Dysfunktionell familj med stark gemenskap
Hur ska man försöka beskriva upplevelsen av att gå på fotboll på ett ställe som man själv ser som sitt andra hem och helig mark? Det är nästan omöjligt, men jag låter helt enkelt känslorna svalla och tar er från uppladdning till avslutning efter en riktigt bra match med mitt Everton FC. Kan inget annat.
Jag lyfter blicken och ser ut över lokalen. Det är ingen liten pub direkt, men nu fylls det på. Folk droppar in hela tiden och snart är Thomas Frost på Walton Road helt knökfull. Evertons klassiska hemmatempel Goodison Park ligger bara några hundra meter bort. Klockan är strax efter 12 och det långa bordet där jag sitter är ockuperat av Swedish Toffees, såväl som borden bredvid. Det ligger några bakade bönor kvar på tallriken tillsammans med använda salt- och HP såspåsar. Min bitter är endast halvdrucken. Är inte så förtjust i bakade bönor eller egentligen resten av det som finns i en full english, och kanske särskilt inte på Thomas Frost, där den kulinariska nivån är lite sisådär, men det är en tradition och jag behöver det för att få den där rätta känslan.
Avspark för Swedish Toffees
Förväntan stiger. Vi är ungefär 70 stycken Swedish Toffees som är på vår årliga resa till Goodison Park. De flesta av oss har varit här många gånger förr. Vi har alla våra ritualer innan match, men samlingen på Thomas Frost är något man aldrig missar. Gamla och nya vänner, som man endast träffar i Everton-sammanhang. Ju längre man varit med, desto viktigare blir själva umgänget i en miljö vi alla älskar. Matchresultat bleknar med tiden, men inte umgänget. Thomas Frost är vår avspark.
Ganska snart är det knökfullt, men när det är lite mindre än två timmar kvar till matchstart, väljer jag att gå mot arenan. Detta är min stund. Min ritual. Den kan man bara göra ensam.
I Tommy Lawtons fotspår
Lugnt traskar jag längs Walton Road. Lite av huvudgatan i området kring Goodison. På samma sätt som Uxbridge Road är det för Queens Park Rangers. Det är inte vackert, tydligen en av Europas mest eftersatta områden. Till och med kärvare än Millwalls Bermondsey, men jag älskar det. Har gjort det sedan första besöket för många år sedan. Vid puben The Royal Oak svänger jag höger nedför Spellow Lane. Man kan närma sig Goodison från alla möjliga håll, men jag har valt Spellow Lane. Redan innan mitt första besök på 1990-talet hade jag läst om Evertons centerforward Tommy Lawton som för första gången tog spårvagnen ut mot Goodison. Konduktören hjälpte honom med att berätta var han skulle stiga av med hälsningen:
“Good luck lad, but you ‘ll never be as good as Dixie.”
Dixie Dean är Evertons - och kanske världens - främste målskytt genom tiderna. Hela 37 hattrick för Everton säger en del och han har fortfarande rekordet för antal gjorda mål på en ligasäsong - 60 stycken - när Everton vann ligan 1927/28. Någonting som nog aldrig kommer kunna upprepas. Nu finns ju i och för sig den där Erling Braut Håland… Men han är mer skadebenägen än vad Dean var.
Dixie Dean var en av de första superstjärnorna i engelsk fotboll. På Merseyside en legendar redan under sin livstid, men också i resten av Europa, trots att det varken fanns Sky Sports eller internet. Under andra världskriget utbrast en italiensk krigsfånge till sina brittiska vaktsoldater:
“Fuck your Winston Churchill and fuck your Dixie Dean.”
Från Dean till Duncan
Tommy Lawton - å andra sidan - var nog en bättre bollspelare än Dean, men nådde aldrig samma superstjärnestatus, mycket på grund av just andra världskriget, men han gjorde ändå ett starkt avtryck i Everton och för England. Dessa två är på många sätt starten på varför centerforwarden - nummer 9 - är ikonisk och mytomspunnen i Evertons historia.
Lawtons promenad längs Spellow Lane till Goodison är en väg jag också valt att ta. Inför varje match.
På höger sida på Spellow Lane ser man för övrigt ett exempel på Evertons enorma arbete med att förbättra förutsättningarna för de utsatta i närområdet, i form av en friskola i Everton-regi. Sedan dröjer det inte länge förrän Goodison Parks ena kortsida tornar upp till vänster och klubbshopen till höger. På en vägg innan klubbshopen finns en målning av vår mest framgångsrike - numera framlidne - manager Howard Kendall och en mera nutida nummer 9 - Duncan Ferguson. I samma gathörn kan du även skåda statyn av Dixie Dean.
