Jackson som inte gjorde något misstag. Pang,pang,pang. Ottagbart. Stolpe in. 1-0.

Efter Charltons ledningsmål lyfte Wednesday upp spelet och the Addicks fick mest hela tiden ägna sig åt att freda sitt straffområde. Allt tycktes ändå kunna sluta väl, dvs med en fjärde vinst i rad, men charltonpubliken (åter över 20000) skulle lämna the Valley i chock. Sex minuter kvar kom det ständiga orosmolnet Reda Johnson fram och fick huvudet på bollen som tog en bana över Hamer. 1-1, vilket ingen riktigt kunde säga något om vid det laget. Man tyckte lite till mans att ett oavgjort resultat nog var rättvist trots allt. Men. Så.

Tidigare inbytte nyförvärvet från Swansea Leroy Lita skulle få sista ordet mot det Charlton han tidigare spelat några matcher för som lån under 2008. I matchens sista ordinarie minut så kom han till och måttade ett skott som oturligt tar på Taylor och ställer Hamer helt. Dessförinnan hade Wagstaff haft ett skott klockrent i stolpen. 2-0 där och matchen hade varit i heaven SE7. I stället alltså ridå 1-2.

Ett oavgjort resultat hade varit rättvist och man kan inte annat än undra över vart Powell hade sin berömda fingertoppskänsla denna lördag då hans första byten kom i matchens sista minut. Powell själv förklarar efteråt att hans lag gjorde allt rätt och föll oturligt. Förvisso. Men alla vi efterkloka kan ju ändå inte låta bli att spekulera i ett tröttkört lag i ett tungt möte på en tung plan.

Nya tag nu! Nästa omgång är det "hatmatch" mot Crystal Palace. En revanch där känns liksom ändå lite mer än vad den här mot Sheffield W skulle kunnat gjort.

Gunnar Persson2013-01-27 13:42:38
Author

Fler artiklar om Charlton