En reseskildring - Jakten går vidare
Det kändes som den perfekta känslan. Allt var på sin plats för den perfekta derbyvinsten. Det höll på att bli mitt livs bästa kväll. Men något gick fel. Vi tar det från början.
Stämningen var på topp när jag klev av planet. Förhoppningarna var stora. Men samtidigt förväntade jag mig ingen lätt match. Formen på sistone hade ju inte varit så bra om man säger så. Min förhoppning var att vi när ett londonderby av större slag stod på schemat skulle vakna upp från vår djupa dvala.
Dagen innan match begav jag mig dock ut för att ta reda på vad Londons julskyltning hade att erbjuda. Jag var på jakt efter lite julklappar till familjen men det slutade precis som jag hade förutspått. En ny bok (chelsea). Några t-shirts och lite annat smått och gott. Givetvis allt till mig själv. Och ja, julskyltningen var likt 5-0:an mot United 99, grym.
Efter lite frisk luft kände jag mig väl värd min första pint. Jag mötte upp med Gunnar, även känd som Fredrik Jädal. Vi begav oss ut till West Kensington för att se 15-matcherna på The famous 3 kings. Efter att ha bevittnat när lillebror gick mållösa från planen mot Sunderland (vilket även the black cats gjorde). Så hade vi tröttnat på stämningen.
Lyckligtvis kände Fredrik en bartender så vi beställde in några pints och jägerbombs till rimliga priser. Samtidigt tog vi tag i det vokala området på puben. Några Liverpoolfans som befann sig inne på puben tittade på oss som om vi vore från annan planet. De var helt frågande, kunde man verkligen sjunga på det viset. Men vänta nu Chelsea spelar väl inte idag? En av dem kom fram till oss där vi satt framme vid bardisken och diggade vår stil.
Framför oss på en tv i baren visades PSG, med CLAUDE MAKELELE i laget. Ja hans namn ska skrivas med stora bokstäver. Maken till spelare och personlighet får du leta länge efter. En av mina absoluta alltime favoriter. Jag och Fredrik var inte sena med att dra igång There´s only one Makelele! Det brukar ju heta att man ska sluta på topp så vi bestämde oss för att dra hemåt efter en stund, för det fanns ju trotsallt en ganska bra match imorgon också!
På matchdagsmorgonen mötte jag upp med Johan Karlsson, i CSS-sammanhang känd som Sidwell. Vi begav oss till en pub vid Victoria där vi hade bestämt träff med några andra blå sköna personligheter. När vi anlände fanns redan Michael Jones och Ryan Goodliff på plats. Vi slog oss ner och växlade några ord om dagens match. Under tiden hann Fredrik Jädal, David Rindelöv och Jamie Storrie ansluta. Frukostar beställdes och åts innan vi begav oss mot Liverpool street för att värma upp våra strupar med några uppfriskande pints.
Väl vid Liverpool street var stämningen som vanligt på topp. Sångerna bytte av varandra i ett hiskeligt tempo. Allt från låga oktaver till toner i D-moll. Precis som brukligt när fotbollssupportrar laddar upp inför match. Ingen skönsång, men ack stor passion.
När det var dags att lämna skönsångens mecka (eller ja) forslades vi in på tuben mot White hart lane. Då polisen skickar av alla Chelsea och påstår att detta tåg inte kommer stanna vid White hart lane så förklarar en av mina medpassagerare att det bara är ett sätt att lura oss. Vi ska bara låtsas vara turister och luta oss tillbaka så hoppar vi lugnt av vid rätt hållplats och slipper gå så satans. Vilket skulle visa sig att vi fick göra ändå.
För en gångs skull var det så att tåget inte stannade på WHL och vi fick snällt börja ta oss mot arenan springandes och med hjälp av buss. Då vi inte är några raketer så slutade det hela med att vi missade första 10-15 minuterna, lite skillnad p.g.a. hur ”snabb” man var.
Matchen i sig har ni nog alla sett och jag tänkte inte ta upp mer än den där känslan. Den perfekta känslan som gick om intet. Den man drömt om sen man för första gången såg Chels. Spurs-Chelsea, Tottenham tar ledningen. Vi vänder och gör mål på tilläggstid. Att få knäppa till Spurs så retligt som det bara går i en match som är olidligt spännande som Peter Harrisson hade sagt. Helt enkelt den perfekta derbyvinsten. Men bara en sak fattades för att det skulle bli så. En straff skulle gått in.
Den euforin som bubblade när Ramires blev fälld förvandlades snabbt till ren tomhet. En hel bortasektion i extas blir helt tyst. Förutom Ten Babayaros (som hörs sjungandes uppe i vårt hörn). Så nära men ändå inte riktigt där.
Men precis som allting annat går jag liksom Chelsea vidare i jakten på den perfekta derbyvinsten.
