Fulham - Liverpool
1 - 1

”En väldigt talangfull idiot”

Liverpool spelade oavgjort mot Fulham och det räckte för att ta laget till final i ligacupen. Några av ungtupparna imponerande och Liverpool visade upp ett vinnarlugn. Här kommer fem tankar efter matchen.

Ett vinnarlugn

När jag ser Liverpool av i dag känner jag inte längre igen laget jag blev förälskad i. Det laget som darrade som asplöv så fort något sämre lag började blåsa på det. Så är det inte längre. Nu spelar det ingen roll vilket läge det är, vilket jag som finns på banan. Det känns stabilt och det finns en inneboende övertygelse. Vinnarens övertygelse. Det märks att det här är ett lag som vant sig vid finaler och som i varje match och varje situation tror att de kommer komma vinnande ur den. Luis Diaz mål visade sig vara nödvändigt men även när Fulham började trycka på efter reduceringen fanns det en trygghet i laget som bringade ordning i kaoset. Nu väntar en final och jag har ingen anledning att tro att det kommer att vara en mindre portion övertygelse där.

En väldigt talangfull idiot

Alla röda älskar honom förstås. Han är stökig, bökig, energisk och alldeles underbar. Snabb som vinden och hela tiden i hetluften. Darwin Nunez har väldigt många egenskaper som gör att han kommer hålla sig kvar på den högsta nivån under många år, det är jag ganska övertygad om. Men det är samtidigt imponerande vilket uselt beslutsfattande han besitter. När han borde spela håller han i, när han borde skjuta, spelar han. Från tv-soffan vill jag inget annat än att koppla in playstation-dosan och sköta beslutsfattandet åt honom.
Det syns ännu tydligare när man under samma match ser Cody Gakpo och Diogo Jota spela. Två spelare som inte har i närheten av Darwins spetsegenskaper men å sin sida besitter en fantastisk beslutsfattningsförmåga.

Låt honom bli ett exempel

Så fort en ung spelare kommer fram skapas uppmärksamhet. Just han, just den där talangen, kanske är en ny Steven Gerrard. Eller en ny Luis Suarez eller Torres. Eller vem som nu är på tapeten. Så fort det inte blir ögonblicklig succé börjar vi vackla. Så fort han inte i första starten visar att han är redo att erövra världen ger vi upp på honom. Den stressen och ständiga jakten på nästa underbarn har gjort att vi helt glömt bort vikten av erfarenhet. Av rutin och mognad. För de allra flesta av världens bästa fotboll tar det några år av spel innan det faktiskt blir riktigt bra och fulländade fotbollsspelare av dem. Kan vi låta Curtis Jones bli exemplet som gör att vi faktiskt kommer ihåg vad tålamod är? Jag vet inte hur många gånger det känts som att vi gett upp honom. I år har han visat upp en helt ny mognad och kvalité i sitt spel. Han kan starta i viktiga matcher och istället för att vara en utfyllnad kliver han fram och går i första ledet. Kom då ihåg en sak – killen är 22 år gammal.

Han är på riktigt

När vi ändå är inne på temat talanger, låt mig då lyfta en. Jag har tidigare pratat om Jarell Quansah som jag fortfarande hävdar är den största talangen Liverpool har fått fram på minst ett decennium. Det står jag fast vid. En annan som verkligen gjort det bra är Conor Bradley. Det nordirländska lokomotivet spelar med en självklarhet och en kvalité som man sällan ser i den åldern. Han har lyckats vikariera för Trent Alexander Arnold på ett exemplariskt vis samtidigt som Joe Gomez lyckat återuppfinna sig själv på andra kanten. Jag hoppas verkligen att Bradley fortsätter få chanser och kan utvecklas under Jürgen Klopp. Det återstår att se huruvida Alexander Arnold permanent flyttas till centralt mittfält eller inte. Om han gör det skulle det finnas en väldigt intressant öppning för en viss nordirländare.

Njut av det här

Fan hörni. Nu svär jag i skrift men det får vara hänt. Liverpool är klart för final i årets första chans på en trofé. De röda leder ligan och är kvar i både FA-cupen och Europa league. Med tanke på hur årtiondena innan Jürgen Klopp såg ut är det inget att ta för givet. Ta några minuter, luta dig tillbaka i soffan och njut av att så mycket ser så bra ut. Även om vi ibland tror det är Liverpool inget Real Madrid, inget dominerande Bayern München eller statsfinansierat Manchester City. Ta en stund och försök att blicka ut från toppen. Om mitt dystopiska jag får rätt är vi snart på väg utför igen. Snart spelar vi ligacupfinal mot Chelsea och framme i vår kan det finnas väldigt roliga saker att se fram emot.