Promenaden längs Goodison Road
Jag skippar alltid klubbshopen och går istället till vänster längs Goodison Road. På höger sida har man “den gamla damens” Main Stand (för övrigt den första läktaren i England med tre nivåer) och till vänster finns stånd för halsduksförsäljning och sådan där typisk brittisk snabbmat. I något av bostadshusen ska det dessutom ligga en privat klubb eller pub, där gamla spelare och andra insiders som törstar rejält, ryktas ladda inför match. Det finns inget som ger en vink om vilken dörr, men jag tror jag vet. Det sägs att Howard Kendall hade en egen liten stol/tron där han satt och höll hov innan och efter matcherna.
Lite längre fram, mittemot Goodison Parks huvudingång, ligger den legendariska Everton-puben The Winslow Hotel. Färger, tavlor, halsdukar ja, allt andas Everton. Ibland - om man är där tidigt - kan man se gamla storspelare och deras spelarfruar och andra Everton-kändisar ta ett glas innan de beger sig över gatan och upp till något vip-rum på Goodison. En onsdagskväll innan covid inför en match mot Watford satt jag med min Guinness och matchprogrammet, bara för att se ett antal - som jag förstod det - gamla spelarfruar, en före detta huligan (som tydligen känner alla i klubben), några klubbrepresentanter och den gamle centerforwarden Kevin Campbell, ta ett glas vid baren. En typisk kombination av människor man kan stöta på runt Goodison med omnejd. Alla hör samman på något vis. Allt knyts ihop. Det må vara en rätt dysfunktionell gemenskap många gånger, men ändock en gemenskap.
The Holy Trinity
Jag går sakta. Insuper allt i form av människor, väggmålningar och sådant som får mig att känna mig som hemma. Till slut är jag framme vid kortsidan - Gwladys Street End. Evertons The Kop, dit de allra trognaste fansen alltid har gått. Goodison är dock en typisk “go the game”- arena, det vill säga alltid välfylld, oavsett resultat. Det är en ritual för många, och har så varit i mer än ett århundrade, även om publiksiffror var betydligt mer varierande fram till och med 1970- och 80-talen då man kunde pressa in betydligt fler åskådare på vissa matcher. Tyvärr är det dyrare nu, men på Goodison finner du fortfarande en majoritet locals, vilket blir allt ovanligare i dagens penningstinna Premier League-klimat där den lokala befolkningen inte alltid har råd att gå, medan vi skandinaver och andra långväga fans till och med kan ha årskort.
Jag stannar till vid statyn med Evertons treenighet. Mittfältstrion Alan Ball, Colin Harvey och Howard Kendall. Tre magiker som lirade hem ligatiteln 1970. Kendall blev ju dessutom vår mest framgångsrike manager genom tiderna och en personlighet större än de flesta på Merseyside. Colin Harvey har också varit manager, men framförallt den som kanske tagit fram flest ungdomar till A-laget. Han har funnits i Everton mer eller mindre hela sitt liv. Och Alan Ball… Ja, han vann VM med England 1966 och var helt enkelt briljant. Kanske den bäste i Evertons historia tillsammans med Dixie Dean och målvakten Neville Southall. Den dag Everton valde att sälja Bally är för många äldre den sorgligaste dagen i deras liv. Alan Ball är också den som uttalat de bevingade orden:
“Once Everton has touched you, nothing will be the same.”
The Everton Heritage
Därefter går jag in i kyrkan som ligger i hörnet av arenan. Den är alltid öppen på matchdagar. Jag är dock inte så intresserad av det kyrkliga, även om jag finner det intressant att kyrkoherdarna ligger begravda alldeles invid Gwladys Street End, så de kan höra the Goodison roar ändå upp i himlen. Nä, jag tar trappan upp till The Everton Heritage. Det är en förening som utvecklats till en bevarare av Evertons historia. Faktum är att de sitter på den mest omfångsrika samlingen av fotbollsmemorabilia i världen. Och på matchdagar säljer de allt som får en samlare att dregla. Här gäller det att hålla i plånkan och visa på disciplin. Det fick bli en bok denna gång.
Tillbaka till The Royal Oak
Min ritual är genomförd och jag hastar tillbaka längs Goodison Road för att samlas med Swedish Toffees på The Royal Oak för en sista öl innan avspark. Nu är det knökfullt på alla pubar, men vi brukar stå ute i gathörnet, vilket funkar finfint. Det är bara synd om de som måste in och handla öl. Inne på puben är det trångt, men stämningen är på topp, inte minst för att Nottingham leder över Liverpool.
Väl inne på Goodison vill man vara på plats innan Z-Cars ljuder och lagen kommer in till The Goodison Roar. Z-Cars är en melodislinga som var signaturmelodi till en polisserie med samma namn. Den utspelades på Merseyside och sändes på 1960-talet och har varit Evertons signatur sedan dess (med något år som undantag). För en Evertonian ger den ståpäls, för andra låter det nog mest konstigt. Det är ingen superhit direkt.
