Dele Allis framtid och fotbollsspelare som en försäljningsbar vara
Dele Alli visade på styrka, mental styrka, när han nu gick ut och berättade om de demoner han kämpar emot. Ett stort första steg för att komma tillbaka till fotbollen, men kanske framförallt början till att bli den människa han själv tycker om och trivs med att vara. Det senare är dock något som den engelska ligafotbollen inte har varit särskilt bra att ta vara på under historiens gång.
Nu är det upp till Everton, om man kan bistå Dele Alli på hans väg tillbaka och förhoppningsvis också mot en fotbollsvärld där spelaren inte bara ses som en försäljningsbar vara, för oavsett hur rik han blir, så är det ju fortfarande en människa.
Everton var den första klubben i England att 1999 starta Former Players Foundation som hjälper gamla spelare. Det enda som krävs för att få stöd är en enda match i A-laget. Tillsammans med FC Barcelona har de sedan dess varit det goda exemplet för andra klubbar i Europa som följt efter.
Vid ett av flera samtal med en av dem som under årens lopp varit med och jobbat i verksamheten - Henry Mooney - släppte jag ur mig den skeptiska frågan:
“Finns behovet verkligen kvar, nu när spelarna tjänar så mycket?”
Höftledsoperationer och spelskulder
Mooney är en uppskattad karaktär på Merseyside som genom årens lopp jobbat med människor i samhällets utkant, vilka är sorgligt många på Merseyside. Idag är han ordförande för Everton Former Players Foundation. Han berättade målande om hur gamla fotbollshjältar från 1960-talet fått ekonomisk hjälp. Alltifrån att ha råd med höftledsoperationer till att faktiskt gå till den undre världen för att lösa ut medaljer som sålts efter spelskulder. Spelare som alla kände till. Berömda över hela Storbritannien och vissa även utanför. Men det var före tv. Före pengarnas intåg.
Fram till början av 1960-talet var en fotbollsspelare helt utan rättigheter. Lönetaket gjorde att de sällan tjänade mer än de flesta på läktarna, vilka i sin tur knappast var välbärgade. Men utöver det var de dessutom klubbens egendom. Att lämna in transferansökan fanns inte på kartan, eftersom klubben då kunde vägra spelaren flytt och samtidigt hålla inne med lönen. Det är inte långt bort från att jämföra med gamla avskydda fenomen som vårt svenska statarsystem eller andra former som närmade sig det slavlika, med den skillnaden att valet att bli fotbollsspelare var frivilligt och du fick ändå en liten lön.
Första steget mot ett värdigt liv
En spelare vid namn George Eastham startade en domstolsprocess i början av 1960-talet, då han protesterade mot frånvaron av rättigheter i ett Newcastle som han ville lämna. Detta innebar bland annat att lönetaket togs bort och kanske för första gången fick omvärlden upp ögonen för fotbollsspelarnas verklighet. Därefter följde en period då spelarna blev mer uppmärksammade, tjänade mer och en del kunde dessutom dra in pengar på sponsring och närmade sig modellernas och stjärnskådespelarnas värld. Men fortfarande räckte inte pengarna för att garantera en god ekonomisk framtid efter den korta karriären, ofta avrundad med skador och skavanker som många skulle dras med hela livet, såväl som kommande depressioner när scenens strålkastare slocknat och demoner som stängts in började göra sig påminda.
Spelarna tar den ekonomiska makten
Bosman-domen på 1990-talet ändrade dock allt, åtminstone rent ekonomiskt. Helt plötsligt vänds perspektivet, där spelarna (och agenterna) fick den ekonomiska makten mot de tidigare envåldshärskarna i form av klubbarna samt deras managers. Det fanns inga gränser för hur mycket pengar en spelare kunde dra in. Gränser som än idag är helt utsuddade. En spelare som tar sig hela vägen till A-laget i en Premier League-klubb som Everton är - i princip - ekonomin fixad för livet. Om man sköter sig efter fotbollskarriären.
