”Den bäste engelsman jag tränat”
Den 16 september lämnade en av de bästa mittbackar som skådats i Suffolk med omnejd jordelivet. Faktum är att den gamle förbundskaptenen och Ipswich-managern Sir Bobby Robson ansåg att Kevin Beattie var den allra bäste.
”A Boy in a body of a man”
Ipswich manager Bobby Robsons uttalande sade allt om den oslipade diamant han hade i sina händer och även om Robson aldrig trodde på idén om att favorisera vissa spelare i sina lag, så gick det inte att undgå att unge Kevin Beattie var något utöver det vanliga. Samtidigt var Ipswich Town på väg mot något. Ingen visste riktigt vad, men den unge managern hade något på gång.
Från Ramsey till Robson
Säsongen 1967/68 tar Ipswich Town klivet upp i högsta serien som seriesegrare i division två. Kanske fanns där vissa förhoppningar om samma succé som när de vann division två förra gången, det vill säga säsongen 1960/61, och sedan gick som tåget och tog hem ligatiteln redan under sin första säsong i högsta serien. En av de största skrällarna i fotbollens historia, möjligtvis med undantag för Leicester Citys Premier League-seger 2015/16. Ett lagbygge som leddes av en viss Alf Ramsey vars taktik handlade om 4-3-3 utan yttrar. En lysande innovation som 1966 skulle ta England hela vägen till att lyfta VM-bucklan under Alf Ramseys ledning. Ipswich öde blev dock allt tyngre att bära efter framgången 1961/62 och redan 1963/64 åkte man ur högst serien. Väl tillbaka 1968 så hoppades klubbens ordförande – den färgstarke John Cobbold – att managern Bill McGarry skulle skriva på ett nytt kontrakt. Cobbold var känd för att ge sina managers starkt stöd, oavsett hur hårt vinden blåste. Men denna gång återvände han till styrelsemötet med tårar rinnande utför kinderna (Cobbold kunde vara rätt känslosam, sannolikt beroende på hur mycket vitt vin och champagne han hade innanför västen) och meddelade att McGarry hade returnerat förslaget med orden:
”Gentlemen, Bill has told me to stick this contract up my arse.”
McGarry hade valt att gå till Wolverhampton Wanderers och Cobbold fick söka efter en ny manager, vilket slutade med den unge och lovande Bobby Robson som anlände i januari 1969. Och han anländer till en klubb på randen av något stort. Än en gång.
Guldgruva av unga begåvningar
Men klubben slutade säsongen alltför nära nedflyttning. Kommande säsong blev ännu tuffare och 1971/72 var ett steg uppåt, men knappast något att yvas över. Fast det hade redan börjat röra på sig bland de yngre. Ipswich satt på en fullkomlig guldgruva med unga begåvningar av vilka de flesta skulle bli landslagsmän och – inte minst – stora profiler i våra svenska vardagsrum i och med Tipsextra. Eller vad sägs om spelare som Terry Butcher, George Burley, John Wark, Mick Mills, Colin Viljoen, Alan Brazil, Trevor Whymark, Brian Talbot, Eric Gates och inte minst en viss Kevin Beattie.
Spelare som de av oss som fick se dem i Tipsextra fortfarande nästan dreglar över namnen.
Kevin Beattie
Det kunde ha slutat annorlunda om Liverpool FC inte misslyckats med att skicka någon att hämta upp den 15-årige Beattie som satt och väntade på Lime Street Station i hopp om att få provträna. Istället fick han ta tåget tillbaka till Carlisle, utan någon klubb att spela i. Istället upptäcktes han av en viss John Carruthers, som till vardags jobbade som säljare och endast på deltid agerade talangscout åt Ipswich Town. Carruthers skickade unge Beattie till Suffolk 1971, som anlände till Portman Road med endast fem shillingar på fickan och kläderna instoppade i en sliten resväska. En ung pojke i en mans kropp.
