Den röde, den blinde och den stumme – en resa till bl.a. Leeds
Deltagare: Tobbe & Emil
Matcher live:
12 November 2010, Preston-Hull 0-2
13 November 2010, Leeds-Bristol C 3-1
14 November 2010, Everton-Arsenal 1-2
Fredagen den 12 november
Vaknade vid halv 6-tiden och blev skjutsade av vår gemensamma svärfar till Svågertorp. Tåget över bron till Kastrup gick smidigt och vi hade nu cirka två timmar på oss innan SAS-planet till Manchester skulle gå. Gick och kollade på dryckessortimentet och konstaterade att Kastrup var lika tokdyrt som vanligt. Shoppade i alla fall en whiskey till hotellrummet eftersom vi visste att vi skulle vara törstiga när vi kom fram. Sedan blev det lite frukost medan man väntade på planet. Vi pratade bl.a. om hur det skulle bli att bo i Manchester. Under våra tidigare resor har vi alltid bott i Leeds men med tanke på att vi denna gång skulle se tre matcher på tre dagar i olika städer så passade det bättre att testa något nytt. Skulle bli kul att uppleva något annat men samtidigt kändes det fel i själen att inte bo i Leeds som ju är en underbar stad.
Planet höll tiden och tåget in till Oxford Rd gick på dryga 20 minuter. Vid halv 11 var vi så framme vid vårt hotell Premier Inn Manchester Central. Fick ett väldigt fräscht twin room på högsta våningen (den åttonde) för cirka 70 pund/natt. Frukosten var också bra så det är ett hotell som varmt kan rekommenderas till andra.
Efter att vi installerat oss var det dags för lite sightseeing och shopping. Besökte bl.a. Arndale som är Englands största shoppingcenter som ligger inne i en stad och fick där fixat de obligatoriska presenterna till fru och barn vilket kändes bra. Var även inne på City-shopen och funderade nästan på att köpa en t-shirt med ett tryck bestående av en supporter i City-klädsel och en i Man U-klädsel. Över den City-klädde killen stod det ”local” och över den andre stod det ”tourist”.
Tog ytterligare en runda på stan och kunde konstatera att det mesta i England består av kedjor. Att nästan alla affärer vi brukar handla i var kedjor visste vi men nu såg vi att även Bella Italia som är en av våra favoritrestauranger i Leeds fanns på två ställen i Centrala Manchester. Hog´s head där man tagit några bärs i Leeds fanns också här och så även Oriental Buffet no 1. Det sistnämnda gladde oss dock för då kunde vi käka kinabuffé även här. Det och några öl var en perfekt uppladdning inför den korta tågresan vi hade framför oss upp till Preston.
Tåget upp var en liten stund försenat från början men det blev värre. Mitt ute på landsbygden strax innan Bolton stannade det och ingen hade någon som helst information om varför. När vi stått där i kanske 20 minuter bad någon om ursäkt i högtalaren men ingen ytterligare information än så. Eftersom vi var ute i god tid var det lugnt men strupen började bli lite torr. Vi letade dock upp försäljningsvagnen och fick handlat ett par Stella. Efter kanske ytterligare 20 minuter rullade vi så äntligen vidare och kom så småningom fram till Preston.
Staden var något större än vad vi förväntat oss och vi gick tvärs igenom centrum längs den långa huvudgatan. Vi kunde konstatera att de gamla vanliga kedjorna fanns representerade även här men nu var det bara fotboll som gällde så vi tog oss direkt ut till Deepdale som är Preston North Ends hemmaarena. För vissa Leedsare skulle det nog ta 6 minuter att gå ut till arenan men vi behövde dryga halvtimmen på oss.
Vi hämtade ut våra biljetter och tog sedan skydd i klubb-shoppen då regnet börjat ösa ner. Hyfsat bra shop, betydligt större än exempelvis Wigans som vi besökte i februari. Framme vid kassan stod deras bästsäljare, en Dvd med stora rubriker på framsidan: Leeds 4 Preston 6. Vi hade gjort vårt bästa för att förtränga denna traumatiska upplevelse men nu poppade dessa minnen åter upp, usch. Vi har nu varit i flera klubbshopar, bl.a. Blades och Prestons i Championship och kan bara konstatera att det råder stor prisskillnad mellan dessa klubbar och Leeds. Tyvärr är det alltså inte bara biljetterna som är dyrare på Elland Road utan även allt runt omkring.
