Ett derbyminne för livet
Snart dags för avspark i det 221:a Merseyside-derbyt, och då är det svårt att undvika min största fotbollsupplevelse någonsin, den 24:e januari 1981. Everton tog emot Liverpool FC hemma på Goodison Park. Avancemang i FA-cupen stod på spel.
I januari 1981 när jag inte ens var elva år fyllda började mitt fotbollsintresse ta fart långt utöver vad som fick anses som sunt. Lördagarna med Tipsextra hade undan för undan utvecklats till lilla julafton. Eller julaftnar, då det ändå var 15-17 matcher per säsong som sändes på den tiden. Från mitten av november till ligacupfinalen i mars, därefter lång väntan till FA-cupfinalen i maj.
Säsongen 1980/81 hade jag redan drygt en månad tidigare sett Everton spela 2-2 borta mot Stoke. Därefter hade en rad matcher utan Everton passerat revy på tv:n. Tottenham hade visats två gånger med ett lag bestående av framtida legendarer såsom Steve Archibald, Ossie Ardiles, Steve Perryman och inte minst eleganten Glenn Hoddle. Ipswich under Bobby Robson och med spelare som Arnold Muhren, Frans Thijssen, John Wark, Paul Mariner och självaste Terry Butcher hade hunnit ta en 3-1 viktoria borta mot Birmingham. Ett Birmingham som kunde ståta med legendarer som Archie Gemmill och den något mer sorgkantade Sverige-bekantingen Frank Worthington. Dessutom hade Aston Villa tagit sitt första stora steg mot ligatiteln efter en 2-0 seger mot den stora röda maskinen Liverpool FC. Ett Liverpool som med två raka ligasegrar bakom sig skulle gå mot en osedvanligt dålig säsong, sett ur den tidens perspektiv. Men då ställdes de också mot anfallskrafter som Gary Shaw, Peter Withe och Tony Morley i ett Aston Villa som följande år tog hem Europacupen för mästarlag.
Alla dessa magiska intryck framför tv:n etsade sig fast i min kropp och byggde upp för en klimax den 24 januari 1981.
Everton skulle ta emot Liverpool på Goodison Park i en äkta FA-cupmatch i Tipsextra. För en tioårig Everton-supporter som sett sitt lag vara nära att åka ur säsongen innan samt börjat inse vad valet kanske skulle innebära i framtida lidande, särskilt med tanke på Liverpools dominans, så var det en match där allt stod på spel. Allt.
Idag skulle inte ens en VM-final med Sverige nå samma nivå av anspänning.
Dessutom fick jag ju uppleva Everton ytterligare en gång på tv under samma säsong, vilket var en glad överraskning. Ty charmen från de blåa med anfallsfotbollen och målen av Bob Latchford under andra halvan av 70-talet hade inte bara ebbat ut, utan var nu knappt ett gott minne. Det var bara jag i hela Sverige som fortfarande hade lite koll på ett Everton som sladdade i tabellen och var en sovande jätte utan riktning. Så kändes det i alla fall, och inte blev det bättre av Liverpools dominans och fantastiska fotbollspel. Kenny Dalglish makalösa vändningar i straffområdet, Terry McDermott och Graeme Souness som dominerade mittfältet på alla arenor runt om i England. Med gott stöd av spelare som Jimmy Case, Sammy Lee och Ray Kennedy.
Faktum var att allt rött var omöjligt på den tiden i min värld. Sovjets hockeylandslag, Liverpool FC och Östers IF. Det gick inte att nå dem. Det enda röda som var nåbart var pojklaget jag precis börjat spela med hemma i Boden – Hornskrokens IF - för vi förlorade alla matcher. Hela tiden.
En tioåring som alltför tidigt tagit på sig idealistens eviga losertröja stod inför sitt livs viktigaste match. Den framför tv:n, i Tipsextra med Fredrik Belfrage som kommentator.
Det låg ett sånt där halvdunkelt raster över matchen, såsom det ska vara i riktiga Tipsextramatcher (även om jag tror solen tittade fram över Goodison i början på matchen). Vet inte om det berodde på tv:n eller vädret eller det faktum att det var ganska kallt och mörkt hemma i Boden där vinterdygnets ljus fanns på skalan mellan dunkel till totalt mörker. Julen och Tipsextra stod för ljuset och myset, det vill säga den värme som man behövde.
Goodison Park var fullsmockad, det vill säga 53 804 åskådare. Folk stod muren som angränsade till kyrkan och den lilla gravplatsen för dess kyrkoherdar som spelat större och mindre roller i Evertons historia. Ljudet från publiken följde spelets böljande i ett högt tempo med hjärta och vilja som ledstjärnor för spelarna på plan. Det var det där behagliga suset som tog sig in i vardagsrummet. Suset som så många somnat till, men som för mig hade samma effekt som den där marschen som spelas till inslaget med tomteverkstan under Kalle Anka på julafton.
Unge Kevin Ratcliffe gjorde derbydebut, och då kunde jag inte ens i min allra vildaste fantasi tro att han skulle bli Evertons mest framgångsrike lagkapten genom alla tider och bara några år senare lyfta pokaler för ligatitlar, FA-cup och cupvinnarcup.
Den store mittbacken Mick Lyons, som så troget tjänade Everton under en herrans massa år, bara för att sluta precis innan framgångarna kom, skulle denna afton vara med om sin första derbyvinst någonsin!
Och så var det den där ungerskättade forwarden Imre Varadi.
Det tog inte många minuter förrän Varadi träffade trävirket och gick mot en match där han med lite tur och större skicklighet kunde gjort både tre och fyra mål. Men i mina ögon var han magnifik och överallt, vilket manifesterades i hans avgörande 2-0-mål i en klassiskt hårdför derbykamp som slutade 2-1 till Everton.
Matchen avrundas med att publiken rusade ut för att krama leriga lirare som precis hade övervunnit den röda maskinen.
För en tioåring nåddes därmed en klimax i mitt fotbollsintresse som i sin tur manifesterades i mindre normala drag som att jag påföljande vecka spelade in derbyt mellan Wolverhampton och West Bromwich genom att placera min kassettbandspelare vid tv-högtalaren och trycka på rec.
Imre Varadi var från och med den lördagen en motsvarighet till Lionel Messi i mina ögon.
Fotbollen har nog aldrig varit större och viktigare för mig än just då, trots att de verkliga framgångarna för Everton kom några år senare, men då var jag tonåring och intryck som berörde ens själ hade börjat komma från andra håll än julafton och Tipsextra.
Men livet går vidare.
Everton åkte ut efter omspel i FA-cupens kvartsfinal senare under säsongen.
Imre Varadi var och blev aldrig någon storspelare, utan en av fotbollens stora vandringsmän med inte mindre än 16 olika klubbar i sitt CV.
Vårt pojklag i Hornkrokens IF blev bara sämre och sämre, så även jag. Fotboll utvecklades till ett intresse där att titta blev betydligt mer intressant än att delta (jävla konditionssport!).
Med Evertons resultat har det dock gått upp och ned. Mest ned, men platsen i supporterhjärtat är sedan alltid fast förankrad och har blivit en viktig del av ens blodomlopp.
Och nu är det derbydags igen. Det 221:a.
Se Varadi avgöra:
http://www.youtube.com/watch?v=ozG0Rrr6TTw
