Efter Brighton & Hove Albion - Leeds United (0-0)
Lilablekt Leeds stal en poäng.
Det finns inte mycket att säga, inte om Brighton and Hove Albion (jag tillhör också dem som gillar det här namnet, det är så uppfriskande otidsenligt i en tid där allt ska vara förenklingar och akronymer) och inte om Leeds.
Inramningen var det bästa med kvällen.
Leedsspelarna hyllade Gary Speed (som valde att avsluta sitt liv den 27 november 2011) med fina tröjor under uppvärmningen.
Remembering Gary Speed.
It's OK to talk about it.
Hemmalagets tifo, där man fyrade av fyrverkerier vars rök bildade en regnbågsflagga som vinden slet sönder bakom spelarna då de ställde upp inför avspark, var vackert också (och jag tänkte att hade det varit Newcastle man mött hade orden rökridå och drogs isär varit nödvändiga att flikas in någonstans).
Brighton spelade bra i första halvlek och fastän Raphinha och Rodrigo Moreno var tillbaka från start lyckades Leeds inte skapa någonting riktigt för att den ganska bespottade Tyler Roberts kom in.
Och det slutade med att de från norr kommande gästerna med hjälp av målställningen och Illan Meslier lyckades sno en poäng från hemmalaget och sen springa hem med den.
Så.
Det hade kunnat vara den matchtexten.
Men så gick natten och under natten låg jag och tänkte på prestationen och i takt med detta växte -förstås- frustrationen.
Jag vet inte hur många matcher jag sett Leeds United spela. Jag har inte direkt räknat. Långt färre än de som varit med sedan tipsextragtiden och förmodligen färre än mången forumist men det har ändå blivit ganska många med åren.
Och jag har aldrig sett en mer själlös insats.
Det var energin och ilskan och det oursäktande som fick mig att falla hals över huvud för det här laget. Det var att man vågade vara sig själva, våga vara dirty Leeds ibalnd, i en allt konformare mer strömlinjeformad, ensidig, slätstruken, kapitalistisk mediasöndertränad fotbollstid där alla sitter och häpnar över någons självuppladdade femsekundersklipp på en GENIAAAALISK PASSNING, för eftersom uppmärksamhetsspannet inte räcker längre nu med allt som blinkar omkring oss är det det som når igenom. I några sekunder. Sedan laddar nästa spelare upp nästa självhyllning och då är den bäst i flera sekunder och så fortsätter det. Därtill diskuterar någon värdet av någon (det mäts - såklart - i pengar) och sen är det nästa match.
Spelarna är mer intresserade av att slipa på "det personliga varumärket" alla går runt och tror att de är. Jag minns hur Arsenalspelarna efter 1-0-förlusten mot Manchester City förra säsongen glatt gick runt och tog selfies istället för att spotta och tjura och gå ner i omklädningsrummet och skämmas, och jag tror jag lovade mig själv att aldrig kolla på fotboll igen för det finns inget kvar av den nu när den förvandlats till ytliga kickar och sliskig självmarknadsföringsporr.
Det varade ett studiosnack och sen började nästa match.
Leeds, tyckte jag, var ett motmedel mot allt det där. Det där glättiga tramset jag inte kan känna igen varken fotbollen eller mig själv i det minsta, och som match efter match urholkar en som regn till slut gör med berg, nöter ner gropar, fryser, bildar sprickor.
Man var inte så ängsligt behagsjuka, man spelade fotboll.
Och så gick man upp i Premier League efter sexton säsonger och comebacken skedde med den äran. Samma rasande högenergiska inte alltid väääärldens bääästa (typ aldrig det) fotboll och det var underbart att se.
Inget av det där fanns det ett spår av igår.
Inget.
Hittills under säsongen har det som bäst skynmtat fram i någon sekvens här och där.
Jag försöker komma på varför. Varför Brighton (& Hove Albion) var mer Leeds än Leeds igår.
Vill inte stämma in i den tröttsamma kören som tjatar om Bielsa och hur han tränar lag - de ska ju, enligt dem som kommti fram till och de som upprepar den här "analysen", orka tills åtminstone någon gång på våren innan det blir "för mycket" för dem, och vi är inte ens femton omgångar in än.
Nej, det är något annat som inte stämmer. För det är identiteten som krisar.
Jag tänker att man börjat tänka mindre på vilka man är och mer på hur alla andra gör och sedan försöker härma det.
Det är en jättedålig idé.
Leeds tog sig upp i Premier League igen på egna meriter och ska man stanna kvar måste man släppa tanken på vad som fungerar för andra och hitta tillbaka till det egna.
Jag såg tre spelare som verkligen såg ut att bry sig om vad _de_ gjorde igår istället för att försöka imitera, och som ibland då förmågan brast kastade sig själva på problemet - Liam Cooper, Stuart Dallas och Illan Meslier. De övriga såg mest blasé ut. Raphinhas uppgivna kroppspråk var övertydligt, särskilt när han tvangs hjälpa till i defensiven - något han uppenbarligen tycker sig vara för stor för, eller när en boll avsedd för honom blev för brant. Daniel James har inte riktigt hittat rätt än, Rodrigo Moreno närvaro märktes knappt av och så vidare och så vidare.
Och Kalvin Phillips?
Han klädde förvisso i det lila tredjestället med sin präktiga blåklocka men borde kanske placerats på bänken av disciplinära skäl. (Phillips skadade sig -oklart hur- på en nattklubb efter Tottenhammatchen förra helgen, och behövde ses om på sjukhus.) Att Bielsa inte tycker sig ha råd att bänka honom och låter det avgöra undergräver hans auktoritet, och kastar ytterligare aska i stoftet.
Igår var han trots det lilaskimrande ansiktet dessutom likblek i både den försvarsroll han återigen fick sig tilldelad och sin vanliga plats på mitten han skyfflades om till i mitten av första halvlek ungefär, och byttes ut i halvtid.
Inhoppande Tyler Roberts var den som kom närmast att plocka ner de tre poäng som hemmalaget ägde och stoppa dem i fickan, men han blev påkommen av Sanchez i Brightonmålet. Att en walesiskt Leedsspelare med nummer 11 på ryggen hade fått göra -låt säga- segermålet på dagen tio år sedan Gary Speeds självmord hade varit fint, som i en saga.
Men Brighton & Hove Albion - Leeds United var ingen saga, utan en prosaisk berättelse om en kall kväll på sydkusten i november.
På tisdag möter vi Crystal Palace och på söndag Brentford.
Sen är det Chelsea och Manchester City, Arsenal och Liverpool och så julafton.
Men glad första advent, hörrni.
