Everton 2-1 Tottenham
Efter en välspelad och offensiv tillställning på Goodison Park lyckades Everton äntligen ta en efterlängtad och förlösande seger. Saha och Coleman var bäst på plan och fick även rättvist göra varsitt mål.
Det finns två sätt att se på fotboll. Således även engelsk fotboll av typsnittet Premier League.
Det första är att se sitt lag. Inlevelsen. Nervositeten. Förlösningen. Djupa dalar och höga toppar.
Det andra sättet är av intresset till sporten som sådan. Vem vinner ligan, vilka lag överraskar, vilka spelare utmärker sig?
I år har uppdelningen varit tydligare än på länge för Everton. Förhoppningarna innan säsongen inleddes var höga. En bra trupp, kanske på pappret den starkaste på många år.
Pappret har också två sidor. I år har pappret fungerat rent teoretiskt. Vilket kan liknas med det öppna spelet på mittfältet. Den nödvändiga transportsträckan mellan målchanserna. Fotboll avgörs dock inte ute på planen, utan inne i straffområdet. Fråga bara Arsenal. När målchanserna inte sitter vinner man inga matcher. Målchansernas två sidor.
I år har Tottenham tagit vara på sina. Det har inte Everton. Ett Tottenham som verkligen fått ur det mest ur sina spelare hela säsongen. Både i Champions League och i ligan. Inte minst de senaste veckorna med knappa vinster. Everton har däremot fått ut väldigt lite ur sin trupp med tanke på kunnandet som faktiskt finns där. I det öppna spelet är dock lagen lika bra och har varit det nästan hela säsongen med vissa låg- samt högklassiga insatser där Tottenham gjort mål på sina chanser. Två sidor av samma mynt kan vara väldig olika fast de ser lika ut från långt håll.
Tydliga förutsättningar.
Nervöst. Känslan innan match. Ingen Tiny Tim Cahill. Evertons i särklass bästa spelare den här säsongen. Ibland kan skepticismen ta död på den mest luttrade romantikern.
1:A HALVLEK
Det är mål. Mål. Mål? MÅL. MÅL!
Saha. Med högern. Ett lågt skott som avlossas utanför straffområdet. Långt utanför. Fantastiskt. Vanvettigt ologiskt. Glädjerus. Matchen har knappt börjat. 1-0. Everton.
Allt kastas omkull. Alla teorier är bortblåsta. Alla ord otillräckliga.
Men ack den glädje som är evig. Crouch är lång och smal. För lång men inte för smal visar det sig. Han går upp i luften och hittar med huvudet säsongens värvning a lá Van der Vaart som från nära håll utplånar alla lyckokänslor när han via Howard knoppar in 1-1.
Anteckningsblock möter platt-tv. Barnförbjudet språk vidtar. Fotboll som tidsfördriv förbannas.
Snart upptäcker jag dock att Everton faktiskt ganska lätt kommer till avslutslägen. Beckford missar i bra läge. Pienaar spelar Saha, som spelar Arteta, som spelar Beckford. Som missar igen. Två chanser på lika många minuter.
Halvleken är jämn. Ett objektivt öga skulle kalla den underhållande och minst sagt trivsam. Två lag som spelar offensivt. Två lag med bra passningsspel och kreativa lösningar i svåra situationer. Ett subjektivt och blått öga har dock svårt att förlika sig med tanken på ännu ett oavgjort resultat. Hellre döden. Snart halvtidspaus.
Saha bidrar inte till att lätta upp stämningen då han ger bort bollen på egen planhalva och det är bara Crouchs dåliga timing som hindrar att Tottenham inte går in till halvtidsvila för te och biskvier med ett mål upp. Offside vilar domslutet istället i ett läge där Everton ska vara oerhört tacksamma att just Crouch denna säsong inte gjort mer än ett mål och kanske därmed inte kunde hålla sig kall nog för att vänta in och förvalta passningen.
