Fallna hjältar: Rob Rensenbrink- Den egensinnige yttern och ormmänniskan har gått bort

Fallna hjältar: Rob Rensenbrink- Den egensinnige yttern och ormmänniskan har gått bort

En av de stora i holländsk fotboll har lämnat oss. Robert “Rob” Rensenbrink avled fredagen den 24 januari efter att under sju år kämpat mot en muskelsjukdomen PSMA, som är en variant på motorneuronsjukdomen ALS. Holländsk fotboll såväl som stora delar av den övriga fotbollsvärlden är i sorg. Rensenbrink var en man som ofta gick sin egen väg. När lagkamraterna efter karriären valde att bli TV-experter,agenter och tränare så valde Rensenbrink att ägna sig åt fiske.

Att bli en av de stora i sitt lands fotbollshistoria är något som är ett fåtal förunnat. Rensenbrink var-och är-definitivt en av de allra största i den holländska fotbollshistorien men det var bara ett par centimeter ifrån att yttern hade varit en av de stora i världshistorien.
Skådeplatsen var Buenos Aires, den så ifrågasatta spelplatsen för världsmästerskapet i fotboll 1978. Samtidigt som Jorge Videla höll landet med sina järnnypor och sitt skräckvälde så skulle den största av alla fotbollsfester avgöras. 

Stolpe ut

Holland var på plats och tillhörde förvisso de som man talade om som möjliga världsmästare, men galjonsfiguren Cruyff var borta och fadersfiguren till den holländska totalfotbollen Rinus Michels satt inte längre kvar på bänken. Man hade krånglat sig igenom gruppspelet trots förlust mot Skottland i den sista gruppspelsmatchen. I mellanrundan så blev det individuella prestationer av långskottsfantomen Arie Haan som kunde säkra finalplatsen mot arrangörerna Argentina.

Rensenbrink hade blivit den som skulle axla Cruyffs mantel som symbolspelare och ledare på planen. Han var dock inte alls den utåtriktade och karismatiska typen som Johann Cruyff var. Rensenbrink var snarare ganska introvert och var den typen som helst lät prestationerna på planen vara i centrum. 

Under VM:et hade han gjort ett hattrick i inledningsmatchen mot Iran och ett straffmål i 5-1 vinsten mot Österrike. Utöver dessa så gjorde yttern, i matchen mot Skottland, VM:s 1000:e mål i historien. Det var nu han stod på toppen av sin karriär, det var nu han hade chansen att göra det som Cruyff inte lyckades med, att leda landet till VM-guld. Det var som sagt centimetrar från att han lyckats och för evigt blivit en legend i VM-historien.

Det blev en dramatisk final. Hemmalandet var fanatiskt påhejade av en publik som innan matchen lät ofattbart stora mängder konfetti regna över planen. Mästercoachen Minotti lät dessutom sina spelare vänta kvar extra länge i omklädningsrummet för att låta holländarbna svettas inför folkmassan och konfettiregnet. I krigföringen ingick även en protest mot holländaren Van de Kerkhofs gips på armen, som hade varit godkänt i tidigare matcher.

Argentina började bäst och tog ledningen genom Mario Kempes. Med 10 minuter kvar kvitterade holländarna genom inhopparen Dick Nanninga. Det var då, med bara sekunder kvar av matchen, som chansen dök upp. Den magiske holländske liberon Ruud Krol hittade Rensenbrink med en lång passning som landade i konfettin bakom den argentinske ytterbacken Olguin och Rensenbrink rusade mot bollen. Den argentinske burväktaren Fillol rusade ut och mötte honom men Rensenbrink var först på bollen och stötte den i stolpen, ett av fotbollshistoriens stora “Sliding Door-moments”. Hade bollen studsat in där så hade Rensenbrink säkerligen varit omnämnd bland de riktigt stora i fotbollshistorien.

Belgien-ett annorlunda val

Pieter Robert Rensenbrink var vid tillfället för VM-finalen  30 år och hade redan haft en lång och framgångsrik karriär som började i Amsterdamklubben Door Wilskracht Sterk. Efterhand som Rensenbrinks extrema talang gav honom utveckling och framgångar så kom naturligtvis spekulationerna kring vilken storklubb som skulle plocka honom. Då moderklubben hade en viss rivalitet med Ajax så var det aldrig riktigt aktuellt. 
De andra holländska storklubbarna såg sin chans och kom med erbjudanden men Rensenbrink valde FC Brugge. Han reste alltså över gränsen till Belgien och fortsatte att spela sin fotboll där. 