Nu var vi nyfikna på hur Preston-supportrarna laddade upp inför match så vi frågade efter närmsta pub. Vi hade även gjort efterforskningar tidigare på webbsidan www.footballgroundguide.com Vi fick reda på att det var Sumners som gällde en liten bit bort. Det var en rätt stor pub och rätt välbesökt men vi lyckades ändå få två sittplatser. Klämde någon öl här men fick aldrig någon riktig fotbollsfeeling.
Med dryga halvtimmen kvar till avspark var det så dags att bege sig tillbaks och in på Deepdale. En riktigt fin arena med branta läktare skapar förutsättningar för bra atmosfär. Lite roligt också att man på de olika läktarsektionerna inte bara skrivit in ett namn utan istället gjort avbildningar av olika gamla Prestonspelare.
Själva matchen var av rätt låg kvalité, framförallt Preston spelade riktigt dåligt. När man tittar på dem är det en gåta hur de kunde få in 6 mål på oss, de var fullständigt ofarliga framåt under större delen av matchen förutom bl.a. ett stolpskott. Hull gjorde genom Richard Garcia 1-0 efter 20 min och den tillresta Hull-klacken på något hundratal personer jublade. I första halvleken var det bara de som hördes och givetvis sjöng man den obligatoriska ramsan ”We all hate Leeds scum”. Så klart att de har lillebrorskomplex så det var faktiskt roligt att höra. Fast denna ramsa sjungs tydligen av de flesta lag. När vi stod på en pub i Wigan förra säsongen började hela puben som var sprängfylld med Spurs-supportar sjunga det. Då blir man stolt, vi ligger två divisioner längre ner men f-n vad vi berör.
I andra halvlek försökte Preston flytta upp spelet men var väldigt uddlösa. Hemmapubliken vaknade till liv och skapade ett ganska bra tryck för att enbart bestå av drygt 9 000 personer. När Hull så gjorde 2-0 genom Nick Barmby med knappa 20 min kvar kändes matchen avgjord. Ett gäng tjockisar i Hull-klacken dansade runt på läktaren i bar överkropp och klacken skapade hyfsad stämning. Det blev ytterligare några chanser åt bägge hållen men Hull vann matchen rättvist och ganska enkelt. Att döma av bara den här matchen så kommer Hull att hålla sig kvar utan några jätteproblem, även om de förmodligen är ett lag som kommer hålla till på nedre halvan av serien, medan Preston nog kan boka biljetterna för nästa säsong till Hartlepool och Yeovil redan nu.
På väg ut från arenan blir vi stoppade av en mycket vacker reporter (hoppas inte hon var från Sky…). Hon sträcker fram en mikrofon och frågar vad vi tycker om matchen varpå vi blir helt ställda och Emil svarar ” ööööhhh, not to good” och sedan frågar hon om vi skulle vilja säga något till managern i Preston (för övrigt rödnäsans son, Darren Ferguson) och Tobbe svarar direkt ”resign”. Hon bara skrattade och sa ”Thank you”.
På väg tillbaks till tågstationen lyckas vi gå så vi hamnar på fel sida av jätteparken Moor Park (enligt Prestons turistbroschyrer kallas det världens äldsta park, hur man nu vet det…). Det blir att fråga ett par personer om vägen tillbaks och det tar framförallt betydligt längre tid än 6 minuter att hitta tillbaks men det ordnade sig. Tillbaks i Manchester blir det en liten runda på stan för att bekanta oss med nattlivet innan vi beger oss till hotellet för lite välbehövlig sömn.
Lördagen den 13 november
Efter en god frukost var det så dags för resans självklara höjdpunkt. Vi gick med snabba steg genom stan till Piccadilly stationen för att ta tåget till vår andra hemstad, Leeds. När vi kommit halvvägs till Leeds blir plötsligt Emil alldeles stel och så utbrister han, ”biljettbekräftelsen ligger kvar på rummet”. Efter några sekunders nervositet lugnar vi ner oss. Vi har med oss Tobbes betalkort som vi köpt biljetterna med och bekräftelserna finns på mail så allt vi behöver göra är att hitta ett internetställe så ordnar det sig. Vi fixar det på turistbyrån och sedan är det bara att gå ut i det alltid lika soliga Leeds.
