Drogbas sista spark

I vår blogg och på twitter (@CSShoisten) har jag under sommaren efterlyst historier om våra läsares egna upplevelser under den gastkramande CL-finalen i våras. Här är resultatet. 

Den svarta texten kommer från mig själv. Den röda texten kommer från en anonym medlem, den blå texten kommer från "Krille" och den gröna texten från ytterligare en medlem som vill vara anonym. Stort tack för era bidrag! 

Jag vill också lägga till att jag kortat ner vissa delar av texterna och genomfört mindre redigeringar. Men i allt väsentligt är citaten korrekta.

 

--------------------------------------

UPPLADDNINGEN

Vaknade tio över sex med orden på mina läppar: “Idag är det dags”

Allt började tidigt på lördagen, det var nästan så man bara ville ligga kvar i sängen och vakna nån vecka senare då allt var över. Nervositeten var altså ofattbar! Till slut fick jag mig ur sängen och för att få tankarna på något annant drog jag på en golfrunda med brorsan. Det gick uruselt. 

Jag hade den där både glada och ledsna klumpen i magen som Chelsea så många gånger tidigare hade placerat där. Och det var en sak som jag inte kunde släppa. Det handlade om en stor rödbrun kalufs som jag hade sett flertalet gånger i drömmar under natten. Skulle detta betyda något? Var det Luiz som skulle avgöra? Dessa frågor cirkulerade i mitt huvud under hela denna olidliga dag.

Då jag kom hem började jag få bråttom, skulle möta upp polarna några timmar före avspark. Vi skulle se matchen på en sportbar, och jag visste att det skulle vara fullproppat med Bayern fans. Jag kammade bäcket, drog på mig min läderjacka och barskarf, sen drog jag iväg mot centrum. Vid den tidpunkten hade jag ingen aning om att det här skulle bli en oförglömlig natt.
 

Innan matchen fick jag oväntat, men synnerligen välkommet, besök av min kompis C och hans 10-åriga son V. Givetvis gick det för sig att se matchen hos mig. På villkoret att V hade på sig en av mina (nytvättade, ska tilläggas) Chelseamössor. Jag är inte vidskeplig men supporterskap är inte rationellt och jag tänkte att det kanske kunde föra tur med sig. 

Efter den långa olidliga väntan jag upplevt var det äntligen dags, matchen skulle börja. Det enda jag minns från försnacket var att Kalou gjort en spindel i bakhuvudet. Det var med skakiga händer jag höjde volymen för att slippa höra den skara av inte alls lika intresserade personer i min omgivning. Varför hade jag bjudit in dessa personer? Inte några riktiga fotbollsfantaster och dessvärre inte heller supportrar till världens vackraste klubb. 

 

--------------------------------------

FÖRSTA HALVLEK

Det var grym stämning på puben, vi beställde direkt in stora starka och french fries. Då ljöd visselpipan och matchen var igång.

Efter ynka 10 minuter av matchen var det dags för den första rökpausen. Äntligen lite lugn och ro! Nu var vi bara två kvar som kollade. Jag som höjde Mikel och Lampard till skyarna och min kära vän som med en lite mer allmän syn kommenterade matchens gång. Jag tänkte att så länge resultatet håller sig ska jag inte bli irriterad. Matchen flöt på med några få hjärtstopp. I chock märker jag att fyra personer kommer in från balkongen. Jag hade helt glömt bort att de fanns och blev nästan lite irriterad av att min stund med Chelsea blev avbruten. Nu var det dags för halvtid, jag gick direkt ut på balkongen för lite luft. Jag klarade inte av att lyssna på allt skitsnack i pausen. 

Det var mycket Bayern och jag var glad att det stod 0-0 i halvlek.

Ska jag vara helt ärlig minns jag inte mycket av någon av halvlekarna. 

--------------------------------------

ANDRA HALVLEK

Jag kom in igen när det var dags att kicka igång andra halvlek, jag satt i tystnad och kände mina vänners blickar på mig i väntan på någon respons. Men nej! Idag var dagen allt skulle återställas från den hemska kvällen 4 år tidigare, men mitt inre klarade inte av det längre. Men för första gången under kvällen var jag belåten av mina vänners närvaro. Runt omkring mig satt nu alla mina vänner fastklistrade framför matchen. Med ett leende på mina läppar följde jag mina vänner som var iklädda i Chelseatröjorna jag tidigare hade delat ut. 