Många av Rensenbrinks landslagskamrater har i efterhand framfört åsikten att det var ett sätt för honom att visa att han gick sin egen väg. Att lönerna var bättre var också något som många framhöll var ett av de stora skälen. Rensenbrink själv gjorde ingen hemlighet att hans mål var att tjäna så mycket pengar på sin fotboll att han aldrig skulle behöva jobba igen.

“Ormmänniskan”

Rensenbrink var en ganska ovanlig ytter. Han var trots sin ansenliga längd oerhört teknisk och i en tid då ytterns främsta uppgift var att utmana längs med sidlinjen och komma till inläggslägen så var han extremt målfarlig. Han kallades “ormmänniskan” för sin förmåga att slingra sig ur tilltrasslade situationer och han var dessutom en extremt vass straffskytt. Inte sällan pekade han ut i vilket hörna han tänkte slå straffen och trots förhandsinformationen så kunde målvakterna i princip aldrig lägga vantarna på de väl förvaltade straffarna.

Efter några säsonger gick flyttlasset vidare till Anderlecht där han bland annat spelade tre raka cupvinnarcupfinaler. Han stannade i den belgiska storklubben fram till 1980 då han lämnade för spel i NASL och Portland Timbers.

Framgångsrikt landslagsspel av en udda fågel

I landslaget fick den då unge yttern göra debut redan 1968. Det blev dock ganska sparsamt med landskamper och speltid under de första åren eftersom förbundskaptenen Rinus Michels valde att satsa på partnerskapet mellan Ajaxduon Johann Cruyff och Piet Keizer. En konflikt mellan Cruyff och Keizer 1973 gjorde att Cruyff valde att lämna Ajax för Barcelona och samtidigt öppnade sig en lucka för Rensenbrink i landslaget. 
Under VM 1974 var det fronttrion Johnny Rep, Cruyff och Rensenbrink som skulle leda laget mot stordåd. Efter att ha varit petad i den andra matchen mot Sverige så återtog Rensenbrink sin plats i den sista matchen i gruppen och släppte den sen aldrig. Fast att han utsågs till matchens lirare i just den matchen så blev VM 1974 inte den extrema succén för Rensenbrink personligen. Dels gick han på många sätt som sagt sin egen väg. Medan många av hans lagkamrater med Cruyff i spetsen var extroverta och utåtriktade, såväl på som utanför planen, så var Rensenbrink det motsatta. Han kunde se loj och ointresserad ut och pratade dessutom ganska sällan. I den avgörande mellanrundematchen mot Brasilien så ådrog sig Rensenbrink en lättare skada. Den gjorde att han inte kunde fullfölja finalmatchen utan fick kliva av redan i paus. Elaka tungor påstod att han mörkat sin fysiska status före matchen för att kunna få ut den bonus som skosponsorn betalade ut för deltagande i en VM-final.
En av Rensenbrinks lagkamrater under de här åren, Jan Mulder, sammanfattade något grovt förenklat att Rensenbrink var lika bra som Cruyff , det var bara i sin egen hjärna han inte var det. Det känns som att det kanske är att ta i lite men visst finns det en hel del som tyder på att yttern hade kunnat få ett större genmäle i historien om han hade delat Cruyffs personlighet.

Fiske vid ån

När lagkamraterna på olika sätt hängde kvar i offentlighetens ljus så valde Rensenbrink att dra sig undan till Zaandam, en förort till Amsterdam. Han bosatte sig tillsammans med sin fru i ett hus vid en förbi rinnande å. Där satte sig den elegant, dansande yttern med sitt metspö och slutade sonika ge intervjuer. Han var färdig med fotbollens värld och det känns inte troligt att ens ett avgörande mål i den där VM-finalen 1978 hade kunnat ändra på det. 

Medan Johan Cruyff säkert undervisar passningstrianglar i himlen med en cigarett i munnen så är Rensenbrink säkert på väg mot närmsta vattendrag.

Jon Lidberg2020-01-26 15:56:07
Author

Fler artiklar om Old School Football