Vi vandrar runt längs välbekanta gator, shoppar ytterligare presenter till barnen, känner oss allmänt lyckliga. Hittar plötsligt en pub i norra delen av centrum som vi aldrig besökt förut, Wetherspoon. Även detta är självklart en kedja (väldigt stor sådan) för den puben finns i alla städerna vi besökt. Ingen direkt fotbollsatmosfär men väldigt fräscht och billig öl samt mycket prisvärd whiskey. Testade bl.a. den 10-åriga walesiska whiskeyn Penderyn för första gången vilket var intressant och lite annorlunda. Efter att suttit här ett tag kände vi att klockan närmade sig Elland Road dags. Tog en taxi ut men fick gå sista biten på grund av trafikköerna.
Hämtade våra biljetter till North Stand och gick in på The Old Peacock. Precis lika överfullt som alltid en matchdag men tycker att här ofta är bästa stället att ladda på inför en match. Blev en öl här men sedan orkade vi inte köa för ytterligare en utan gick över gatan till Billys bar. När vi kommer in där och fått vår öl så får Aston Villa precis straff mot Man U vilken de utnyttjar. Ett stort jubel utbryter. Lite senare ökar de på till 2-0 och ett lika stort vrål ekar i baren ännu en gång. Tyvärr lyckas Man U såväl reducera som kvittera men stämningen är ändå väldigt god, det är ju snart dags för avspark.
Vi gick in på Elland Road och satte oss tillrätta på våra platser på sektion F23, högt upp snett bakom hörnflaggan på North stand. Vi ville ha biljetter lite högre upp för att få en bättre överblick än vi brukar ha när vi står på nedre delen av North stand. Det visade sig att man såg spelet bättre här uppifrån men atmosfären var inte lika bra som när man står mer centralt och det var sittplats som gällde hela matchen.
Själva matchen har ni säkert lyssnat på eller läst om så vi ordar inte så mycket om den utan kan bara konstatera att första halvlek var relativt händelsefattig medan andra var riktigt bra. Becchio var fantastisk när han kom in, inte bara tack vare de tre målen utan han arbetar stenhårt, men alla i laget får godkänt utom Bradley och Somma. ”Luciano- Lucianooo – he cost less than Berbatov and he scores more goals” ekade över arenan den sista kvarten när Leeds säkrade 3-1 segern. En riktigt skön seger efter en stabil insats (som Zvämpa skulle sagt).
Med ett leende på våra läppar gick vi in i Leedsshopen för lite obligatoriska inköp. Sedan blev det en promenad genom Holbeck tillbaks till Peter Lorimers pub The Commercial. När vi kommer innanför dörren sitter Pidde med far där och även de har självklart ett stort flin på sina läppar. Pidde hade gett en Leedsresa till sin farsa i 50-årspresent, snacka om schysst present J. Tyvärr hade besöket i Leeds-shopen tagit lite väl lång tid så det var inte så mycket folk kvar på The Commercial.
Vi var nu väldigt hungriga då vi inte ätit något riktigt sedan frukost. Fick bli ett besök på Bella Italia. Som vanligt jättegott, kan skarpt rekommendera spagettin med räkor i tomatsås. Mätta och belåtna tog vi oss så tillbaks till stationen.
I Huddersfield steg det på några störiga Man U supportar i 50-årsåldern. De satte sig på sätena bredvid oss där det även satt en blind kille. De började genast terrorisera honom med skämt som ”Have you been out treasurehunting all day” varpå de gapflabbar. Kändes så otroligt lågt att vuxna människor kan bete sig så illa. Ganska snabbt började de sedan tjafsa med oss där vi satt i våra Leeds-tröjor. Vi tjafsade tillbaks och påminde dem om att ”Jermaine Beckford scored a fucking great goal in a scum shit hole”. Kändes skönt när de steg av på en station innan Manchester.
En av dem stannade dock kvar på tåget och antingen var han bara full eller totalt Iq-befriad men han sitter i alla fall mittemot den blinde och ska bjuda honom på en mentos. Problemet är att han inte säger något (han sa inget på hela resan) utan bara sträcker fram paketet. Den blinde märker ju inget och då blir den stumme förbannad och blänger ilsket på honom. Sedan nickar han mot paketet som om han vill säga ”ska du ha eller” men när han inte får svar av den blinde blir han ännu surare. Vi vrider oss av skratt då det hela är som hämtat ur en Monty Python sketch – den stumme bjuder den blinde på godis.
Framme i Manchester handlar vi med oss lite dricka till rummet medan vi gör oss redo för stan. Stannar till på en pub som heter Piccadilly (tror det är en kedja) och sedan vidare till ett annat ställe som vi glömt namnet på men även det var i alla fall en kedja. Avslutar den sena kvällen med en hamburgare av medicinska skäl inför söndagen.
