Efter Leeds United - Brentford (2-2)
Leeds slarvade bort två poäng precis innan spelschemat stegrar.
Det far känslor från sida till sida. Det är ingen ordning på dem, de rättar inte in sig i någon logisk ordning - haha rätt åt dig när någon får något kastat på sig för att den gjorde mål blandas med vad är det för jävla idioter som sitter och kastar saker; det här är helt hopplöst blandas med men det är fortfarande en halvtimme kvar, fortfarande sjutton minuter, fortfarande tre och se fem minuters tilläggstid rpecis som mot Crystal Palace och kom ihåg hur det gick!
Det är som att vara på ett kantrande skepp, på väg - vad det verkar- mot en botten som kanske är femtio meter ner eller flera tusen.
Det är Leeds som möter Brentford.
Och i 94' skriker jag, som muttrat och svurit mig igenom hela andra halvlek, så högt av en glädje som över huvudtaget inte står i proportion till insatsen och därför passar den perfekt att jag skrämmer min sju månader gamla son som hittills legat och lekt rätt nöjt med sina fötter på mattan.
Det är Patrick Bamfords fel.
Efter tio veckors skadebortvaro är anfallaren tillbaka och det första (nåja) han gör är att rädda poäng. Såhär i december när allt skimrar både annorlunda och mycket mer blir de där lite för perfekta stunderna, som amerikanska storfilmsproducenter tycker är it och som en annan tycker är lite för overkligt skrivna för att ha något som tränger igenom och fastnar i en, plötsligt sådant en tror på.
Men vägen fram till Bamfords 2-2 är varken enkel eller vacker.
Efter tretton minuter blir Leeds av med sin kapten. Liam Cooper haltar av efter en olycklig landning. Han håller sig om baklåret.
Jag är ngen forumsperson av naturen, men jag har inte undgått att lägga märke till all kritik som sköljt över Cooper den här säsongen. Och visst.
Det är en oputsad en. Ingen skönlirare direkt.
Det finns en massa saker statistikuträknare kan räkna ut och som han inte har. Och så har han något statistikuträknare varken kan mäta eller formulera. Det är pondus, och tyngden av ett helt lag som står bakom. Börjar man titta på annat än det som kan räknas ut ser man direkt vem det är laget hela tiden vänder sig till, vems bekräftande blick de söker, vem de väntar på när det dykt upp en situation.
Liam Cooper.
Som i en familj av West Ham supportrar från Hull höll på Leeds som liten pojke och det gick aldrig över.
Och som nu, 30 år gammal, när han inte kan sova efter att Leeds slagit Crystal Palace i 95:e minuen mitt i natten sätter sig i soffan och ser om matchen.
I en värld där spelares lojaliteter främst ligger hos det lag som kan tjäna dem bäst - var kan JAG vinna det här, och det här? - har Leeds en lagkapten som är en lojal supporter och vikten av det går inte att beskriva tydligare än hur försvaret föll isär då han lämnade planen.
Firpo flyttades in centralt och Jack Harrison plockades på för att täcka vänsterkanten. De gjorde inte sämre ifrån sig än vanligt och ändå fungerade ingenting.
Det var tur för Leeds att de inte behövde lägga jättemycket krut på att försvara sig i första halvlek. Brentford hade tio pigga minuter, men tappade takt när Liam Cooper gick av och Leeds såg ut att koppla greppet om matchen.
Det var mycket som såg lovande ut.
Presspelet fungerade.
Mitten fungerade.
Man sågade sig igenom lagdelarna.
Och Raphinha dök upp på vänsterkanten, skickade in en kross som nickades tillbaka till honom av forne Leedsförsvararen Pontus Jansson. Inne i straffområdet fanns Tyler Roberts. Han pekade.
Där, ville han ha bollen.
Det såg lite lustigt ut. Haha, att komma med sådana krav - det är väl ändå att begära lite väl mycket med ett helt Brentfordförsvar samlat?
Fast inte för Raphinha, som fick iväg en boll som landade precis vid fötterna på Roberts, som en målsökande missil och så ledde Leeds och det hade gått 27 minuter.
Men.
Trots att man hade ett par chanser till lyckades man inte skadeskjuta Brentford ytterligare - vilket efter en bedrövlig andra halvlek slutade med att kosta klubben två poäng.
Det tycktes komma från ingenstans, Brentfords kvitteringsmål i den 54' minuten. Det var inte som om gästerna öppnat med någon press att tala om.
Repriserna skulle visa att det var en riktig bjudning från ett förvirrat hemmalagsförsvar, som lät Canos inlägg studsaner precis hos Baptiste, som hittade målets bortre hörn utan svårigheter.
Precis efter det fick en flyförbannad Kalvin Phillips lämna planen, skadad. Han orkade inte prata med någon i den tekniska zonen, utan gick rakt ut i tunneln och boxades lite med taket.
Och så gjorde Brentford 2-1.
Det var minut 61, och Canos (han igen) plockade upp en passning från Bryan Mbeumo som ingen i det villrådiga försvaret förstod att slå undan fast det inte vore särskilt svårt.
Canos störtade ut till hörnflaggan och hemmasupportrarna vrålade och skällde och så fick han något på sig. Han låg där en stund, skyddad av lagkamrater som både firade och förbannade mot en bakgrund av rasande fingerpekande Leedsfans. Det blev inget med det. Domaren gjorde inget, matchen bara fortsatte och där och då blandades men bara blås av skiten-känslorna med det där viskande men:et och de hoppfulla nedtickande minuterna.
Så blev det minut 94 och Leeds tilldömdes en hörna. Illan Meslier kom ilande. Jag tänkte att det skulle bli han som fick in kvitteringen (som målvakten Cristian Alvarez räddade Zaragoza kvar i Segunda Division med en nick på övertid i våras, två dagar innan min son föddes), men eftersom det är den här månaden var det -förstås- Bamford, som liksom tvingade in Aylings hoppfullt framflickade upplockning av Raphinhas hörna.
Han slet av sig tröjan och gled ut mot publiken och slutet på den här matchen var förlösande på nästan samma sätt som Crystal Palace-segern i tisdags, då Raphinha avgjorde på straff i 95's minuten och allt bara exploderade och i flera sekunder glömde man bort hur mycket man precis förbannat allt och alla.
Idag är det andra advent.
Vi slarvade bort ett par poäng - men det är nu julfestligheterna verkligen börjar.
Titta bara:
Chelsea - Leeds United 11/12
Manchester City - Leeds United 14/12
Leeds United - Arsenal 18/12
och så Liverpool - Leeds United den 26/12.
Julen är härlig!
