Det var en sån dag
4-0 hemma mot Manchester United. 23.e oktober 2016 var en sån dag.
I den första minuten gjorde Pedro av alla människor 1-0 och firade som om han var en egenprodukt. Många med mig har haft svårt att ta den Barcelona-smittade yttern till sina hjärtan, men inte idag. Det var en sån dag.
Gary Cahill brötade (är det ett ord, känns passande hursomhelst) in 2-0. Ett typ av mål av Gary Cahill som det känns som han har har gjort i alla klassiska Chelsea-matcher de senaste åren. Det var en sån dag.
Eden Hazard lurade försvarna, smet ifrån en Juan Mata som inte försvarade tillräckligt bra (bänkad eller såld inom kort) och placerade in bollen till höger till 3-0. Han sprang ut mot läktaren med öppen munnen och öppet sinne, vi har sett det förr. Det var en sån dag.
N'golo Kanté som inte kan göra mål lurade bort Englands bäste försvarare (nåja) Chris Smalling på Hazard-maner och satte 4-0 bakom Premier Leagues bäste målvakt (inte lika mycket nåja) David De Gea. Det var en sån dag.
Läktare och plan på Stamford Bridge var ett på ett sätt som skulle platsa i Arla-reklamen, ni vet den där man pratar om goda saker som innehåller enbart två ingridientser. Ibland behövs inte mer än en läktare och en plan för att skapa en gourmetmåltid. Även om en italiensk finsmakare alltid vill ha mer. Det var en sån dag.
José Mourinho blev snackisen efter en match på Stamord Bridge där Chelsea taktiskt utmanövrerat en toppkonkurrent. Något var dock inte som det brukade vara, Mourinho stod på andra sidan och längtade tillbaka. Det var ju en sån dag.
