Krönika: I skuggan av Champions League
Jimmy Bullard slår in en frispark i sista minuten men knappt några bryr sig. Och det är jävligt skönt.
En krönika utan struktur och poäng. Med andra ord jävligt onödig. Lite som Fulham. Och det är ju det vi är. Vi är Fulham.
Även om inte poängen betydde så fruktansvärt mycket så exploderade hela världen när Jimmy Bullard sköt 1-1 på Blackburn Rovers i helgen. Det är lustigt hur ett mål på ett regnigt Ewood Park på en ö som känns ganska avlägsen vardagsrummet i Mölle kan ge så mycket glädje. Bollen flyger in i nätet och firandet både på plan och i Mölle är något i hästväg. Springandet som en galning runt vardagsbordet, hur man kastar sig över sin kompis, hur Pappa (ja, jag är trots allt ganska liten när allt kommer omkring) ser lite lätt oroad ut men ändå så ofantligt glad.
Jag har funderat på det, vad som ger mest glädje. Att hålla på Manchester United eller Fulham. United vinner oftast, och oftast gör de ett par mål. Och de har ju ett par fantastiska lirare. Men kan verkligen glädjen vara likadan när Carlos Tevez gör 3-0, än när Jimmy Bullard gör Fulhams första mål på fyra matcher? Visst. Vi kanske åker ner. Men underbart är kort. Vanligtvis blir man gladare när något som inte händer så ofta men man vill ska hända äntligen händer. Alltså... borde det ge mer glädje att hålla på Fulham.
Champions League-kvartsfinalerna ska snart lottas. Alla ögon är riktade på de stora. Vi ska bjudas på fantastisk fotboll med underbara fotbollspelare som bryter alla fysiska lagar när de behandlar bollen... förutom kanske Darren Fletcher. Och inte en jävel bryr sig om att den störste hjälten kanske återfinns i Fulham. Att det var han som skänkte mest glädje åt sina supportrar i helgen.
Att sympatierna inte är många för Fulham är förstått sedan längesen. Och Liverpool-supportrar blev säkert mycket gladare när Fernando Torres gjorde sitt fruktansvärt vackra mål på Giueseppe Meazza igår. Men har vi inte sett det så många gånger förut? Torres gör ett fint mål och firar framför the Kop. Är det verkligen samma glädje?
Svaret är så klart Ja. Men ändå inte. Jimmy Bullards frisparksmål är oslagbart i glädjeväg. Regnbågens alla färger glittrade och Danny Murphys kala flint sken. Det känns lite som att solen gick i förmörkelse. Och jag är ganska säker på att en sympatisör utav de "stora lagen" inte fått uppleva något sådant på väldigt länge. Och det är jävligt skönt. Att ingen annan än de som verkligen förstår kan ta del av denna unika glädje. Frälsningen.
--
För att se målet så kan ni förresten klicka här.