Söndagen den 14 november
Trötta som jagade gnun på savannen vaknar vi nästa dag. En timme senare än vi tänkt oss men ändå bara kl.8:30. Man behöver semester efter en englandsresa, det är helt klart. Efter en snabb dusch och frukost var vi dock som nya människor igen och vi tog en rask promenad genom Manchester till Victoria station. Här hoppade vi återigen på tåget, denna gång var destinationen Liverpool Lime Street station.
När vi kom fram 45 minuter senare var det ett hav av människor utanför stationen. Det var en tyst minut och sedan avlossades ett kanonskott. Man hedrade krigsveteranerna och det var mäktigt att se alla dessa människor samtidigt som det var knäpptyst (på alla matcherna vi var på uppmärksammades även detta med en tyst minut).
Det var vårt första besök i Liverpool så vi ville passa på att se lite av staden innan matchen. En stor del av innerstan är avstängd för biltrafik och består av enbart gågator vilket var trevligt. Stan i sig verkar dock inte ha lika många gamla fina byggnader utan vi upplevde den mer charmlös än Leeds och Manchester. Nu var vi dock inte runt så mycket mer än absoluta innerstan (och en låååång promenad tillbaks dit från Goodison), till exempel pratade vi med receptionisten på hotellet som berättade att hamnområdet där skulle vara jättemysigt. Så vårt första intryck var inte något speciellt men det kanske ändrats om vi varit där ytterligare någon dag. Vad vi dock kunde konstatera var att där var mycket kallare än i Leeds och Manchester vilket inte är så konstigt med tanke på att det ligger vid havet. Vi vet ju hur kallt Malmö är.
Efter vår sightseeing tog vi så pendeltåget ut till stationen Sandhills för att därifrån ta så kallad Soccerbus till Goodison Park. Arenan ligger bara ett långt stenkast från Anfield Road i norra delen av Liverpool. Området runt Goodison andades atmosfär, korvförsäljare, fish&chips, kebab och souvenirförsäljare trängdes längs de smala gatorna som omger arenan. Det var ett myller av folk och riktigt trevlig omgivning. Vi uppsökte dagens första pub precis utanför arenan och den var knökfull, ena halvan med Everton-supportrar och andra halvan med Arsenal-supportar. Inget som helst bråk utan alla hade bara trevligt. Precis så här ska det vara innan match!
Inne på arenan hade vi fått kanonbiljetter, på rad 3 längs långsidan precis i straffområdeshöjd nära Evertonklacken. Arenan är väldigt sliten men den har verkligen karaktär. Matchen började och det var bitvis riktigt bra tryck från de drygt 36 000 i publiken. Arsenal var det bättre laget i första halvlek och tog rättvist ledningen genom ett väldigt vackert mål av Sagna som elegant satte bollen vid närmsta stolpen med ett stenhårt skott.
I andra försökte Everton men Fabregas kunde utöka Arsenals ledning till 2-0. Everton ökade trycket och skapade ett antal chanser bl.a. hade den inbytte Beckford ett jättetungt skott som Fabianski i målet gjorde en mycket bra räddning på. Reduceringen kom dock i 87:e minuten genom Cahill. Everton satsade allt framåt i jakten på kvittering men lyckades aldrig skapa någon jättechans. Arsenalklacken kunde jubla och räkna in ytterligare tre poäng.
Väl tillbaks så var det enormt långa köer till bussen så vi följde folkströmmen i stället. Vi hoppades att de skulle gå mot tågstationen men efter att följt med majoriteten av människorna insåg vi till sist att vi var på väg mot centrala Liverpool istället. Det var i och för sig skönt att gå av sig lite mat och öl och även om vägen tillbaks till stor del var rätt trist gick det ganska snabbt att gå de cirka 5 kilometerna. Nu fick det bli en Sunday roast på Wetherspoons i Liverpool innan vi åter tog tåget tillbaks. Väl i Manchester blev det en sista liten sightseeingrunda på stan innan vi trötta stupade i säng.
Måndagen den 15 november
Nästa dag gick flyget vid 10.55 så det blev egentligen bara frukost, utcheckning och sedan tåget ut till flygplatsen. Shoppade ytterligare några whiskeys till våra samlingar därhemma och sedan blev det Easyjet tillbaks till Köpenhamn. Vi längtar redan tillbaks!
MOT
Tobbe & Emil