2:A HALVLEK
Halvlek är bara fem minuter gammal när Saha med en kolossalt välavvägd skarvpassning friställer Coleman som har långt att springa men enbart grönt gräs framför sig. Assou-Ekotto hinner inte med. Coleman springer. Och springer. Är fri. Är fortfarande fri. Närmar sig mål. Tittar upp. Saktar ner. Hur mycket tid har han egentligen? Tittar upp igen. Gomes står kvar. Är kylig. Det är inte Coleman. Skottet är mitt på.
Men Everton spelar bra och fortsätter skapa målchanser som det heter på fotbollsspråk. Det gör Saha efter fint spel av Coleman och Beckford. Men något saknas. När bollen är i eller närmar sig straffområdet blir hemmaspelarna stelkrampsinspirerade. Måste lägga bollen till rätta. Kladda. Det ser stelt och krampaktigt ut. Stelkramp. Beckford möter ett högt inlägg från högerkanten på ett tillslag med Gallas på ryggen. Stel halvträff. Coleman serverar. Han ser snabb ut. Kvick och uthållig.
Gareth Bale är också snabb. Oerhört snabb. Det är inte Phil Neville. Men han är kapten. Så när Bale är snabb sätter Neville ut en fot. Gult kort. Cyniskt? En aning. Taktiskt rätt? Utan tvekan. Bale utgår lätt haltandes minuten efteråt, vilket är tråkigt. Men så är fotbollen ibland. Fråga Everton.
Ur Evertons press voider sig Van der Vaart fri i ett bra läge. Distin pressar. Van Der Vaart går för avslut. Bra skott. Howard är akrobatisk. Räddar liggandes i ett streck genom luften.
På planen fortsätter Coleman att vända ut och in på Assou-Ekotto i anfallet efter Howards räddning. Hittar Saha med sitt inlägg. Går för volleyavslut. Bra träff. Mål? Hutton får ut en fot och bollen styrs knappt utanför stolpen. Saha sliter sin blonderade kalufs. Det gör jag med. Både hans och min egen.
Ett par minuter senare är Coleman på humör igen. Assou-Ekotto är återigen rundningsmärke och denna gång väljer Coleman ett inlägg längs marken. Gomes i mål läser av Coleman ännu en gång och greppar säkert bollen.
Tottenham som haft det svårt med sin egen målchans-fabrikation kommer igen och matchen precis glider in det avgörande skeendet med tjugo minuter kvar så frispelar Luka Modric, med en snygg klassisk snet-inåt-bakåt-passning, Van Der Vaart som lyckas skjuta rakt på Howard som slänger sig lite på chans för att göra sig stor. Hjärtat är i halsgropen och förpassar sig nästan dit permanent då Crouch i anfallet efter kommer till en bra avslut efter en avig tvåfotsdribbling. Howard är med igen och styr bollen över sitt högra kryss.
Everton bryter på halvplan. Kan ställa om. Gör det genom Beckford. Spelar Saha som avancerar mot mitten av straffområdet. Letar skott. Hittar skott. Avlossar. Gomes räddar. Coleman är kvick. Uthållig. Har tagit sig hela vägen in i straffområdet. I onödan kan tyckas. Han var ju aldrig spelbar. Men där är han. På returen. Huvud möter boll. Boll möter nät. 2-1.
Hjärtat brister. Okonstlad lycka. Förvåning utbyts i glädje.
Matchen spelas vidare. Det spelar ingen roll. Jag vet redan. Det blir vinst. Fast det är 15 minuter kvar.
Beckford går av. Yakubu kommer in.
Saha går av. Rodwell kommer in.
På övertid kommer Yakubu fri. Får inte iväg något skott. Dawson kommer ikapp. Yakubu vänder. Skjuter. På handen intill Dawsons kropp. Ingen straff. Känns inte konstigt. Men talande för Evertons säsong hittills.
Nervositeten infinner sig. Fotbollen straffar de ineffektiva, de stelbenta och de olycksaliga. Men inte den här gången.
Vinst.
Välförtjänt.