Tillbaka från mina tankar så var andra halvlek plötsligt igång. Fortfarande helt i tystnad följde jag matchen med oroade ögon när Bayern fick hörna efter hörna. Ölen var fortfarande orörd på vardagsrumsordet. Bayern kommer längs kanten skjuter eller måttar inlägg efter inlägg. Det är bara det att den alltid tar på en uppoffrande Cahill eller Cole varenda gång och visst fan blev inte en enda hörna det minsta farlig. Hoppet levde fortfarande i högsta grad. Tillsammans började vi nu skrika i minsta lilla situation. Jag kunde verkligen inte fatta att mina vänner, dessa personer som inte alls brydde sig var så pass delaktiga. Det gjorde mig så lycklig. Så lycklig att jag började skrika "CHEEEEAALSEEEAA!!!" om och om igen. En efter en började det fylla i efter mig vad jag än skrek. Nu var det verkligen på gång. Vi skulle bli Champions of Europe! 
 

Sen kom det jag fruktat, Thomas "Jäveln" Müller nickade in 1-0 fast Cech var så nära och hela pubben sprängdes typ. Men jag, jag bara satt där och stirrade i golvet. Det var som om hela jorden slukat up mig. Det kändes som att någon dunkat mej i skallen med en stekpanna och jag förlorat medvetandet. Ändå satt jag bara där och stirrade in i tomheten, det var hemskt, går inte att beskriva med ord.
 

Det isade till och den där ledsna klumpen sprängdes och spreds ut ut i varje led i hela kroppen. Det var över. Vi hade tappet det igen. Den långa plågsamma väg som de hade kämpat sig igenom var helt förgäves. Och visst fan hade Chech tagit massor med avslut ljusår hårdare och mer välplacerade än det den lilla krulliga tysken -  som vilt firade framför mina tårfyllda ögon - hade åstadkommit.

Hur kunde detta ske? Jag tittar på mina gäster. V har tagit av sig mössan. Det förklarar saken. Jag säger inget men jag tittar tills jag får ögonkontakt och pekar på mössan. Resten av matchen sitter mössan där den ska. 

I tystnad följde vi resten av matchen. Endast några små viskningar vågade mina vänner byta mellan varandra. Fast mina tankar var någon annanstans, jag tänkte på de ord jag skulle använda när jag skickade ut mina tappra vänner som så gott det kunnat helt bytt klubb för kvällen. 

Jag satt mest och försökte reda ut för mig själv hur jag skulle förhålla mig till det här. En till förlust. Ranieris hjärnsläpp, Anders Frisk, Liverpools så kallade “mål”, Terrys fall i Moskva, den där norske domaren vars namn jag ionte nämner i hopp om att det faller i evig glömska (Who am I kidding? Vi glömmer aldrig), den där vampyrens segermål på FC Mordors enda skott på mål. Och nu det här. 

Jag bad till högre makter...

Det är då Torres snubblar sig fram på kanten och för en gångs skull lyckas bollen studsa på rätt ben, det är en hörna. 

...och jag tror att någon där uppe hörde mig.

Kan det vara sista chansen kanske?

Då  visste jag. Allt stannade upp och jag visste.

Den första tanken är: “Nej!”. Hörnan är alldeles för kort och lågt slagen för någon ska kunna sätt... 

...och visst hade jag rätt.

Jag hann inte ens tänka klart innan jag ser bollen sitta stenhårt i nättaket vid första stolpen. I chock ser jag Drogba i sin vanliga härliga målgest springa mot fansen. 

Jag flög upp ur min stol,  vrålade och slängde innehållet i mitt stop i luften. Det var endast jag och 3 andra som firade (då var det ca 50st andra på plats). De kollade på oss som vi vore sjuka, typ led av spetelska eller någon annan sjukdom. 

I ren eufori exploderar vi upp ur soffan och jag hittar till sist mig själv gråtandes krama och pussa på den magiska tv bild jag skådade. Det är helt otroligt hur den klumpen som Chelsea har placerat i mig kan förändras på så kort tid från sådan sorg till sådan fantastisk glädje. Jag stammar ut fortfarande vänd mot TVn hur mycket jag älskar Drogba. Jag vänder mig om mot mina vänner och vi skriker nu tillsammans ut “CHEEEELSEEEAAA!!!”

Jag vet att jag knyter näven och vrålar. Samtidigt är det lite jobbigt. Vetskapen om en förlust hade ersatts av minst en halvtimme till av ohanterbar och olidlig ovisshet. Jag har så ont i magen och så svårt att andas att jag inte kan röra mig. 

