Det är kärlek! Eller?
Jag är helt säker på att detta inte är unikt för just mig, detta är något jag delar med miljontals fotbollsfanatiker världen över men varje sommar är precis likadan efter att sista omgången av Premier League avslutats någon gång i Maj, kan det inte bli Augusti snart?
Det är en konstant jakt och spekulationer om vad som kommer att ske i just MIN klubb till ligan sätter igång igen i mitten på Augusti. Vem kommer att lämna, vem väljer att stanna och inte minst: Vilka nyförvärv lyckas klubben knyta till sig och hur går det för de övriga lagen i jakten på att ständigt utveckla och förbättra klubben i fråga? Lika mycket som jag längtar efter sommaren så vill jag egentligen aldrig att den ska anlända.. I kölvattnet av denna dårskap till fanatism är det ofta någon i närheten som får stå ut med hela cirkusen som sedan varar i 9 månader.
I mitt fall handlar det om Everton som jag i min enfald valt att tro är något alldeles speciellt även om jag vet att så många andra tycker och tror precis likadant om ett helt annat lag som de tagit till sitt hjärta. Det är precis så som det ska vara och det är precis samma som i det så kallade vanliga livet där man av en eller annan anledning i ett visst och speciellt moment insett att man funnit sin livspartner där man ger allt för att lyckas tillsammans, det är ett äktenskap i ur och skur.
Visst är det så att det där äktenskapet har sina toppar och dalar, inget konstigt med det utan det är bara att bita ihop och planera för framtiden med nya mål oavsett om det är banala saker som att eventuellt sätta barn till världen, köpa ny bostad, bil eller viktigare saker som om Everton kan behålla Barkley, Stones och Coleman i sommar eller rentav mot all förmodan lyckas knyta Lukaku till sig? Det har ju ryktats länge om ekonomiska storklubbar som sänder ut sina parningsläten för att locka till sig dessa framtidsspelare så när jag bakom min datorskärm ser att nya kontrakt signerats så ler jag belåtet..." Vad sa du älskling? Barkley och Stones är räddade för åtminstone denna säsongen, det får vi fira!" Ett inte helt ovanligt scenario gissningsvis hos oss nördar oavsett klubbkärlek.
Min sambo fyller år mitt i sommaren, hon vet att hon får något med Everton anknytning varje födelsedag och även så till julen. Om det så är ett nattlinne med Everton loggan på, kanske en ny rosa Everton mugg eller om det är ett hemmasnickrat presenkort med en valfri resa till Liverpool under säsongen spelar mindre roll. Det viktiga för mig är att jag håller igång min omgivning och indoktrinerar allt jag kan påverka. Den där resan förresten, den vet hon sedan länge att det är ändå jag som bestämmer när den blir av men hon tar tacksamt emot den lojal som hon är...
"Nästa söndag fyller syrran år" säger hon. "Ha det så skoj, gratta från mig" säger jag. Vi har varit tillsammans mycket länge, jag och min sambo. Otur för henne har jag ett längre och odödligt äktenskap med Everton så i och med detta svar så vet hon att jag har en date med min äkta hälft och får åka på det där födelsedagsfirande av sin syster på egen hand. Sambon får finna sig i att jag vänstrar med henne lite då jag inte är uppbokad med något Evertonrelaterat. Det är fint, nästan obeskrivligt fint hur någon kan tycka om en blådåre som mig så mycket att jag tillåts hålla på att vänstra i stort sett varje dag med något som rör mitt äktenskap med klubben. Hade vi i Sverige haft lagen på min sida hade jag nog gift mig med henne också trots allt efter 27 år ihop. Fast nu är det som det är, vi tillåts inte månggifte och därmed är det inte mitt fel att hon kommer i andra hand. Det där får hon ta upp i en motion till regeringen, titta inte snett och klandra inte mig för att jag håller mig till lagen...
Jag vet inte om detta är en hyllning till just min livspartner, sidan om Everton då alltså (ja, jag är polygam och vänstrar dagligen med Everton) eller om det är ett sätt att få tiden att gå dessa sista timmar innan bollen är i rullning igen då ännu en säsong av Premier League sätter i gång men tolka det som ni vill, jag tror att det är både och faktiskt. De där 9 månaderna säsongen lever kan tyckas vara en plåga för min sambo vid en första anblick men tro mig, de där andra 3 månaderna är värre för henne. Om jag förklarar det så här: 9 månader vet jag vad jag ska göra, de andra 3 vet jag inte det och det gör att hon får vara mitt helt oönskade bollplank hela sommaren. "Nu är det bara 18 dagar kvar till ligaprogrammet lanseras, nu är det bara 2 dagar kvar. Everton lanserar sitt 3:e ställ på onsdag osv". Denna sommar har underlättats av VM och bra väder då man kunnat vara ute en stor del av tiden men tro mig: Då bollen kickas igång kl.16 idag mot Leicester borta och då hon hör mig skrika, svära och jubla om vartannat framför tv:n, det är då hon vet att jag är som lyckligast.
Premiärdagen är den värsta och längsta dagen på året, jag gör vad jag kan för att ladda. Det är allt från traditionell engelsk frukost i matchtröja till att följa countdown på BBC, SkySport och lyssna på Talksport radio. Snart är Premier League igång och det är ingen slump att min sambo valt att jobba över från 6 i morse och lämnar mig ensam fram till kickoff, när hon kommer hem är jag överlycklig oavsett resultat för stunden. Hon är smart ändå måste jag tillstå, då får hon chansen att tro att jag är lycklig för att hon är hemma igen. Det är något fint med kärlek...
