En hälsning
Hej,
Jag tror inte vi känner varandra, och eftersom vi inte gör det, och eftersom jag fått förtroende av redaktionen att bli en del av den tänkte jag att det vore artigt att presentera mig. (Som kortast, tänkte jag tillägga, men det brukar aldrig bli så.)
Jag heter Nina, och bor i Norrköping. Jag jobbade som skribent under många år, tills jag en dag då jag satte mig ner för att skriva upptäckte att jag inte hade några ord kvar. Inte längre. Som över en natt och utan att något särskilt hänt hade både orden och mitt intresse för den stora Europafotbollen dött.
Jag tänker att det var för att allt var så likadant.
Det spelade ingen roll vad laget hette, det var detsamma överallt.
Stora fotbollsföretag bara, som ingen skrev berättelser om längre, bara budgetrapporter och årsredovisningar. Och som glömde bort eller nedvärderade personerna - och kanske särskilt karaktärerna som vågade vara det utan att riktig ha den förmåga som får en att kallas maskin eller bäst någonsin. Och den enda betydelsefulla framgång det gick att föreställa sig var tillväxt och nya marknader och borta var allt det där andra. Förståelsen för det sköna och det där lite skrämmande och ogripbara som lever i sporten putsades bort med all statistik och alla kalkyler tills det enda sättet det gick att förstå och prata "fotboll" på var det sätt en robot förstår fotboll på; med och genom siffror.
Och i det stod jag, en desillusionerad dyskalkyliker, och förstod ingenting.
Så jag hängav mig åt den lokala fotbollen istället.
Tog hand om media och kommunikation (man erbjöd mig att jobba med marknad också men jag betackade mig), och ingick i ledarstaben i IF Sylvia, bara för att snart upptäcka att det var precis samma sak där, bara nedskalat. Kära gamla IF Sylvia, plötsligt "samarbetsklubb" till IFK Norrköping för vi får inte kalla det farmarlag, för sådana finns det ju inte i Sverige. (Jag var i IK Sleipner ett tag också, men det ska vi inte prata om här för det som hände där ska det bli bok av så småningom har det sagts.)
Hur som helst.
Jag gick runt där rätt blasé och det fungerade och mest väntade jag på att komma på något annat att göra.
Mitt i det där som var ett liv men mest kändes som en pliktskyldig existens gjorde Leeds United entré i itt liv.
Jag visste vilka de var förstås, visste att de fanns, försöker minnas om jag inte rent av kan ha sett dem live någon gång under tiden jag bodde utanför Norwich när jag var yngre, men mer än så var det inte. Jag hade ingen utvecklad relation till den engelska fotbollen, har det fortfarande inte, inte på det sättet som alla har som varit med sedan tipsextratiden och/eller de som fick sitta och scanna texttv för att få veta hur det gått, som prenumererade på engelska tidningar och vars liv utspelade sig lite efter tiden, som gick in i varje ny vecka med viss fördröjning och jag tänker att det i sällskap av så många som är raka motsatsen till mig kan vara förtjänstfullt i sättet jag ser på ligan och lagen.
I alla fall.
Leeds (som spelade i Championship då, det här var 2017) började så som jag tänker mig att alla stora kärlekar börjar; som en tvångstanke.
Och den gjorde mig vansinnig.
Det var absolut inte såhär det skulle bli. Jag hade stängt igen om mig, och var verkligen inte redo för att störas av en massa känslor i min jakt på mening.
Men medvetenheten hade redan uppkommit, och varje helg blev jag "tvungen" att kryssa Leeds på alla tipskuponger, stryktips, Lången och allt vad de kan tänkas heta, som jag råkade på. Och jag var "tvungen" att lyssna på Amanda Palmers Leeds United varje morgon det var match och helst innan avspark också. Och man frågade mig om det här och varför och jag visste inte, men det var tvunget att hända.
Och jag var tvungen att veta hur det gick fast jag inte heller förstod varför det var så.
Började ha Championshipdagar med vänner.
Jag hatar det där jävla laget, sa jag för att de kom och störde mig i min apati, och satt där med bultande hjärta och vågade knappt andas under matcherna och tiden gick.
Men det FANNS ju något här.
Visst, den där företagarägaren fanns och det komprometterande samarbetet med något amerikanskt fotbollslag (San Fransisco 49:ers) fanns och säkert statistiktjatet också även om det till stora delar undgick mig, men där fanns också något annat.
Något som vibrerade, en energi. Det befriande ärliga i att iland våga spela det som de kallar fult men som jag kallar med passion och med känsla när inget annat fungerar. En ärlig råhet. Det kändes som att jag tittade på riktig fotboll igen, för första gången på jag vet inte hur länge. (Sist jag kan minnas att jag kände något i närheten var när jag såg Real Zaragoza vinna borta mot Atlético Madrid 2006 om det nu säger något.)
Och jag drogs, handfallen, till den här närmast magnetiska stoltheten, som inte grundade sig främst på vad man vunnit (och som snart byts ut mot ynkedom så fort vinden vänder eller hur Barce....) eller på vad andra förlorat utan på att man hade en kärna, en identitet. Mitt i den flukturerande fotollsvärlden stod Leeds United, hårda, fasta, med en fot i dörren och den andra kvar på andra sidan.
Jag förmår inte formulera den form av lycka och tillhörighet jag kände över att lag som det här gick runt och fanns i samma värld som jag gick runt och fanns.
Och jag kände att jag "ville vara med", och därför skrev jag till Kristoffer och Thom och frågade om jag fick det trots att Premier League och jag bara umgåtts såhär frekvent under ett par års tid.
Jag ville se vad som händer, om Leeds börjar peta upp dörrren mer och mer och till slut kliver över den moderna fotbollströskeln helt och om det nu blir så - till vilket pris.
Vad vinns, vad förloras, gör något ens något av det?
Det är det jag kommer försöka "undersöka" när jag går in i redaktionen säsongen 21/22, genom matcher, genom annat som händer.
Vi börjar väl imorgon, då Watford (med min gamla Sylviaprotege Ken Sema, vi brukade åka spårvagn ihop upp till träningarna och det här känner jag att jag måste säga till alla jag ser Watfordmatcher med och så känner jag mig typ 102 år gammal när jag gör det men har man ett lame claim to fame så va fan) gästar Elland Road tänker jag.
