En riktig gottepåse fylld med de allra, allra finaste kolorna.
39 st. blå kolor från Umeå i norr till ett antal skånepågar i söder gynnade de olika flygbolagen och intog sina platser för att åka med jetströmmarna över Nordjön. Detta för att erövra England och Liverpool likt vikingarna gjorde för länge sedan, skulle man lyckas lika bra? Förutsättningarna var extremt goda då Everton inte tappat en endaste poäng på Goodison Park i PL mot Fulham…
Swedish Toffees årliga officiella supporterresa slog rekord i antal deltagare med hästlängder och med det sagt så kanske det varit passande besökt galoppbanan i Aintree utanför Liverpool där storloppet Grand National går av stapeln istället för att åka till gamla hederliga Goodison Park. Lyx och flärd ute i Aintree är dock inget jämfört med ett slitet Goodison som erbjuder rejäl engelsk fotboll, taskiga korvar och hamburgare, trästolar fortfarande på en del sektioner, blaskigt kaffe och Thailändskt öl i plastmuggar som man får köa i 20 minuter för. Valet är lika simpelt som varför vi är många som älskar det genuina och ärliga som engelsk klubbfotboll alltid stått för genom tiderna men som fler och fler klubbar distanserar sig från genom modernisering och kommersialism. Det är Everton som tar emot Fulham och detta är så klart huvudpunkten på det späckade programmet för 2010-11 års gemensamma resa i den svenska supporterklubbens regi.
Huvuddelen av resenärerna anlände på fredagen och för förstagångsresenärerna fanns det inte mycket tid och rum för annat än ett Liverpool i Evertons blå tecken. Många var dem som knappt hann landa tidig kväll förrän de en halvtimme senare satt men en pint i handen i möteslokalen som var inbokad på hotellet. Stämningen var spänd och förväntan hög, det var lite som i omklädningsrummet innan en viktig match. Många hade ju inte träffats förr, även om vi var en hel del som kände varandra sedan innan. Några snackade samman sig likt det vore match medan några gick in i sin egen bubbla samtidigt som styrelse och inbjudna gäster förberedde taktiken för kvällens upplägg. Valet föll på en offensiv taktik där medlemmarna omgående sattes i huvudbry med ett quiz i Evertonkunskap som materialaren och whiskybäraren Mario Gersic komponerat ihop.
Massören Olof Schön värmde och mjukade upp oss medan managern Erik Pråmell snabbt skickade in den så typiskt elegante och prydliga engelsmannen Max Dunbar som ensam jobbar för Everton Collection, en helt unik fotbollsmemorablia i världen. Max är som Jagielka, ett säkert kort att skicka ut och skriva som första namn på laguppställningen. Han berättar med passion och inlevelse om samlingen och har med sig ligaguldsmedaljer från 50-talet, gamla fotbollsskor och äkta läderkula. Vi känner nog alla hur Max lyckas ta oss tillbaka i tiden och historiens vingslag gör oss alla berörda. Ett allmänt uppvaknande om vad The Everton collection och allt deras webbsida har att erbjuda oss kändes det som och många var vi nog som fick upp ögonen för denna ganska outforskade del av Everton FC.
Säkra kort i all ära, stabilt men för att det ska bli lite kreativitet och avgörande moment så bestämmer sig Mr.Pråmell i samråd med assisterande coachen Per Malm för att byta ut Dunbar och kasta in Ronnie Goodlass och Darren Griffiths. Darren som är medieansvarig får slängt till sig kaptensbindeln och öppnar upp i självsäker, ledande men ändå ödmjuk stil. Han hinner berätta lite om sig själv, hans roll i Everton innan han levererar en smörpassning till en av det sena 70-talets stora talanger. Ronnie Goodlass tar säkert emot och sedan är det bara kreativitet och impulser som styr en halvtimme framöver. Att Ronnie gör en hel del jobb för BBC Radio Merseyside nuförtiden blir snart alla i lokalen varse om. Goodlass var en oerhört duktig yttermittfältare på sin tid och det flödade ut historier i en hastighet som skulle fått vilken höghastighetskamera som helst att explodera.
