Ett framgångsrikt Everton är en katastrof för mänskligheten
Lika bra att gräva sig allt djupare ned i supporterdesperation nu när det ändå går så dåligt, för visst har det varit värre för Everton såväl som för mänskligheten. Och då talar jag i apokalyptiska termer.
Roberto Martinez skickar klagomål till domarbasen Mike Riley, fansen buar så fort Ross Barkley får bollen, Aiden McGeady tar vansinniga utvisningar när det gäller som mest och Kevin Mirallas leker arga snickaren och tar över ansvar för saker och ting som någon annan ska göra.
Samtidigt naglas vi allt hårdare fast i bottenträsket och detta efter över ett decennium av överpresterande i förhållande till ekonomiska muskler. Dessutom med en manager som slagit poängrekord för Everton i Premier League under sitt första år och tagit klubben med sådan storm att vi nästan blivit förblindat förälskade. Onekligen inget roligt läge, men katastrof..? Nädå, Everton har varit med om betydligt värre saker.
Så är det väl för alla klubbar förutom den promille av rikemansföreningar som vinner titlarna, tänker nog de flesta. Men då skulle jag läsa nedan extra noga, för det gäller inte bara Everton, utan ofta är det hela mänskligheten som drabbas av denna – som man ändå för säga – förbannelse.
Den victorianska eran
Everton är ju en klubb som varit med sedan drottning Victoria på 1800-talet, vilket givetvis innebär att man samlat på sig möjligheter att vara framgångsrik. Något som laget också varit, men varje gång The Toffees står på tröskeln inför något magnifikt stort, så har mänskligheten drabbats av katastrofer!
Första världskriget och depression
1915 vann Everton ligan efter nio års kräftgång sedan FA-cuppokalen 1906. Men någon ny era kunde inte inledas eftersom första världskriget bröt ut 1914, hela Europa mobiliserades och det behövdes soldater till skyttegravar på västfronten. Ligan tog därmed sin första längre paus sedan bildandet 1888 och återupptogs först 1919/20 och då hade Evertons glöd falnat.
Men skam den som ger sig. Slutet på 20-talet och början av 30-talet gav framgångar med ligatitlar och FA-cup, men också en säsong i division 2, men främst dominerades fotbollen av den fantastiske centerforwarden Dixie Dean, med alla tiders målrekord. Oslagbara 60 mål på en och samma säsong 1927/28, 37 hattrick under karriären med mera. Sedan kom börskrasch med påföljande depression och mänskligt lidande, men det påverkade i rättvisans namn inte Evertons möjligheter att vinna pokaler.
Andra världskriget
Dean troddes oersättlig när karriären ebbade ut, men så dök en viss Tommy Lawton upp och ett nytt Everton tog form och erövrade ligatiteln våren 1939 med hopp om att en ny storhetstid stod inför dörren. Men i september 1939 var England och världen åter i krig och ligan tog därmed sitt andra – och hittills sista – uppehåll fram till säsongen 1946/47. Evertons lag var i spillror och 50-talet går till historiens som Evertons kanske mörkaste årtionde tillsammans med 90-talet (återkommer till det lite senare).
Det var först på 60-talet med pengar från Sir John Moores och under ledning av managern Harry Catterick som Everton åter blev sig själva och perioden 1962-1970 blev mer glamourös med titlar, fantastisk fotboll, pengar som gräs men man lyckades ändå inte skapa den där ihållande dynastin. Och allt ebbade ut under säsongen 1970/71 (kan därmed inte skylla oljekrisen 1973 på Everton). Mycket i samband med att Catterick valde att sälja Alan Ball till Arsenal. Ball har myntat uttrycket: ”Once Everton has touched you, nothing will be the same”, och ville inte alls flytta på sig. Men Catterick trodde att den hetlevrade engelsmannen gjort sitt och ville casha in. Det var fel och Everton sjönk åter till mer mörka djup. Vissa säsonger fanns glädjeämnen och laget gjorde inte minst fina matcher under Tipsextra-tidens peak under andra halvan av 70-talet. Vem minns inte den store målskytten Bob Latchford!
Men det lossnade aldrig riktigt, förrän 1984.
Heysel
Managern Howard Kendall tog Everton till ligacupfinal och FA-cupseger 1984 och sedan gick allt som tåget. Året efter vann de ligan i överlägsen stil (nytt poängrekord), lekte hem cupvinnarcupen (14-2 i målskillnad) och om det inte vore för stumma ben och ett Norman Whiteside-mål i förlängningen av FA-cupfinalen mot Manchester United, hade en trippel varit ett faktum.
När Everton några dagar innan FA-cupfinalen lyfte cupvinnarcupbucklan tänkte nog alla på att nästa år sopar vi hem Europacupen. Liverpool kunde vi ju slå och de spelade final mot Juventus och det var nästan alltid ett engelskt lag som vann. Oh, ljuva tider som väntade.
Sedan hände Heysel och ånyo en mänsklig katastrof som också ledde till att engelska fotbollslag inte fick spela i Europa.
Everton fortsatte dock att vara bra på hemmaplan med andraplats i ligan 1986 (borde vunnit, slarvade i en hängmatch) och FA-cupfinal (borde vunnit, efter att vi varit överlägsna i första halvlek) samma år samt ligasegrare 1987. Tyvärr började spelare försvinna från klubben på grund av lockelsen av Europacupfotboll. Gary Lineker drog till Barcelona, bara efter ett år. Gary Stevens och Trevor Steven valde Glasgow Rangers för att få spela i Europa. Till och med managern Howard Kendall hörde europeiska locktoner, främst från Barcelona, men när det inte blev något av det valde han Athletic Club Bilbao. Everton var på väg att splittras, trots att de kunde ha haft år av stora framgångar framför sig. En era utan motstycke. En sista suck fick vi se i FA-cupfinalen mot Liverpool 1989 som dock präglades av den stora sorg som Hillsborough åsamkat staden Liverpool.
Förbannelsen
90-talet skulle sedan bli en katastrof. Utan Europaspel försvann spelare, därefter framgång och sedan pengarna. När Premier League drog igång var Everton inte längre den starka rika storklubben och effekterna av detta kan vi se – inte minst ekonomiskt – in i våra dagar.
Och vad vi har sneglat på de som etablerat sig i Champions League! Där vi borde haft en gjuten plats om vi bara fått vara med när tåget gick. Vi var ju där, resultatmässigt!
Så, slutsatsen är att när Everton är som bäst och står inför något stort, drabbas mänskligheten av en katastrof.
Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt stort mått av lycka så det räcker för att Everton ska vara framgångsrika och världen ska må bra i övrigt. Det är bara så. En förbannelse.
Alla som sitter och hoppas på en ny storhetstid för Everton borde nog ta sig en funderare över konsekvenserna och så tycker jag att vi nu tillsammans kramar om varandra och gläds över hur jävla dåligt det går just nu!
