Finns det en chans att Edens trädgård börjar blomma igen?
Det har blivit en klyscha att benämna spelare som en sådan som får en att befinna sig på den absoluta änden av stolskanten när man ser den spela. Detta verkar vara typiskt för bolltrollande dribblers såsom Messi, Neymar, numera Mbappé. I Chelsea genom åren, åtminstone så länge jag kan minnas, har vi haft en handfull sådana. Allra främst enligt mig, Eden Hazard.
Nu har det gått ett tag sedan vi senast fick se Eden Hazard i den kungsblåa tröjan. Belgaren presenterades för Real Madrid den första juli 2019 med en övergångssumma runt 115 miljoner pund. Säsongen 18/19, Hazards sista i Chelsea, vill jag hävda var hans allra bästa år för klubben. Visst blev Chelsea inte korade till mästare i England, och Hazard själv blev inte utsedd till säsongens spelare i Premier League, men för oss som minns tillbaka var truppen det året ett av de sämre Chelsea-upplagorna åtminstone då. Det fanns definitivt bra spelare men ingen av de andra stjärnorna lyste så tydligt som Hazard. Detta år lyckades han med 21 mål i samtliga tävlingar, varav 16 i ligan. För att sätta det i kontrast med året då han blev korad till ligans bästa spelare, gjorde han 19 mål, varav 14 i ligan, säsongen 14/15 på exakt lika många matcher.
Kanske är jag partisk när jag diskutera Hazards sista år i klubben. Kanske har det att göra med att jag var bosatt i London under hans sista halvår i den engelska huvudstaden. Jag hade privilegiet att infinna mig Stamford Bridge när han räddade en poäng i sista minuten mot Wolves. Jag var där under semifinalen i ligacupen mot Spurs där han hjälpte till att vända ett 0-1 underläge från den första matchen. Mitt främsta minne under alla de matcher jag såg var dock matchen mot West Ham.
Jag hade vid det laget vant mig med att gå ensam till matcher. En del gånger var jag där med exet, andra gånger med någon jag jobbade med på krogen där jag hade min anställning. Idag var en sådan dag jag var där helt själv. Det vill säga helt själv med över 41 000 andra. Att Hazard startade var väntat men jag blev ändå på sätt och vis överraskad och entusiastisk över att jag än en gång skulle få se honom spela. Särskilt när han var på sådant spelhumör som det skulle visa sig. Där “satt” jag på kanten av en av Lower Shed Ends blåa plaststolar när Hazard i mitten av första halvleken tog emot bollen runt 35 meter från målet som jag befann mig tätt intill. Fem sekunder senare hade han gjort bort halva West Hams startelva innan han placerade ett otagbart avslut åt målvaktens vänstra stolpe. Hazard kupade öronen åt West Ham-supportrarna och gled på sina knän mot Stamford Bridges östra läktare. Där jag befann mig på The Shed stod folk och skrattade, höll för huvudet i smått chockartat tillstånd eller bugade för den magiska belgaren. Jag minns att jag gjorde alla tre. Vad mer kan jag säga? Innan matchen var slut hade samma Hazard slagit till igen vilket fastställde resultatet till 2-0.
Snabbspolar vi snart tre och ett halvt år fram i tiden har mycket hänt för både Chelsea och Hazard. Chelsea har genomgått några turbulenta år som inneburit transferfönster där de inte fått värva, tre tränarbyten, ett ägarbyte och på det ytterligare en Champions League-buckla. Klubben har på många sätt gått vidare från den affär som gjordes upp mellan dem och Real Madrid sommaren 2019. Frågan är om Hazard än har lyckats gå vidare från samma nämna affär? Jag är förmodligen inte den första att berätta om hans nedåtgående kurva sedan han anlände i den spanska huvudstaden. Rapporteringen runt belgarens ankomst berättade att han anlänt till Madrid överviktig efter sommarens semester. Det bidrog en del till alla de skador som hans första säsong kantades av, skador som skulle förfölja honom under de kommande säsongerna. Det i sin tur bidrog till de relativt få matcher han, än idag, har spelat för klubben och de få mål han gjort.
Det fanns någon ironi i luften när Chelsea och Real Madrid möttes i Champions League-semifinalen 2021. Ett dubbelmöte där Hazard faktiskt fick cirka två timmars speltid i. För någon som inte följt honom regelbundet i hans nya klubbadress tyckte jag han gjorde okej insatser. Vi det laget visste man hur hans formsvacka sett ut på senare tid, så okej matcher. Han hade haft sämre, han hade haft bättre. Chelsea vann dubbelmötet och morgonen efter drabbningen på Stamford Bridge var spansk media kritisk mot belgaren som efter slutsignalen hade filmats när han stod och garvade med några av hans tidigare klubbkamrater. Ironiskt var det att Chelsea hade slagit ut Real Madrid ur, enligt en del, “deras turnering”. Ironiskt var det att Chelsea några veckor senare vann den pokal som Hazard aldrig lyckades vinna under sina sju säsonger i SW6.
Varför skriver jag detta? Jag var knappast ensam med att se matchen mellan Belgien och Kanada i VM i Qatar. Jag uppfylldes med en liknande känsla när jag såg att han skulle starta som den jag minns från min egna tid i London. Detta trots att jag befinner mig nästan 500 mil från där matchen spelas samt att jag är väl medveten om att det inte är samma Hazard som i den där vårmatchen mot West Ham. Hazard gjorde en okej match. Det är liksom inte samma fart på honom längre. Dels har det att göra med att han snart är fyra år äldre än han var när han lirade för de kungsblå, dels för alla dessa skador. Men ibland händer det något. Det kan vara en nedtagning, en passning eller dribbling som visar prov på att tekniken och spelintelligensen ändå finns kvar i honom. Något som än en gång sätter mig på en bekant plats vid änden av en stol.
På senare tid har det rapporterats om möjligheten för Chelsea att köpa tillbaka belgaren från Real Madrid. Mycket av det här verkar enbart vara rykten, något som han själv menar. Ändå väcker det tanken vad jag själv tyckt om den potentiella övergången. Helt ärligt vet jag inte. Jag tror att nostalgi är en stark känsla och att dagens Hazard kanske inte direkt är det Chelsea behöver. En sådan fråga ger jag hellre till er som givit mödan att läsa denna krönika. En fråga som har med den diffusa rubriken att göra.