Psykisk ohälsa
Därav min fråga till Henry Mooney; behövs verkligen en förening som hjälper gamla spelare? I Mooneys svar fanns dock ingen tvekan. Jo, det finns nämligen andra problem, oftast handlar det om att hjälpa spelare som träffar diverse lycksökare som drar in dem i dåliga affärer, vilka faktiskt kan ruinera dem. Men det kanske största problemet är psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa är en demon som hinner ikapp vem som helst, oavsett om man har råd att käka bladguld på semestern eller inte. Dele Alli är ett av de allra senaste exemplen. En hemsk uppväxt som kapslats in tack vare prestationer inom fotbollen, men demonen ger sig inte utan hur mycket än man springer hinner den ikapp, förr eller senare. I Dele Allis fall mitt i karriären. En magisk spelare, kanske en av de bästa djupledslöpande mittfältarna någonsin. Rustningen av prestation på plan och det där leendet som av många förknippats med en otrevlig och arrogant person, men som hos Dele Alli var den första skyddsvallen i en värld där alla var “misstänkta”, förutom hans fosterfamilj, några lagkamrater, den tidigare managern Mauricio Pochettino och några fler. Men få släpptes innanför hans murar. När Pochettino lämnade fanns ingen manager som kunde få Dele Allis förtroende och förfallet eskalerade. När han väl kommer till Everton så är det en människa som enligt honom själv rent mentalt “är på ett dåligt ställe”.
En försäljningsbar vara
Fans och säkert många ledare dömer ut honom som lat, arrogant, bortskämd och ett hopplöst fall som inte förmår att uppskatta det han har. Han är ju stormrik, världskänd och framtiden ligger för hans fötter. Bara han rycker upp sig.
Det säger en del om hur lite som har förändrats sedan den tid spelarna inte hade några rättigheter alls. Visst, nu har de mer pengar än vad de flesta ens kan fantisera om. Men… de är fortfarande en försäljningsbar vara. De ses inte som människor. Inte minst från oss fans. Och tappar de formen, är det få managers som har råd att vänta för länge, utan de byts ut och lämnas åt sig själva.
Skillnaden mellan fotbollsspelare och de flesta andra yrken
Men hur många har inte samma situation på den övriga arbetsmarknaden? Det vill säga så länge du presterar och passar in i kulturen har du en plats och lönen ökar, annars åker du ut eller placeras på sidan om. Skillnaden är väl att det är en så liten andel av fotbollsspelarna som tar sig hela vägen, trots att man försöker forma så många i alla dessa akademier. I Everton kan du gå hela vägen från mycket unga år och akademin blir ditt allt. Faktum är att det blir en skyddad verkstad där det mesta stängs ute, förutom fotbollen. Allt finns på plats från hur du ska träna, äta och uppföra dig. Så länge du presterar och passar in så är du kvar i värmen. Fotbollen är hela din värld, du vet inget annat. För oss andra finns fler valmöjligheter och du tvingas ta tag i ditt vardagsliv på ett annat sätt mycket tidigare. Och vi slipper omvärldens ofta dömande åsikter i olika typer av media. Det senare är en företeelse som definitivt driver på demoner som psykisk ohälsa när spelarna förklaras värdelösa på det enda de egentligen kan.
Managerns empati
Förr var det uttalat; en managers uppgift handlade om att sätta ihop det bästa laget. De som inte passade in, skickades iväg. Fokus och medkänsla ägnades ofta åt de som fanns med i förstaelvan, presterade som avbytare och framförallt kulturbärarna med rätt inställning och värderingar. De övriga hade en tendens att bli osynliga.
Evertons legendariske manager Howard Kendall var exempelvis fantastisk och extremt empatisk mot de spelare han behövde, men hade också förmågan att ta avstånd och avpolletera spelare som tidigare varit inne i värmen, till och med kulturbärare som han ansåg som förverkade. Ett cyniskt drag mitt i empatin, som alltid ansetts som nödvändigt hos managers. Bill Shankly kunde motivera vem som helst till överdåd, men de som var på skadelistan såg han inte. För att inte tala om Evertons gamle mästartränare Harry Catterick, som endast såg det som sin uppgift att sätta ihop det bästa laget genom benhård disciplin och ett i övrigt avståndstagande förhållningssätt till enskilda spelare, såsom att de inte var mer än en försäljningsbar vara.
Historiskt arv av attityder
Fotbollen skapades under slutet av 1800-talet i syfte att den arbetande befolkningen faktiskt skulle bli lyckligare, det vill säga ägna sin fritid åt fysisk träning för att må bra, istället för att hamna i elände och drickande. En vacker idé, men på den tiden fanns ingen tanke på den mentala delen. En vältränad fysisk kropp, var en lycklig människa. Och man lyfte istället upp ideal som hårt arbete och en vilja att vinna. Aldrig klaga. Bit ihop och vinn.
