Fem tankar efter Champions League-premiären

Fem tankar efter Champions League-premiären

Efter en ordentlig urspårning mot Nottingham Forest är det röda Liverpooltåget tillbaka på banan igen. Det såg stabilt, kraftfullt och vägvinnande ut i Milano mot Milan.

Jürgen och Arne förenade

Efter en bra Premier League-start med tre stabila segrar så såg vi ett kraftlöst och andefattigt Liverpool i lördags mot Nottingham Forest. Vi rullade boll på Slotvis och hade 69 procents bollinnehav men förlorade nästan alla närkamper och skapade inga feta målchanser. Hade grabbarna börjat tro att det räckte att rulla bollen och kassera in en ny trea? 

Sedan Jürgen Klopp tog över farkosten för snart nio år sedan har vårt signum varit press, kamp och full fart. Vi kallades "mentality monsters” och vann allt som går att vinna. Arne Slot har egna idéer med mer passningsorienterat spel och med mer avvägt presspel, men utan kamp och fighting spirit faller vi platt vilket syntes med all tydlighet i lördagens för oss deprimerande match.

Mot Milan fick vi se den perfekta kombinationen, Arnes kontrollerande passningsspel och lite försiktigare 4-2-4-presspel kombinerat med Jürgens kamp- och fightinställning

Rotation
Arne har fått kritik för att han inte har roterat. I dom fyra första matcherna startade han med sin förstaelva där enda undantaget var att Jarell Quansah fick starta i premiären mot Ipswich vilket inte blev långvarigt. Det är bra att spela ihop ett lag men det kommer att bli väldigt tätt mellan matcherna framöver och vi har en bred trupp.

Mot Milan roterade Arne dom två vänsterkantsspelarna och Kostas Tsimikas och Cody Gakpo fick spela istället för Andy Robertson och Luis Díaz. Kostas började väldigt svajigt och lämnade en fri motorväg bakom sig när Christian Pulisic i ensamt majestät kunde placera in 1-0 i tredje minuten. Men Kostas spelade upp sig och stod för en assist när han slog hörnan som kapten Virgil van Dijk dunkade in i nätet. Kostas fightas och gör sitt bästa men känns inte så stabil som vi skulle önska.

Cody var glödhet och tog sin chans med båda fötterna. Snabb, bra driv med bollen och kreativ. En strålande assist till 3-1-målet. Cody var en av våra bästa spelare och ställer till problem för Luis Días.

Vi har bra täckning på dom flesta positioner. Det är väl kung Mo Salah som inte har någon riktig konkurrent. Kanske kan Federico Chiesa bidra till viss avlastning och lite press?

Nu spelar vi med två sexor och Ryan Gravenberch och Alexis MacAllister har blivit givna i dom rollerna, men vad finns bakom? Möjligtvis Curtis Jones men han känns inte lika stabil. Nummer nio-rollen har inte klickat till hundra procent, Diogo Jota är inte i sin bästa form och Darwin Núñez får inte till fintekniken och beslutsfattandet och är ingen Arnefavorit. 

Graverande bra
Min Svenska Fans-kollega Johan Olsson skrev i sin spelarbetygsbedömning att “det är ett stort genombrott som vi bevittnar just nu”. Det handlar naturligtvis om Ryan Gravenberch, “Graven” som många av oss svenskar kallar honom. Graven hade det tufft i Bayern München där han inte tog någon ordinarie plats och han hade det tufft förra året i vårt lag där han inte heller tog någon ordinarie plats.

När Arne började spela honom i en nummer sex-position var det många som skadade på huvudet. Men alla tvivlare har fått krypa till korset. Graven har varit bland våra tre bästa spelare i alla fem tävlingsmatcher hittills. I dom två tuffaste matcherna borta mot Manchester United och borta mot Milan var han bäst på plan. 

Helt plötsligt går det att se att han har alla attribut som krävs för att spela i den defensiva ankarrollen. Han är bra på små ytor, teknisk, bra passningsspelare, snabb, bra på att driva bollen framåt och mycket kreativ.

Dom som trodde han inte hade dom defensiva egenskaperna har fått äta upp alla sina ord och tankar. Han är 190 centimeter lång, har långa och brytstarka ben och är inte rädd. I match efter match har han mest bollvinster och mest bollerövringar. Mot Milan vann han bollen sex gånger och gjorde tio bollerövringar, mest av alla spelare.

Mittbacksmän
Ibland talas det om pojkar mot män och det var precis det vi fick se mot Milan. När det gällde och i dom fasta situationerna fanns det ingen som kunde resa sig mot resarna Ibrahima Konaté och Virgil van Dijk. Ibou och Kapten var större och starkare än alla andra och avgjorde matchen i Milano. När dom gjorde sina mål såg dom helt överlägsna ut, till och med den duktige målvakten Mike Maignan såg ut som en knatte.

Det är nästan synd om vår duktige 21-åringe supertalang Jarell Quansah. Som Ibou och Kapten spelar nu går det inte att konkurrera ut dom. I bästa fall kanske Arne kan rotera lite. 

Champions League-formatet
UEFA har förändrat Champions League och har skapat många fler matcher, allt för egen vinnings skull. Det är kul att se fotboll men är det rimligt att våra spelare ska spela 60-80-100 matcher per säsong. Det dränerar spelarna och hämmar spelarutvecklingen.

Nu har vi en Champions League-liga med 36 lag och alla ska spela åtta matcher. Vi möter diverse olika lag och det blir en huggsexa om vad som händer sedan. För att slippa ytterligare kval behöver vi komma bland dom åtta bästa lagen i 36-lagsserien. Vi har börjat bra och har avverkat en av våra svåraste matcher. Dom matcher som återstår är:

2/10 Bologna hemma
23/10 Leipzig borta
5/11 Leverkusen hemma
27/11 Real Madrid hemma
10/12 Girona borta
21/1 Lille hemma
29/1 PSV Eindhoven borta

Frisse Frisonfrisse.frison@liverpoolsweden.se2024-09-18 21:00:00
Author

Fler artiklar om Liverpool