Bobby Robson har sedan dess alltid hävdat att Beattie är den bäste engelske spelare han har tränat, vilket inte säger lite eftersom Bobby Robson bland annat tog England till kvartsfinal i VM 1986 samt semifinal 1990. Carruthers fick för övrigt scoutingjobbet på heltid efter värvningen av Beattie.
Beattie blev PFA Young Player of the Year 1973/74, faktiskt den allra förste som fick utmärkelsen.
Vägen mot ära
Faktum var att Robson under sina 13 år som Ipswich manager endast köpte 14 spelare, där de kanske främsta var Beatties mittbackspartner – den kedjerökande nordirländaren Allan Hunter – såväl som Bryan Hamilton och Paul Mariner. Han blev dock lite av pionjär att värva två av de första utländska succéerna till engelska ligan i holländarna Arnold Muhren och Frans Thijssen.
Sedan följde en makalös serie av fina ligapositioner. 1972/73 samt 1973/74 blev det en fjärdeplats, vilken bättrades på med tredjeplatsen 1974/75. Säsongen därefter hamnade klubben sexa för att 1976/78 åter inta tredjeplatsen. Säsongen 1977/78 blev dock en besvikelse i ligan men ett minne för livet för Ipswich-fansen då man fick lyfta FA-cupen efter finalseger mot Arsenal. 1978/79 hamnade man sexa för att 1979/80 sluta på tredje plats och inför säsongen 1980/81 var klubben redo för det stora steget och man gick för alla titlar som fanns tillgängliga. Det höll inte hela vägen, trots att man kanske var det bästa laget. Semifinal i FA-cupen, tvåa i ligan och så en seger i UEFA-cupen. Även säsongen därefter slutade klubben tvåa, men när Bobby Robson lämnade för att ta över som Englands förbundskapten och klubben började få problem med ekonomin så var utförslöpan inledd.
Det började med Beattie
En magisk period i klubbens historia, där man också imponerade på Tipsextra-tittarna. Kevin Beattie får nog anses vara en av de som fick framgången i rörelse och han vann ju dessutom FA-cupen 1978. I början av 1980-talet hade skadorna tagit ut sin rätt och han fick spela andrafiol bakom dåvarande mittbacksparet Terry Butcher och Russel Osman, båda engelska landslagmän.
Beattie kanske inte heller är den spelare vars namn är det första som lyfts fram från Tipsextra-tittarnas sida. Men bland Ipswich-fansen så är han en av klubbens främsta genom tiderna. Det blev blott nio landskamper för England, men skador satte hela tiden krokben för hans karriär. Beattie konstaterade själv att han nog kallats till landslaget en 120 gånger, men nästan alltid tvingats tacka nej på grund av ett konstant krånglande högerknä. I Ipswich A-lag spelade han mellan 1972 och 1981. När han var som bäst och inte skadad hade Ipswich en ledartyp som tog djupledslöpningar som påminde om Franz Beckenbauer, hade en förmåga att hänga ut motståndarna i luftrummet och vars skott skulle imponerat på de flesta forwards av idag. Men han kunde aldrig överlista smärtan i höger knä. Ett knä som hindrade honom från landslagsspel, från att delta i UEFA-cupfinalen 1981, som tvingade honom att sluta med toppfotbollen blott 27 år gammal och som följde honom resten av livet då han knappast kunde gå längre sträckor. En idrottsinvalid, helt enkelt, som aldrig hann få ta del av några stora summor pengar. På 70-talet handlade det om att stå ut med smärtan och pumpa kroppen full med kortison. Kärleken till sporten och fansen drev på honom.
Den 16 september 2018 lämnade Kevin Beattie jordelivet, men han är för evigt inskriven i Ipswich Towns historia såväl som hos Tipsextra-tittarna.