Under första och andra världskriget kom generationer av människor tillbaka med extremt svåra trauman, som man knep käft om. Mycket på grund av att ingen någonsin skulle förstå och en svårhanterad skam kopplat till det, men också för att allt handlade om att bita ihop och gå vidare. Vietnam-kriget förändrade synen på detta, där man började förstå vilka trauman ett krig kunde föra med sig. Fotbollen är dock en värld som längre än många andra bar med sig bit-ihop-och-vinn-attityderna från förr. Det går inte att vinna matcher om du visar svaghet. Bit ihop, kliv ut på plan och prestera. Demonerna kapslas in, inte minst eftersom många fotbollsspelare har - liksom andra i samhället - en svår uppväxt med många trauman bakom sig. Det hela leder till att demonen kommer ikapp. Den kan hanteras genom en benhård inställning samt total fokus på fotbollsplan och bedövning i form av alkohol och andra droger utanför plan, och när väl ljuset slocknat blir det än svårare.
Alla dessa öden…
Det finns ett oändligt antal öden. Henry Mooney jobbade exempelvis innan pensionen med Pat van den Hauwe. En riktigt bra fotbollsspelare på 1980- och 90-talet som gick under epitetet Psycho Pat, då han var benhård på plan och helt oregerlig utanför. En tuff uppväxt, fel sällskap från början och utan verktyg att sätta ord på vad det var som knep. Det hela kulminerade med att han några år efter karriären bestämde sig för att ta sitt liv. Han fullföljde dock aldrig och lämnade det dåliga sällskapet bakom sig, såväl som drogerna. Han hamnade till slut som anställd hos Everton och Henry Mooney, där han numera är värd på matchdagar. Han tog sig igenom hela karriären med ett självdestruktivt beteende, såsom så många andra, men sedan sprack det.
Eller tänk alla dem som inte når fram till pengarna eftersom de ballar ur tidigare. Vi som är lite äldre Evertonians minns superlöftet Billy Kenny under första halvan av 90-talet. En kille som kunde gått hur långt som helst, men karriären dog innan den ens startade. De första ölen togs för att passa in i den alkoholstinna kultur som rådde inom fotbollen på den tiden, inte minst i Everton. Och visst fanns det lagkamrater och ledare som försökte ta hand om unge Kenny, men det gick snabbt utför. Först i samband med hans mors död och under covid tog han sig ur en tjugofem år lång dimma av alkohol och kokain. Då hade fotbollsvärlden lämnat honom sedan nästan lika många år.
Två exempel ur en aldrig sinande ström av öden inom fotbollen, där man inte klarar av att fånga upp människan som i grunden är spelaren. Medvetenheten har ökat, vilket inte minst Evertons Former Players Foundation är ett tecken på, men det finns mycket kvar att göra.
Dele Allis framtid i Everton
Dele Alli har ett år kvar på sitt kontrakt med Everton. Hans framträdande har lett till en våg av medkännande och sannolikt räddat honom själv till ännu en chans. Han blomstrade under Pochettino som med uppenbart empatiskt inkluderande metoder lyckades bygga ett lag som faktiskt utmanade på den allra högsta europeiska nivån, utan att köpa de allra största fixstjärnorna. Dele Alli litade på sin manager och sina lagkamrater. Ett ledarskap som på många vis ger oss hopp. Hopp för fotbollsspelarna som människor. Nu är det Everton och Sean Dyche som har möjlighet att bistå Dele Alli på den väg han startade när han skrev in sig på behandlingshemmet.
Till skillnad från många andra verkar Dele Alli dessutom ha verktyg i form av språk och en förmåga att förstå sig själv och sin omvärld. Det finns alla möjligheter för honom att återigen bli en av de bästa. Och visst är dagens fotbollsspelare på toppnivå privilegierade, men endast så länge de presterar, för de anses inte vara människor på samma sätt som i de flesta andra yrkeskategorier. Åtminstone inte hos oss fans samt i media och det finns även en hel del kvar att önska i klubbarnas ledning. I Premier League fostras de i akademier som håller dem långt borta från annan verklighet, vilket begränsar möjligheten att tro att de kanske kan göra något annat. I omvärldens och klubbarnas ögon är de fortfarande mer av en försäljningsbar vara än en människa. Och som en verklighetens ironi så står Sean Dyche inför ett svårt val. Dele Alli har gjort blott 13 matcher i Evertons tröja, men når han 20, så måste man betala ytterligare 10 miljoner pund till Tottenham. Tvekampen mellan ekonomi och människa fortsätter.
