Gammel-Sovjet kommer till Goodison
Om några timmar tar Everton emot Manchester City på Goodison Park i en match som inte kan närmas på annat sätt än med illamående. Manchester City är i gammel-sovjetisk form, Everton fansen avskyr dem och ändå står City för hopp.
Everton blev nyligen i en undersökning rankat som ett av de mer populära lagen hos motståndarfansen. Den typen av vetskap är alltid tveeggad. Lite smickrande då det kanske är ett tecken på att klubben är en av dem som sänder ut fotbollens goda signaler och det kan ju vara så att även andra funnit det genuina med Everton tack vare en makalös historik som sträcker betydligt längre, bredare och djupare än en lista med titlar, även om Everton faktiskt också är framgångsrika på den punkten. Hade det inte varit för de 20-25 senaste åren, hade laget fortfarande varit ett av de allra främsta även på den punkten. Men att man som supporter, särskilt om man följt engelsk fotboll och Everton länge, hellre ser till någon form av kulturhistorisk betydelse. Klubben har ju figurerat i varje enskild liten historisk vrå och skänker en nostalgiker oändligt med utrymme för nya upptäckter genom historien.
Men det känns också rätt negativt att vara ansedd som populär bland andra fans, för det innebär att man ses som ofarlig och det lag som varken fruktas eller beundras. Ljummet, osett och ett lag som inte betyder något för motståndarna.
Hatad klubb som inger hopp
Som exempelvis Manchester City. På senare år har det blivit ett av de mest hatade som besöker Goodison Park, och det har egentligen två orsaker.
Dels när Joleon Lescott lämnade Everton för ett extremt lukrativt kontrakt med City 2009. David Moyes ville inte sälja, men på ett mindre smidigt sätt, med alla till buds stående medel påverkades spelaren att lämna in sin transferansökan och allt slutade väldigt sorgligt. Det finns likheter med dagens John Stones-historia, då de rika klubbarna ofta sätter extrem press när de verkligen vill ha en spelare. Inte minst via media. Och det är inte svårt att föreställa sig hur spelaren reagerar, särskilt inte när agenten hela tiden finns närvarande med stora pundtecken framför ögonen. Everton fick bra betalt för Lescott, men självkänslan som klubb fick sig ytterligare en törn (det har varit en hel del sådana sedan 90-talets början).
Dels hatas City bara för att de är så extremt rika och Everton är fattiga (i jämförelse).
Men som Ian Doyle skriver i dagens Liverpool Echo är ändå Manchester City en symbol för hoppet. Säsongen 1998 klarade sig Everton med nöd och näppe kvar i Premier League, medan Manchester City degraderats till tredje divisionen (nuvarande League One). Det skulle sedan bara ta 14 år innan City var mästare av England och klubben med överlägsna resurser. För en klubb som Everton bör därmed City vara ett ljus i den lång mörka tunneln mot en ny storhetstid.
Som i en Monty Python-film
Idag finns handlar det inte så mycket om hopp. Manchester City högstanivå är fasansfull för motståndarlag. Ingen når upp dit och precis just nu verkar de vara där. David Silva är ostoppbar, Yaya Touré dominerar mittfältet och Sergio Aguero verkar kunna finna målchanser ur tomma intet. Ska villigt erkänna att det känns som att möta Sovjet i hockey i början av 80-talet. För det mesta väntande en mangling som det inte gick att komma ur med värdighet, då skillnaden var för stor helt enkelt.
Lite som sketchen i Monty Python, där den svarte riddaren ska försöka hindra Kung Arthur att ta sig över en bro, men blir av med armar och ben på ett förnedrande sätt, men han ger inte upp.