Jag tror jag sträckte ryggen för det gjorde jävligt ont efteråt. Men jag kunde inte bry mig mindre om det. Det var som om jag vunnit på lotto och just blivit utsedd till världens bästa fotbollsspelare! Jag grät, det här var något stort, jag önskade så innerligt att min avlidne kompis fått uppleva det här med mig....

Domaren blåser av matchen, det är dags för förlängning. 

--------------------------------------

FÖRLÄNGNINGEN

Klarar jag verkligen av det här? Adrenalinet pumpar och med skakiga händer sitter jag nu och dricker upp ölen i min hand. Nu har jag förflyttat mig till en egen soffa och det enda jag förmår mig att göra är att krampaktigt krama om en kudde.”VAAAFAAN! Varför? Så onödigt Drogba! Nu är allt kört igen. Tack och hej”. Jag försöker stillsamt flytta mig tillbaka till soffan för att se på när Robben skickar ut oss. 

Det är kört. Helt kört. Robben. "Robben för helvete du var ju en av oss!" Nåja, det var det. Inget att göra något åt. Kul så länge det varade.

En ny explosion och på nytt flyger vi upp skrikandes. Jag skriker NU ÄR DET KLART, NU ÄR DET KLART! Inget har kunnat stoppa oss hur mycket det än har talat för det. I år går det inte att slå ut oss! Adrenalinet pumpar bara mer och mer, händerna skakar fortfarande hejdlöst. 

Robben bränner straffen. Jag sitter stilla. Helt stilla. Likblek. Har inte rört mig en millimeter men är andfådd. 

Helt tyst följer jag händelseförloppet till sitt slut. Det är straffar. Om jag hade tvivlat på att mitt inre skulle klara mer så var det verkligen vid bristgränsen nu. Hur ska det här sluta? Ska det bli samma saga om igen. Om jag tidigare hade sagt att det var klart och att inget kunde stoppa oss nu så var det helt bortsuddat. 

--------------------------------------

STRAFFARNA
 

Min plan var redan klar. Det var dags att sätta den i verket. För det här visste jag att jag inte skulle palla. Jag gick ut med soporna. Innan jag går ut tittar V på mig. Jag har på mig matchtröja, CFC-jacka och CFC-keps. Farsans CFC-halsduk från -78 hänger på väggen. En CFC mugg till hälften fylld med kaffe står på bordet. “Du”, säger V, “du håller verkligen på Chelsea va?”

Vi hade nu ställt oss på ett led bakom soffan. Jag lade all min tyngd på de två som stod bredvid mig. Benen kunde inte hålla upp mig längre. 

Frisk luft är precis vad jag behöver. Benen skakar. Efter ett stopp vid soprummet tar jag ett varv runt kvarteret. Går så lungt och behärskat jag kan och försöker slappna av. Ser genom fönstren på Olof Fiskares Väg att några av grannarna också kolla på matchen. Jag koncentrerar mig på gatan och på var jag sätter fötterna. Hoppas på att allt ska vara över när jag kommer tillbaka, hur än det har gått. Gör mitt bästa för att ställa in mig på den oundvikliga förlusten. 

Det är Lahm som kliver fram för att slå den första straffen. Det är så nära, han är på den! Pulsen stiger igen, nu är det Matas tur. Jag tänker tillbaka på tidigare tillfällen under säsongen och det bildar inte direkt något leende på mina läppar. 

Mata missar. 2-0 Bayern.

På en sekund bildas ett stort öppet hål i mammas lädersoffa. Missen ger mig även en ömmande fot och ett brustet hjärta. Mina kära vänner klappar mig en efter en på ryggen. Gomez som sett så osäker ut under matchen sätter den också. Dessa tyskar går inte att rubba på straffar. Men vad är det jag ser?  Den kalufs jag drömt om uppenbarar sig framför mina ögon. Kanske var det inget bra tecken jag fick, det kanske var menat att det skulle gå åt skogen. Han kliver fram och trycker dit den på kraft. 

"LUUUUUIIIIZ, fan vilken straff!" Jag vrålade och skrek, min röst var nästan slut men jag tvingade ur mig allt. 

Lika väntat som oväntat. Ibland undrar jag om den killen har någon själ, men fan vad jag älskar den killen. 

Nuer sätter dit den, Ingen annan som vågar? 

Lampard, lika säker som vanligt.

Sedan Cech, han storspelade.

Olic kliver fram, om någon ska missa är det väl han? JAA! Nu är vi tillbaka! 

Cole går fram och gör sitt, som i varje stormatch.

