Fulham - Spurs 3-2
Ett mynt har två sidor brukar man säga, det hade också denna match. Stark Spurs dominans i första men en helt annan matchbild i andra halvlek då matchen till stor del dominerades av Fulham.
Först och främst är jag väldigt förvånad över att Hoddle valde att vila Keane, han kom ju inte ens in under matchens gång. Hela sommaren har Hoddle jagat en striker som skulle passa in i Spurs och när han tillslut hittat en så väljer han att bänka honom, man undrar ju vad som ligger bakom ett sånt beslut? Nu är det ju i och för sig frågan om hans närvaro skulle förändrat matchen. Hoddle valde att starta med det gamla gardet på topp i egenskap av Teddy Sheringham och Les Ferdinand.
Tottenham startade matchen bra och styrde och ställde som de ville, utan att skapa några riktiga farligheter dock. Inte förrän i den 36:e matchminuten gav deras övertag resultat då Dean Richards kunde knoppa in ett ledningsmål för Spurs från en bra slagen hörna. Trots vårt fördel av hemmaplan (så mycket man nu kan kalla Loftus för det) så fortsatte Spurs rulla boll och kunde också helt rättvist ta ledningen med 2-0 i den 44:e minuten genom Teddy Sheringham. Målet var en riktig bjudning då chansen skapades av en slarvig rensning som snappades upp av Matthew Etherington som med precision fann Teddy som drog till direkt.
Paus
När domaren för dagen, Mr Halsey, lät sin pipa ljuda för att förkunna halvtid kändes det hopplöst, de få rapporter som jag fått såhär långt indikerade att vi skulle bli överkörda av Spurs och att 2-0 kändes i underkant. Det enda man kunde hoppas på var en rejäl utskällning i omklädningsrummet och rätt attityd i den andra halvleken. Jag tror till och med att jag sa till min granne i baren att det nu var dags att inrikta sig på att hålla siffrorna nere. Det enda som gladde mig lite i detta läge var att Chelsea låg under på Ewood Park (men det skulle ju visa sig lika temporärt som ställningen i vår match). När lagen kom ut efter paus hade Tigana gjort matchens andra byte då Malbranque ersatte Boa Morte. Känns tryggt att veta att Tigana inte längre är rädd för att göra tidiga byten för att försöka ändra matchbilden. Har ännu inte fått klarhet i varför Bazza ersatte Saha så tidigt i matchen, bör ju varit pga en skada.
Andra Halvlek
Andra halvleken började lite trevande men efter ca fem minuter tog Fulham tag i matchen och började styra och ställa på samma sätt som Tottenham gjort i den första. I den 53:e var Spurs Fulhamspecialist Simon Davies nära att punktera matchen men inlägget hamnade som tur var bakom honom och chansen gick till intet. Även om det nu var Fulham som höll i taktpinnen så vaskade båda lagen fram chanser, Spurs bland annat ett mål avvinkat för offside.
Av rapporterna att döma så tog Sean Davis tag i mittfältet och fick laget att lyfta sig kollektivt. Följdriktigt så reducerade FFC ganska snart genom Inamoto och vandringen mot att rädda en poäng hade startat. Målet var en kanon från 18-20 meter som borrade sig in i nätet, trots sin ringa storlek har han ett grymt tillslag. Fulham fortsatte att skapa chanser men utan att kunna få till några riktigt vassa avslut. Jag började i detta läge misströsta och tro på ännu en förlust mot vårt ”boogey team” Spurs. Men ack så jag bedrog mig, i den 83:e minuten får vi straff (enligt rapporterna odiskutabel, även om det krävdes överläggning med den assisterande domaren innan handen riktades mot straffpunkten). Vi har ju på SWO nyligen låtit besökarna rösta om vem vi tycker ska slå straffarna för Fulham, och vi kom då fram till att Saha skall slå dessa med backup av Marlet och Finnan. Uppenbarligen har Tig missat sina svenska lektioner och helt missförstått vår åsikt då han skickade fram Steed för att slå denna. Än en gång fick man klart för sig att Tig vet vad han gör.
Steed kliver lugnt fram och slår säkert in straffen till höger om Keller i Tottenhammålet. 2-2!! I detta läge ville jag bara få se texten ”Full time at Craven Co…F’låt Loftus Road”. Även om jag var väldigt nöjd med att vi räddat en poäng så var inte våra krigare klara med sitt jobb för kvällen för på övertid slog han till – Sylvain Legwinski. 3-2 till Fulham med bara sekunder kvar att spela – blir det bättre än såhär? Legwinski är nog den spelare som utvecklats mest från förra året, han uppträder med mer pondus och framförallt gör han mål.
Reflektion
Efter gårdagen och upphämtningen mot Boro härom veckan måste man fråga sig vad som hänt. Dels verkar truppen fysiskt mycket starkare då man jobbar i högt tempo matcherna igenom och tycks knäcka motståndarna i slutet av matcherna. Men även den mentala styrkan tycks ha ökat drastiskt, vi har nu ett lag som kan vända underlägen, en omvandling som startade mot Sochaux i Intertotocupen.
Nu tror jag mer än någonsin att vi ska kunna infria målet om en plats bland de åtta främsta när ligan är slut framme i maj.
Matchfakta:
Skott 13-7
På mål 8-4
Hörnor 9-6
Gula Kort 0-1
COYSW