Vi som har ett bultande blått hjärta lyssnade och sög i oss av allt Ronnie hade att dela med sig av. Det var allt från det att Bill Shankly i egen hög person knackade på dörren till hans blå föräldrahem och ville få Ronnies signatur på ett färdigskrivet kontrakt till hur han målade Alan Balls svarta Adidas till vita Hummel som hans lärling. Han hinner knappt andas mellan allt han slänger ur sig och publiken skrattar gott åt hans engagemang och inlevelse, det är som om Ronnie var på plan igen. Det är inte svårt att förstå hur han var som spelare: I hukande stil, ivriga finter och ett evigt viftande till sina lagkamrater.. Give me the ball, give me the ball!
Sågningar av dagens spelarlöner och mentalitet, sågning av David Moyes nya kontrakt till Anichebe som han menade inte hade bättre bollkontroll än vad Ronnie himself hade idag..behöver jag säga att han har en poäng där? Han berättade hur han som coach var med att lyfta fram Richard Dunne, Michael Ball, Danny Cadamerteri med flera. Ja, jag skulle kunna skriva en hel krönika om bara Ronnie Goodlass berättelser och vem vet, det kanske blir av det med en dag. En bit in i andra halvlek går kapten Griffiths in och säger att det är dags för publiken att ställa några frågor till Ronnie innan det är dags att bryta upp. En fråga och Ronnie var igång en kvart ytterligare.. På övertid görs sista bytet och en nöjd Pråmell kan konstatera att matchen är hemma och därmed görs ett defensivt byte helt i David Moyes anda. Den offensivt och okontrollerbart lagda Ronnie Goodlass bärs nästan ut på bår av utmattning till publikens stora förtjusning och applåderna haglar för ett superbt inhopp.
In kommer den gemytlige ”mysfarbrorn” Laurence Lee, företrädare för Everton Former Player Foundation. Matchen ska spelas av och Laurence klarar det galant genom att förmedla hur hans organsiation uppstått och hur de samlar pengar till höftledsoperationer och annat, detta för att hjälpa gamla Everton spelare vars ekonomi inte är den bästa. Evertons arbete i denna fråga har numera väckt både Barcelonas och UEFAs engagemang och Laurence har en viktig roll i detta arbete fick vi anammat. Massören Olof Schön överräcker en check på 500 pund till EFPF och Laurence Lee från Swedish Toffees kassa. Domaren blåser av och staben för Swedish Toffees kan nöjt konstatera att matchen är i hamn. Nu är det bara den obligatoriska presstimmen som ska klaras av i hotellbaren där både Darren och Ronnie ställer upp för ”a few drinks” med eftersnack. Behöver jag tillägga att Ronnie dominerade även den tillställningen? Han reste sig snabbt från båren och samlade nya krafter på nolltid, bättre tränad och rappare i käften än någon annan!
Lördagen vaknade nog de flesta med ett stort leende på läpparna efter en väldigt lyckad fredag kväll och med vetskap att det var kvällsmatch mot Fulham som stod på programmet. Ett par timmar på stan först varav de flesta valde att inhandla prylar på Everton Two och inta dagens första pint innan det var samling på puben Thomas Frost för uppladdning vid 14 tiden. Som vanligt i taxin ut till Goodison var chauffören Liverpoolsupporter..lite ordväxling blev det allt men inget större engagemang för en gångs skull då vår chaffis inte verkade vara lika inbiten som de flesta andra man stött på genom åren. Ett 10-tal medlemmar valde att besöka den lokala kyrkan intill arenan för rundvisning, fika och prat med Harry Ross som är involverad där. Säkerligen uppskattat men då tidsschemat var pressat så valde undertecknad med flera andra gyllenbrunt och svagt bubblande dryck med fotbollssnack i stället...rätt eller fel? Skicka SMS och ett ja/nej till nummer 1878, endast operatörens normala taxa tillkommer. Skämt å sido, det jag försöker förmedla är nog att lite skuldkänslor har nog var och en som inte var med då styrelsen sett till att få Harry att öppna upp sina portar och bjuda på sin gästfrihet.
