Fans som häcklar Mourinho gör mig nära äcklad
17 december 2015. Klockor ringde. Cirklar slöts. Drömmen, den som så många Chelseafans omfamnat, älskat, kanske till och med börjat se som en framtida realitet, krossades. För när José Mourinho lämnade Cobham den där dagen, stod det klart att det inte skulle bli någon Mourinho-dynasti på Stamford Bridge. Det skulle inte bli 20 år av framgång med en och samma tränare och ”JOSE MOURINHO, JOSE MOURINHO”-chants från läktaren.
För nu var det slut på riktigt, efter ett andra sparkande finns det ingen återvändo. Portugisen hade lämnat efter sig ett sjunkande skepp i form av ett lag som stod som nuvarande mästare och ändå positionerade sig på en katastrofal 16:e-plats i ligan. Truppmentaliteten var totalt krossad, det låg ett mörker över Stamford Bridge. Och trots detta faktum var en stor del, ja en faktisk majoritet, av fansen bakom Mourinho efter sparkandet. Jag var en av dem. Detta stora stöd märktes inte minst i nästa match, hemma mot Sunderland, då det enda som hördes från läktarna var burop mot spelare och ramsor i support för vår avgångne portugis. Styrelsen blev häcklad, man tappade förtroende för spelarna som man ansåg ryggradslösa. Som kappvändare som hade fått Mourinho sparkad på eget bevåg, allt för att må lite bättre själva. Det var tydligt att Jose Mourinos namn skulle eka i sin guldiga legendarstatus runt Stamford Bridge, skulle ligga som ett minne i fansens näthinna, om den tiden Chelsea var oövervinneliga, den tiden då allt var guld och gröna skogar.
Idag är det en José Mourinho som, drygt 2 år senare har återvänt till Stamford Bridge tre gånger, och skrapat ihop sig en lagom pinsam 0-6-målskillnad (förtydligande: 6-0 fördel Chelsea). Det har varit kommentarer fram och tillbaka, Mourinho som uttalat sig om Chelsea, Chelseaspelare som uttalat sig om hans sparkande, och den här säsongen väldigt mycket agg mellan den förra och nuvarande; Mourinho och Conte.
Självklart har jag som alla andra fans fått ta del och skapa min egen syn av det här, om än visst genom medias cyniska ”allt-för-att-sälja-vinkel”, som ju vill skapa drama mellan Mourinho och fansen, klubben och Conte.
Det minnet som tydligast letar sig fram är det från FA-cupvinsten mot de röda, för drygt 11 månader sedan. Jag minns buropen från en viss del av fansen på arenan, riktade mot Mourinho, men framförallt minns jag portugisens replik. Tre fingrar tydligt uppsträckta i luften ,för att symbolisera de tre ligatitlar han vunnit med oss. I presskonferensen efteråt sade han bland annat ”de(läs fansen som buade Mourinho) kan säga vad de vill. Tills de ögonblicket de har en tränare som vinner fyra ligatitlar är jag nummer ett. När de har någon som vinner fyra ligatitlar, blir ”Judas” nummer två.” Ordvalet av judas var för att anspela på de fans som sjöng om honom som en judas, alltså en förrädare, på läktaren.
När jag satt där och såg det här under matchen, läste presskonferensen efteråt, så kunde jag inte bli arg. Jag kunde inte känna någon bitterhet eller förlorad respekt mot Mourinho. För han hade rätt. Tills Conte eller någon annan tränare vinner fyra ligatitlar med oss, ÄR han den största denne klubb har haft. En tränare som blev älskad inte bara för sin framgång, utan också för hans fascinerande karaktär och egenheter. Hans kaxiga attityd, hans vi mot dem-mentalitet, hans fantastiska presskonferenser. Under sin tid i Chelsea var de en stor anledning att han blir så avdyrkad. Sedan är det exakt dessa extravaganser som samma supportrar som tidigare hyllade honom för, nu, och sedan det ögonblicket den 17:e mars 2017, vänder emot honom. Samma fans som blev nära hatiska som styrelsen, mot spelarna, och svor att hedra Mourinhos minne. Det är ett hyckleri på högsta nivå som, i vissa fall, gör mig äcklad.
Men ja, jag vet, hyckleri är en stor del av ett supporterskap. Ett osynligt kontrakt som alla skriver under på om att ” det är okej när vi gör det”. Det räcker att bara kolla åt andra hållet på hur oerhört hatad José Mourinho var av Unitedfans innan han signade för klubben, och hur älskad han blev så fort han gjorde det. Men med vissa saker måste man ha principer, och ställningen kontra den största tränare i sin klubbs historia, är en sådan.
Mourinho möter imorgon sitt gamla lag som United-tränare för femte gången, och det är lika stort som alltid. En chans för oss att stå för en andra raka superinsats, vinna mot en av våra största rivaler, och få lite lugn kring allt krissnack i media. En chans för oss att gå om dem.
Vad tror jag? Svårt att säga. Ett 1-1 resultat känns som en ganska bra position emellan realistiskt tråk och desillusionerad optimist. Så det matchtipset är nog vad jag landar på.
Men jag hoppas, hoppas så innerligt att vi står för en dunderinsats där vi kör över United totalt. Där vi vinner med 4-0 efter hattrick av Willian och en spik i kistan av Eden Hazard. Jag hoppas se en Conte skrikandes lika vilt som mot Barcelona i veckan på sidlinjen, och en Mourinho så totalt uppgiven och bitter ut man kan göra. Jag hoppas att Conte mejar ner portugisen verbalt på presskonferensen, och att José själv gör en dito a la Liverpool hemma 2015, i rent ”I have nothing to say”-manér.
Men när matchen är slut kommer jag applådera portugisen. Och jag kommer minnas allt han gjort för min klubb, i lång tid framöver.
