En otrolig poäng.
Tottenham körde stundtals över Everton senast, och kanske det var mer än den gångna veckomatchen mot Barnsley, som påverkade insatsen denna dag.
Ett par timmar efter att slutsignalen hade ljudit på White Hart Lane gick jag igenom vad lokalpressen i England hade att säga om en ganska så medioker drabbning. Förbluffande nog fanns det tydligen flertalet positiva bitar, och det gick så långt att jag började undra om jag trots allt hade fått tag på matchkommentarer som nog var ett par veckor gamla. Så var dock inte fallet. Det stod klart för mig att jag hade sett matchbilden ifrån ett perspektiv med ett lite annorlunda filter.
Jag ser mig själv som ytterst positivt och framförallt vad gäller klubben i mitt hjärta. Är det något som gör mig mer till den jag är så är det nog de där attributen vilka kombineras och bildar en högst realistisk men ifrågasättande själ. Efter insatsen mot Spurs var jag full av frågor, och det jag såg sammanfattas i följande inte alltför upplyftande stycke.
Att Tottenham inte hade inlett säsongen alltför övertygande, gjorde att jag riktigt satt och hoppades på att äntligen skulle vi lämna London med alla tre pinnar. Det syntes tidigt att Barnsleymatchen satt i benen, då det såg ut som om det var bly i skorna både framåt och bakåt. Tottenhamspelarna måste ha undrat om de hade hamnat på en intilliggande träningsanläggning, eftersom bollar skänktes till dem på löpande band. Det var den där koncentrationsnivån som när man spelar småmål. Mason och Kane rann lätt igenom, och det fanns ingen press när Bentaleb och Kane x 2 fick stå och måtta. Howard var dock fenomenal..., rent magnifik rakt igenom. Framåt skedde inte mycket. Barkley försökte men kom fel..., Coleman gav än en gång 110 %..., men Tottenham var hungrigare och vann i stort sett varje andraboll. Givmildheten var stor gentemot motståndarna även under andra halvlek och det kändes som om en högre makt vaktade målet. Hade vi spolat tillbaka några säsonger då det fanns målskyttar som Defoe och Berbatov i Spurs hade vi nog stirrat på tre i baken efter en timmes spel. En större intensitet infann sig nästan omedelbart då Naisy ersatte Lukaku och äntligen vanns det lite fler dueller. De sista femton minuterna kändes bättre även om Vertonghen tilläts marschera ifrån egen planhalva för att sedan trots allt dräpa vänstersläggan ganska så högt över. Everton avslutade så bra de kunde i och med att registrera sitt andra skott på mål varefter slutsignalen till slut ljöd. Det kändes helt ofattbart att vi trots allt hade bärgat en pinne ifrån denna lördagstillställning. Nästa känsla som infann sig var mer av en uppmaning: ”Move on, don’t look back! What’s done is done.”
En stor del av mig undrar om det inte var mer än onsdagens cupmatch som påverkade insatsen denna lördag. Kanske hade all uppståndelse kring John Stones till slut börjat att bubbla upp till ytan nu när det bara var ett par dygn kvar av transferfönstret. Tänk om..., vad kommer att hända...? Jag personligen hoppas att en viss ovisshet kring framtiden hade satt sig i några av spelarnas medvetanden. Var inte så fallet, så är det tydligt att Everton fortsätter att ha det riktigt kämpigt då de blir tvungna att spela cupmatcher mitt i veckan.
