Krönika: En dröm från förr väcktes till liv
Liverpool slutar inte att bjuda världen på fullkomligt sprakande fotbollsupplevelser. I det första kvartsfinalmötet satt hela laget ihop och den explosion Reds ännu en gång skapade på beställning ger all anledning att se ljust på framtiden. Jürgen Klopps trimmade Volkswagen kan köra vilken Ferrari som helst av banan.
At the end of a storm
...there’s a golden sky. Det var 10 år sedan Liverpool spelade en semifinal i Champions League, och ovanpå frånvaron från den riktigt stora scenen, har vägen tillbaka till samma scen aldrig varit riktigt nära; inte förrän nu. Den här drömmen är inte försedd med något datum, den lever bortom det pågåendet slutspelet, den lever så länge Liverpools tränardrivna utveckling fortsätter framåt.
Det som utspelade sig mot Manchester City på Anfield igår var inte bara ett stort kliv närmare den efterlängtade finalen, det var en uppvisning för Europa. En påminnelse om att det som under ett decennium varit en sovande jätte nu börjar komma ifatt.
Hyllning till Klopp
Jürgen Klopps trimmade Volkswagen kan köra vilken Ferrari som helst av banan. Den formuleringen är ganska talande, facit efter igår Jürgen Klopp och Pep Guardiola emellan är 7-5-6 i tyskens favör. Detta trots att han slagit ur underläge i alla 18 möten, i mer eller mindre samtliga sportsliga och förutsättningsmässiga avseenden.
Måhända att prestationerna mot Guardiola inte är något nytt, men inte är de mindre imponerande för det.
Tränargärningen i Liverpool sedan Klopps inträde går inte att gå miste om. Successivt närmar sig hans lag den absoluta toppen, trots att Liverpool ofta beter sig som ett vinstdrivande företag vad spelar- köp och försäljningar beträffar. Med en väletablerad spelidé, stark tro på sin metod och utrymme för tålamod från klubb och supportrar kommer också resultat.
Ett anfallsspel som är topp fyra i Europa
Semifinalen är nära och i ett lag med på pappret ytterst diskutabla lagdelar i övrigt, finns bara utropstecken att placera efter anfallstrion. Handplockade Mohamed Salah vilar med bollen i trygghet om vad han kan göra med den, samt vilka han lätt kan transportera den förbi på egen hand. Att egyptiern var på rätt plats vid rätt tillfälle i 12:e minuten igår var ingen slump, och assisten till 3–0 är resultatet av hans brutala utveckling och självförtroendet den medfört, givet den stora talang som fanns att förädla.
Roberto Firmino går inte att inte älska vid det här laget, även om Liverpoolsupportrar gett brassen det stora erkännandet för längesedan. Fullkomligt briljant den här säsongen och inte mindre igårkväll. Firminos lungor måste vara av vibranium, för er som tar den Marvel-referensen på studs. Löpmetrarna i presspelet, speluppfattningen och den oumbärliga rollen i speluppbyggnaden i sista tredjedelen är den vackra produkten av talang, kontinuitet och god relation med tränare Klopp.
Sadio Mané har hittat formen när man ska vara som bäst. Alla vanliga dödliga spelare i det långa ledet bakom Lionel Messi har formsvackor, och Manés var relativt långvarig över vintermånaderna. Beslutsfattning, timing, och avslut satt inte alls där de skulle. Senegalesen visar sig däremot nu vara som allra bäst i de avgörande matcherna i vårskrud. Kyle Walker hade snabbheten att flera gånger förhindra längre räder ute till vänster, men när Mané hittade ytan bakom honom fick Nicolás Otamendi betala priset, som inte hängde med vänsteryttern den här gången heller. När samme Mané nickade in 3–0 hade både han och Firmino försvunnit ur Otamendis synfält för längesedan, som dessutom var den som tappade bollen på mittplan vilket innebar upprinnelsen till spiken i kistan.
Frågetecken rätades ut: ett stort kliv i utvecklingen
Det var för många Liverpoolsupportrar smått surrealistiskt att se sitt lag städa av andra halvlek mot alla rekords Manchester City, som gör fyra mål i Neapel och så många de önskar när de vill mot Arsenal. Igår hade de inte ett skott på mål, och det säger ganska mycket. Givetvis var de ljusblå skärrade av omständigheterna, 0–3-underläget och ett kokande Anfield (som inte skulle bli något problem för Leroy Sané…) men lämnar vi ursäkterna därhän så fick inte Loris Karius stoppa ett enda skott från ett av världens mest skräddarsydda anfallsspel.
Frågetecknet som rätades ut var inte det som ständigt lägger sig efter ”Liverpools försvarsspel”, men det var ett svar på frågan om det blir bättre. Det gör det. Den kollektiva insatsen igår var ett starkt bevis på det, och allra längst bak agerade Dejan Lovren och Virgil van Dijk som två jättar, där den förstnämnda fullkomligt dominerade. Samma Lovren som fick bära hundhuvudet för lejonparten av kritiken när det stormade som mest i oktober. Med det sagt kommer ett större defensivt test i returmötet för mittbacksparet, som vad kritiker än säger tillsammans gick längst fram i ledet för den demonstration av tillika defensiv utveckling Liverpool stod för igår.
En dröm från förr väcktes till liv
Liverpool under 00-talet prenumererade på de mest exklusiva matcherna och vann Champions League och tidigare UEFA Cupen. Drömmen har sedan dess, när resultaten över flera säsonger stagnerade och Liverpool fastnade utanför toppen av Premier League och således saknades i Europa, varit att ta sig tillbaka. I och med igår är Liverpool inte tillbaka, men bevisligen på rätt väg, ännu mer än vid säsongsstart i augusti. Jag skrev inledningsvis att drömmen inte är försedd med något datum, och att den inte dör i vår vad som än händer, eftersom Jürgen Klopps Liverpool demonstrerat vad de kan prestera, något som inget lag i Europa kan säga sig vilja möta. Drömmen närmar sig sakta men säkert, och sagorna ska skrivas till dånet av Gegenpressing.
We´ve conquered all of Europe. We´re never gonna stop.