Källor: Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna (Per Malmqvist Stolt), Ipswich Town Uncovered (Neal Manning and Dave Allard), Encyclopedia of British Football (Phil Soar and Martin Tyler), East Anglian Daily Times, wikipedia.com
Ipswich manager Bobby Robsons uttalande sade allt om den oslipade diamant han hade i sina händer och även om Robson aldrig trodde på idén om att favorisera vissa spelare i sina lag, så gick det inte att undgå att unge Kevin Beattie var något utöver det vanliga. Samtidigt var Ipswich Town på väg mot något. Ingen visste riktigt vad, men den unge managern hade något på gång.
Från Ramsey till Robson
Säsongen 1967/68 tar Ipswich Town klivet upp i högsta serien som seriesegrare i division två. Kanske fanns där vissa förhoppningar om samma succé som när de vann division två förra gången, det vill säga säsongen 1960/61, och sedan gick som tåget och tog hem ligatiteln redan under sin första säsong i högsta serien. En av de största skrällarna i fotbollens historia, möjligtvis med undantag för Leicester Citys Premier League-seger 2015/16. Ett lagbygge som leddes av en viss Alf Ramsey vars taktik handlade om 4-3-3 utan yttrar. En lysande innovation som 1966 skulle ta England hela vägen till att lyfta VM-bucklan under Alf Ramseys ledning. Ipswich öde blev dock allt tyngre att bära efter framgången 1961/62 och redan 1963/64 åkte man ur högst serien. Väl tillbaka 1968 så hoppades klubbens ordförande – den färgstarke John Cobbold – att managern Bill McGarry skulle skriva på ett nytt kontrakt. Cobbold var känd för att ge sina managers starkt stöd, oavsett hur hårt vinden blåste. Men denna gång återvände han till styrelsemötet med tårar rinnande utför kinderna (Cobbold kunde vara rätt känslosam, sannolikt beroende på hur mycket vitt vin och champagne han hade innanför västen) och meddelade att McGarry hade returnerat förslaget med orden:
”Gentlemen, Bill has told me to stick this contract up my arse.”
McGarry hade valt att gå till Wolverhampton Wanderers och Cobbold fick söka efter en ny manager, vilket slutade med den unge och lovande Bobby Robson som anlände i januari 1969. Och han anländer till en klubb på randen av något stort. Än en gång.
Guldgruva av unga begåvningar
Men klubben slutade säsongen alltför nära nedflyttning. Kommande säsong blev ännu tuffare och 1971/72 var ett steg uppåt, men knappast något att yvas över. Fast det hade redan börjat röra på sig bland de yngre. Ipswich satt på en fullkomlig guldgruva med unga begåvningar av vilka de flesta skulle bli landslagsmän och – inte minst – stora profiler i våra svenska vardagsrum i och med Tipsextra. Eller vad sägs om spelare som Terry Butcher, George Burley, John Wark, Mick Mills, Colin Viljoen, Alan Brazil, Trevor Whymark, Brian Talbot, Eric Gates och inte minst en viss Kevin Beattie.
Spelare som de av oss som fick se dem i Tipsextra fortfarande nästan dreglar över namnen.
Kevin Beattie
Det kunde ha slutat annorlunda om Liverpool FC inte misslyckats med att skicka någon att hämta upp den 15-årige Beattie som satt och väntade på Lime Street Station i hopp om att få provträna. Istället fick han ta tåget tillbaka till Carlisle, utan någon klubb att spela i. Istället upptäcktes han av en viss John Carruthers, som till vardags jobbade som säljare och endast på deltid agerade talangscout åt Ipswich Town. Carruthers skickade unge Beattie till Suffolk 1971, som anlände till Portman Road med endast fem shillingar på fickan och kläderna instoppade i en sliten resväska. En ung pojke i en mans kropp.