Med Marockanska köttbullar, korianderkryddad couscous och några pints i kroppen luktade man säkert toppen när styrelsen begav sig iväg en snabb tur till Goodison Park för att möta upp med Tony Hibbert och överräcka årets ”Blue Dalahorse” som ett bevis på de svenska fansens uppskattning av hans insatser genom åren i Evertontröjan. Passande nog fick Magnus Karlsson äran att följa med in för att träffa sin störste idol och få sin Hibbert tröja signerad, vilken härlig känsla! En snabb obligatorisk fotografering av klubbens pressfotograf avklaras och någon säger till Hibbert: Please, score your first Everton goal today.. Hibbert ler på sitt alltid lika sympatiska sätt tillbaka utan att kommentera. Jag själv slänger ur mig: Don´t listen to them, do what you´re good at. Put in 3 really nice tackles instead for us! Hibbert ler brett och svarar snabbt innan han drar in genom spelartunneln: ”You bet I´ll do”. Sedan var vi på väg tillbaka i rask takt för att bidra med fattömningen av ölen borta på Thomas Frost och The Royal Oak..
Kickoff började närma sig och vi drar iväg de 5 minuterna som det tar att promenera och inta sin plats på Goodison Park. Z-cars drar igång och jublet tillsammans med förväntningarna stiger när våra blå hjältar intar gräsmattan. Behöver jag säga att Tony Hibbert utan pardon satte in 3 rejäla glidtacklingar första halvtimmen? Och visst kändes det i ryggmärgen att åtminstone den ena var helt och hållet för oss..det var värt ett gult kort tror jag att Hibbert kände. Ett spelövertag leder till hemmamål och 1-0 genom Seamus Coleman och glädjen är stor bland oss tillresta svenskar, high five och breda leenden syns lite varstans. Saha drar in en frispark snabbt i 2:a halvlek och matchen känns avgjord, vi kan slappna av. Men Fulham får in en boll och lite nervositet i såväl laget och publik infinner sig på ett jobbigt vis. Everton klarar hålla undan och vi kan med lättnad vråla ut ”And if you know your history..” innan vi med lätta och snabba steg går i samlad trupp mot puben Black Horse för att släcka törsten och diskutera matchens avgörande moment. Analyserna avlöser varandra och det utfärdas i princip en skål för alla i sällskapet och i laget innan kvällen och natten är till ända.
Söndag morgon och en stor prövning för många då det var avfärd mot Skavsta/Nyköping för halva gänget i Swedish Toffees. En prövning som klarades med bravur av de flesta medan någon hade det lite jobbigare att komma ur sängen och ut till flygplatsen..Sedan var det ytterligare någon som tränat löpning och Hibbertinspirerade tacklingar på natten som resulterade i frakturer och annat flyg hem senare på kvällen. Men är det engelsk fotbollsresa så är det, här tillåts inga mellanlägen! Ingen resa utan lite minnen med sig hem brukar jag säga men den här resan bar med sig så många minnen att det inte räckte med mitt 32 Mb.. Jag har en stark känsla av att det inte är många av de som var med vill missa nästa officiella tripp nästa säsong.
Jag väljer att runda av den här sammanfattningen av resan med att återberätta en av Ronnie Goodlass mäktiga historier så gott jag kan fast då på svenska så ha överseende mina vänner: ”I en av Evertons viktigaste matcher någonsin, och som har kommits att kallas för The great escape under Mike Walker som manager, mot Wimbledon hemma i sista matchen 1994 var Everton tvungna att vinna. Då Everton höll på att bygga om Goodison Park så var publikkapaciteten kraftigt nersatt så det var i princip omöjligt att få tag i biljett till matchen såvida man inte hade säsongsbiljett. Ian Snodin som var känd för sin gentlemannastil gick sin vana trogen runt innan match och hälsade på alla de rullstolsbundna supportrarna som brukade vara där varje match. Denna gång tyckte Ian Snodin att det var ovanligt många då han inte kände igen så många av ansiktena, men han tänkte inte så mycket mer på det utan var fokuserad på matchen. Everton låg under med 0-2, reducerade och kvitterade. De lyckades till och med genom ett mycket sent mål vända, vinna matchen och då slutsignalen gått flög flera av de som satt i sina rullstolar upp och sprang ut till Ian Snodin för att fira denna makalöst viktiga vinst. De ”rullstolsbundna” supportrarna vrålade: ”It´s a miracle Ian, it´s a bloody miracle!