Jag kommer in in lägenheten och det är uppenbart att matchen inte är slut. “Bayern leder med en straff och nu är det Schweinsteiger” meddelar C. Jag Är omedelbart på väg att vända och gå ut igen. Men jag sneglar mot TVn. Schweinsteiger tar sats... och sedan stannar han upp! Jag fattar knappt vad karln håller på med innan han föser iväg en blek bredsida som Cech tippar i stolpen. Någon sorts reflex kickar in och jag hoppar rakt upp i luften utan att riktigt vara medveten om det själv. 
 

Jag har nu trippandes kommit upp på köksbordet. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vi är tillbaka där vi var för 4 år sedan. Vi har chansen att avgöra. Men nu är det inte Terry som måste göra det utan nu är det den rätta för jobbet. Drogba är fortfarande på planen. 

Nu kan jag inte fly igen. Jag gömmer mig bakom dörkarmen till sovrummet och kikar fram med ena ögat mot TVn där Drogba gör sig redo. 

Jag fick flashbacks från Moskva 2008. Jag trodde inte att han skulle sänka den, jag trodde han skulle missa och att vi Chelseafans än en gång skulle få uppleva otrolig sorg

Jag blir förtvivlad över valet av straffskytt. Alltså, Drogba är ju en klippa. Men jag är FULLKOMLIGT övertygad om att det kommer gå åt helvete. Och det är så orättvist att det är just Drogba som ska bli syndabock med vad som kanske är det sista han gör för Chelsea. “Det här är inte bra alls det här, det här går inte, det här går åt helvete...” mumlar jag oavbrutet. 

Drogba stiger fram och har chansen att avgöra 

Jag går in i vardagsrummet, ställer mig bakom fåtöljen och lutar mig över ryggstödet. Benen vill knappt bära men jag kan inte sätta mig ner heller. 

Jag glider ned från bordet och samlas med mina vänner. Tystnaden dränker allt annat ljud förutom några busvisslingar från Bayernfansen. Är det skrivet i stjärnorna? Är Drogba finalernas man? Är det han som ska avgöra?

Jag vågade knappt kolla. Sedan hör jag hur Benne skriker. 

Drogba som jag haft som favoritspelare i många år blev en legend.

Nu fick jag svar på mina frågor, det här var skrivet i stjärnorna!

"JAAAAAAAAAAA!" 

"HAN SATTE DEN!"

Det jag drömt om i tiotals år blev verklighet.

(Samtidigt, i Helsingborg: http://www.youtube.com/watch?v=bqvehlDzYwM )

--------------------------------------

FIRANDET

Då fan bröt det lös!

Nästa sak jag minns är att jag står på mina knän och skriker. Inte något kontrollerat “JA!” utan bara vrålar rakt ut för allt jag har. 

Det är en sådan förlösande glädje som blommar ut i hela kroppen, jag faller ihop gråtandes. Jag kan inte jämföra något med känslan jag kände. 

(Plötsligt, i Västerås:http://youtu.be/d01g9tBgP8I)

Det var så iskallt. Det var så Drogba. 

We will never forget, King Drogba!

Det var en sådan glädje!

Det var så vackert! 

Vi var Champions of Europe!

Vi var mästare!

Vi ÄR Champions of Europe! 

Jag sprang runt min lägenhet helt galen tills jag slängde mig ner på golvet och började gråta. 

Vi hoppade och skrek och glädjetårarna rann. Jag glömmer aldrig den kvällen. 

Jag kramade om C. V sträckte ut handen för en high five. Jag plockade upp honom och snurrade runt pojkstackarn som en vante i rummet. Mössan, den fick han självklart behålla.

Den bästa känslan jag någonsin haft eftersom jag väntat på det så länge! 

Vi fixade chaufför och körde runt i morsans x70 och dinglade ut halsdukarna genom fönstren och tutade och skrek åt alla som gick förbi. 

Jag sprang till min balkong och vrålade "CAREFREE SINCE 1905 - CHELSEA,CHELSEA,CHELSEA!"

Det här var det största jag upplevt som supporter

Det som hände sedan resulterade i ett straff… jag skulle diska för hand varenda jävla dag fram till midsommar. I efterhand kan jag bara säga att det var det bästa straffet jag någonsin kunnat få. Tänk att få en timme varje dag påminnas om den bästa dagen i sitt liv. 

Det var så otroligt! 

Nu sitter jag här och känner att jag skulle kunna diska varje dag i mitt liv. 

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. 

Because we are
CHAMPIONS OF EUROPE!