Goodison gungar
Frank Lampards Everton går ut med rätt inställning, enligt Goodison Park. Intensitet och en vilja att ta initiativet för seger. “Den gamla damen” är känslig. Hon kan vara explosiv som inget annat, men också avmätt bitter. Allt beror på vad som händer på plan. Det handlar inte alltid om att vinna, utan mer om att spelarna motsvarar de förväntningar som funnits på arenan så länge någon kan minnas. Det kan sammanfattas i en blandning av att visa upp ett flödande spel, men också en aggressiv “get in”-inställning. På Goodison får en spelare aldrig visa rädsla, varken för publik eller motståndare, och det är nog inte det lättaste alla gånger.
Denna dag gungar Goodison och vi hör knappt Crystal Palace annars så starka bortafölje. Det är en fröjd att vara på plats. Det är fest. Vi sjunger och skriker. Just det senare är faktiskt en klassisk engelsk företeelse, det vills säga när hemmalaget anfaller så ställer sig folk upp och skriker, viftar med armarna och kan ge uttryck för vissa barnförbjudna gester. Goodison är lite av definitionen av en klassisk engelsk fotbollspublik.
Fotografering i törstens skugga
Efteråt ska Swedish Toffees samlas på Gwladys Street End där klubben lovat oss att få träffa Frank Lampard, Anthony Gordon och Alex Iwobi. Vi guidas in och snart kommer de, en efter en. Lampard med sin charm, glädje och sociala förmåga. Gordon med sin lite blygt ungdomliga framtoning och Iwobi, som definitivt inte verkar vara en kille som älskar att stå i centrum bland sjuttio glada svenskar. Men han gör en proffsig insats. Det går snabbt och foton tas. Däremot tog det ett tag innan alla kunde komma ut… Det skulle duschas, göras intervjuer med mera. Swedish Toffees ställdes därmed på hårda prov, då euforin efter matchen var i taket och längtan efter öl på The Winslow - eller annat lämpligt vattenhål - svårhanterad. Men vi höll ut. Inte minst för att klubben alltid ställer upp för oss när vi är på plats. I väntan roade vi oss med att jubla åt mittfältaren Idrissa Gana Gueyes (onekligen en snabbduschare i jämförelse med Iwobi...) små barn som fått en boll att kicka med på Goodisons gräs. Vi buade rejält när pappa Gueye försökte ta bollen ifrån dem.
Leopardmönstrat på The Winslow
Det finns olika ställen att gå på efter match. En del åker direkt in till centrum, där det finns massor att välja på. Liverpool är en riktig feststad. Det pågår alltid möhippor och andra galna upptåg. Framförallt sjungs karaoke på varenda liten bar. Och det partajas dessutom över generationsgränserna. Det spelar inte så stor roll om du är 18 eller 74.
Eller så går man på en pub i närheten av Goodison. Flera av oss gick bara rakt över gatan till The Winslow. Där pågick en fest, såsom det inte fanns någon morgondag. Allsång och en markant alkoholstinn stämning. Unga som gamla. Alla sjöng. Bara en sådan sak att jag aldrig sett så många leopardmönstrade blusar hos damer i min ålder och uppåt på ett och samma ställe, säger det mesta om feststämningen, och om Merseyside. Allt hör ihop.
En dysfunktionell gemenskap
Howard Kendalls änka - Lily - stod dessutom på scen med discjockey och ledde allsång. Det fanns ingen morgondag. Så långt någon kunde eller ville se.
Det fanns det dock för mig och några Swedish Toffees som något trötta, men fortfarande fulla av segersötma, tog oss in till stan för en avslutande bit mat. Vid den tidpunkten gick det också att få tag på taxi. Ofta är det svårt att direkt efter matchen klämma in sig på en buss eller finna en taxi. Det kan ta upp till fyrtio minuter att gå i till stan, men ibland blir det så ändå.
Everton är fortfarande, trots sin storlek och påverkan från dagens kommersiella fotbollsvärld, som en familj. Allt hör ihop. Lily Kendall står och sjunger med fansen och när Duncan Ferguson ska leda sitt älskade Everton som vikarierande manager, ger Lily honom Howard Kendalls gamla klocka att bäras under matchen. Så har det alltid varit, visserligen en på många sätt dysfunktionell gemenskap, men sammanhållningen har alltid varit stark. Frågan är hur länge till? En ny arena nalkas. En bit bort från The Winslow. En ny tid. Alltid en utmaning för en klubb som håller ihop som en familj mer än som ett gigantiskt varumärke.
Och matchen? Ja, den slutade 3-0 till Everton. 3-0!
