Elland Roads finest- del 2
Hårdföra intill gränsen till brutala men samtidigt sevärda och effektiva. Vi talar om Don Revies magiska treenighet Hunter, Bremner och Giles. Vad gjorde dem till en sån effektiv centrallinje? Vilka egenskaper hade de? Vilka sköna stories finns det i minnenas arkiv om dessa tre Yorkshirelegender?
Vad var det då som gjorde just dessa tre spelare till den treenighet som skulle bli stommen i den framgångsmaskin som byggdes på Elland Road under dessa år?
I grunden naturligtvis en odiskutabel talang för fotboll. För Giles var den klar tidigt. Han var en av Irlands mest lovande tonåringar och en framtid i England var tidigt utstakad. Bremner visade med sin karaktär och sitt temperament tidigt att han också skulle bli en faktor att räkna med. Det var väl bara Hunter som initialt hade svårt att imponera tills dess att han hittade sin naturliga plats som centerhalv. Det faktum att han hamnade bredvid Jack Charlton var en annan viktig faktor. Charlton var ingen briljant fotbollsspelare och det fanns centerhalvor som var bättre än honom i ligan men den ledartypen och den karaktären som “Big Jack” var något som Hunter drog stor lärdom av.
Temperamentet och förmågan att sluta leden var andra gemensamma nämnare för dessa tre. Som tidigare nämnts glömdes aldrig en oförrätt och där är det troligt att “Big Jack” Charlton var en förebild då han sades föra en svart bok över de som skulle han skulle “märka”
Temperamentet skulle dock inte alltid gynna dem då de alla tre i allmänhet men Billy Bremner i synnerhet kunde hamna i trubbel pga sin något aggressiva framtoning på banan. Det finns ett berömt foto när den legendariske Tottenhammittfältaren Dave Mackay tröttnat på Bremners eviga hälseneskavande och helt sonika grabbar tag i Bremners tröja och nära nog lyfter honom från marken för att förklara att han tröttnat på dennes tricks.
En annan berömd incident är under den famösa Charity Shieldmatchen 1974, som för övrigt var Brian Cloughs första match som manager för Leeds. Leedsspelarna hade bestämt sig för att veva igång Liverpools eldfängde anfallare Kevin Keegan och efter att de, som de själva uttryckte det, hade “kicked lumps out of him” så hamnade Bremner och Keegan i ett regelrätt knytnävsslagsmål som naturligtvis renderade marschorder från den strikte domaren Bob Matthewson. Det hör till saken att Johnny Giles tidigare under halvleken, med en högerkrok, sänkt Keegan. Giles klarade sig ofattbart undan med ett gult kort.
Även Hunter kunde markera plats på banan. Landslagskollegan Roy McFarland, som Hunter delade rum med på samlingarna, skriver i sin biografi att Hunter var som ett lamm utanför banan. Han bjöd McFarland på te och kakor när de spelade kort på hotellrummet, bara för att nästa helg skoningslöst mangla honom när de möttes i ligan. Hunters inställning till det här med att han skulle uppfattas som något råskinn kan enklast sammanfattas genom att återge en incident från när han på ett spelarmöte förklarade hur landet låg för den då nytillträdde Brian Clough. Johnny Giles berättar i en RTE-dokumentär att Clough ska ha sagt nåt i stil med: “ Hunter ditt jäkla råskinn, till och med du vill ju egentligen bli älskad och uppskattad och inte ansedd som en gangster på planen” Hunters replik: “ I couldn´t give a fuck”
Ska någon annan “Hunterincident” tas upp så kommer vi naturligtvis inte ifrån matchen mot Derby 1975. Den gamle City och landslagsstrikern Francis Lee hade filmat till sig en straffspark under den första halvleken så Hunter var rejält uppretad. När tillfälle gavs så gav Hunter igen, med ränta. Detta landade ju inte så bra hos den minst lika temperamentsfulle Lee och plötsligt hade en veritabel boxningsmatch uppstått. Medspelarna med Leedsmålvakten David Harvey i spetsen gjorde vad de kunde för att sära stridstupparna. Efter att de fått veta att de inte längre var önskvärda på banan så återupptog dem slagsmålet på väg ut från planen. Nu fick ledare komma in och leda ut de bägge och in i varsitt omklädningsrum. Roy McFarland som var skadad vid tillfället berättar att man fick hålla fast Lee i omklädningsrummet för han skulle ut och märka “den där jävla Hunter”. Det kanske var lika så bra att bägges landslagskarriärer var över vid det här laget.
Att sluta leden var den tredje stora egenskapen eller förmågan som nämndes. Revie hade infört en slags “vi mot världen” mentalitet och herrarna Bremner,Giles och Hunter kom att bli det starkaste ambassadörerna för denna inställning. Många gånger var det positivt och ledde till fantastiska resultat och framgångar. Baksidan av detta “sektbeteende” fick Cloughs nyförvärv John McGovern och John O´Hare uppleva när de följde med honom till Leeds. De blev helt utfrusna och det sades även att Giles gav McGovern omöjliga passningar på träningen eftersom han var där för att konkurrera om samma plats. Clough var ute efter att sälja Giles till Tottenham då han ansåg att irländaren var roten till problemen. Clough fick rätt i att någon av de bägge snart skulle lämna. Men det är ju, som alla vet, en helt annan historia.
Nu var naturligtvis dessa tre herrar inte bara busar utan bör naturligtvis främst kommas ihåg som fantastiska fotbollsspelare och, i alla fall i mina ögon, de tre som var grundbulten i Leeds fantastiska decennium mellan 1965 och 1975.
Alla tre som sagt tuffa spelare men när det gäller Hunter så hade han ändå bättre teknik än de mesta givit honom cred för. Hans akilleshäl var dock hans högerfot som han bara hade till att stödja sig på. Detta blev kostsamt i den avgörande kvalmatchen mot Polen inför VM 1974 när han kom sent och med högerfoten först in i en situation vid mittlinjen. Han fick inte iväg bollen och hamnade på efterkälken när polackerna kontrade in det mål som slog ut England från VM.
Bremner var en dynamo på mittfältet som förutom att vara en pådrivande lagkapten ofta tog sin in straffområdet och han gjorde runt 100 mål i A-lagströjan under sina 17 år.
Giles var som sagt en playmaker som hade en magisk passningsfot och han hade ett nära nog telepatiskt samarbete med den engelske strikern Alan Clarke. Även yttrarna Peter Lorimer och Eddie Gray drog nytta av irländarnas makalösa passningsspel.
Efter att man förlorat Europacupfinalen 1975 mot Bayern München så var i princip alla tre spelarnas karriärer i Leeds över och det är just eftermälet tii dessa tre fantastiska karriärer som vi kommer att ta vid i den tredje och sista delen om Elland Roads finest.
