Fulham - Leicester 5-3
Pinsamt.
Läget blir allt mer kritiskt för ett Leicester som redan nu verkar vara inställda på spel i Championship nästa säsong. Hur hamnade vi här? Det är nästan på dagen ett år sedan vi spelade semifinal mot Roma i UEFA Conference League.
Helt ärligt orkar jag inte ens kommentera gårdagens match mot Fulham. Hemmalaget hade lekstuga i den första halvleken och redan efter 18 minuter var matchen avgjord när Carlos Vinicius rullade in 2-0.
Så vad ska man ens dra för slutsats? Jag skulle säga att denna insats understryker det faktum att vi faktiskt förtjänar att degraderas.
Vi har varit bortskämda de senaste säsongerna med otroliga prestationer och höga tabellplaceringar, men känslan är nu att vi börjar se slutet på klubbens fantastiska period.
Kvalitetsmässigt så har vi utan tvekan ett spelarmaterial som lätt ska hålla sig i Premier League, men tyvärr verkar all form av kärlek till klubben inte finnas där. Det verkar ju som att flera spelare bara vill spela klart säsongen för att sedan lämna.
Hur ska det här egentligen sluta? Jag blir rent ut sagt mörkrädd över tanken att degraderas och inte minst frågar jag mig hur det skulle se ut i klubben om Championship blir ett faktum.
Det var inte länge sedan vi snackade om “The Big Six” och Champions League-placeringar. Vi fick en av Europas modernaste träningsanläggningar och 3D-bilderna på det nya utbyggda King Power Stadium publicerades. Det var en klubb i harmoni vars framtid såg ljus ut. Nu känns allt detta långt borta…
Tre matcher återstår och jag skulle vilja säga att det är tre matcher, tre finaler, för att kunna rädda klubben. Och det minsta vi ska begära är i alla fall tre insatser där alla visar lite hjärta.
Det är dystert, men vi ger inte upp förrän det matematiskt är kört.
Nu väntar matcher mot Liverpool och Newcastle. Jag vägrar att acceptera två förluster på förhand. The Great Escape Part 2? Låt oss hoppas.
COYF!