Bobby Robson har sedan dess alltid hävdat att Beattie är den bäste engelske spelare han har tränat, vilket inte säger lite eftersom Bobby Robson bland annat tog England till kvartsfinal i VM 1986 samt semifinal 1990. Carruthers fick för övrigt scoutingjobbet på heltid efter värvningen av Beattie.
Beattie blev PFA Young Player of the Year 1973/74, faktiskt den allra förste som fick utmärkelsen.
Vägen mot ära
Faktum var att Robson under sina 13 år som Ipswich manager endast köpte 14 spelare, där de kanske främsta var Beatties mittbackspartner – den kedjerökande nordirländaren Allan Hunter – såväl som Bryan Hamilton och Paul Mariner. Han blev dock lite av pionjär att värva två av de första utländska succéerna till engelska ligan i holländarna Arnold Muhren och Frans Thijssen.
Sedan följde en makalös serie av fina ligapositioner. 1972/73 samt 1973/74 blev det en fjärdeplats, vilken bättrades på med tredjeplatsen 1974/75. Säsongen därefter hamnade klubben sexa för att 1976/78 åter inta tredjeplatsen. Säsongen 1977/78 blev dock en besvikelse i ligan men ett minne för livet för Ipswich-fansen då man fick lyfta FA-cupen efter finalseger mot Arsenal. 1978/79 hamnade man sexa för att 1979/80 sluta på tredje plats och inför säsongen 1980/81 var klubben redo för det stora steget och man gick för alla titlar som fanns tillgängliga. Det höll inte hela vägen, trots att man kanske var det bästa laget. Semifinal i FA-cupen, tvåa i ligan och så en seger i UEFA-cupen. Även säsongen därefter slutade klubben tvåa, men när Bobby Robson lämnade för att ta över som Englands förbundskapten och klubben började få problem med ekonomin så var utförslöpan inledd.
Det började med Beattie
En magisk period i klubbens historia, där man också imponerade på Tipsextra-tittarna. Kevin Beattie får nog anses vara en av de som fick framgången i rörelse och han vann ju dessutom FA-cupen 1978. I början av 1980-talet hade skadorna tagit ut sin rätt och han fick spela andrafiol bakom dåvarande mittbacksparet Terry Butcher och Russel Osman, båda engelska landslagmän.
Beattie kanske inte heller är den spelare vars namn är det första som lyfts fram från Tipsextra-tittarnas sida. Men bland Ipswich-fansen så är han en av klubbens främsta genom tiderna. Det blev blott nio landskamper för England, men skador satte hela tiden krokben för hans karriär. Beattie konstaterade själv att han nog kallats till landslaget en 120 gånger, men nästan alltid tvingats tacka nej på grund av ett konstant krånglande högerknä. I Ipswich A-lag spelade han mellan 1972 och 1981. När han var som bäst och inte skadad hade Ipswich en ledartyp som tog djupledslöpningar som påminde om Franz Beckenbauer, hade en förmåga att hänga ut motståndarna i luftrummet och vars skott skulle imponerat på de flesta forwards av idag. Men han kunde aldrig överlista smärtan i höger knä. Ett knä som hindrade honom från landslagsspel, från att delta i UEFA-cupfinalen 1981, som tvingade honom att sluta med toppfotbollen blott 27 år gammal och som följde honom resten av livet då han knappast kunde gå längre sträckor. En idrottsinvalid, helt enkelt, som aldrig hann få ta del av några stora summor pengar. På 70-talet handlade det om att stå ut med smärtan och pumpa kroppen full med kortison. Kärleken till sporten och fansen drev på honom.
Den 16 september 2018 lämnade Kevin Beattie jordelivet, men han är för evigt inskriven i Ipswich Towns historia såväl som hos Tipsextra-tittarna.
Källor: Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna (Per Malmqvist Stolt), Ipswich Town Uncovered (Neal Manning and Dave Allard), Encyclopedia of British Football (Phil Soar and Martin Tyler), East Anglian Daily Times, wikipedia.com
Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2018-09-17 23:35:00
