Fulham-Chelsea 0-0
Årets första SW6-derby slutade mållöst på Loftus Road, men man kan anta att gästerna var gladare för poängen än Fulham.
Trist att ett derby i London bara drar 16.000 åskådare när vi på vanliga matcher har ett högre snitt. En anledning kan väl vara som M.M trodde på gästboken tidigare idag att de platser som inte sålt är de som är ”restricted view”. Även om det är skälet så är jag förvånad, hade jag varit i London så hade jag resonerat att lite skymd sikt är bättre än att kolla på TV. Trots den låga publiksiffran så lät det som om stämningen var på topp och båda supportergrupper höll igång bra. Nog om detta, över till det som utspelade sig på planen.
I gårdagens derby bjuds det verkligen upp till dans, två taggade (som sig bör) lag satte fullfart från början, tyvärr så fick den tekniska fotbollen lida för det höga tempot i början. Tempot mattades något en bit in i halvleken och båda lagen började trilla boll i en stil man mer känner igen. Det mesta av spelet utspelade sig i ställningskrig på mitten samt anfallsförsök från båda lag längs kanterna. Redan på ett tidigt stadium så fick man se prov på stort försvarsspel från båda backlinjer, relativt oprövade konstellationer i båda lag.
Då båda lag fyllde på med mycket folk på mittfältet så minimerades chanserna till snabba omställningar och lagen tvingades att rulla boll och vänta ut motståndarna. Tackvare eller på grund av denna matchbild så spelade båda lag med ett riktigt snabbt bolltempo där Fulham stod för den något mer kliniska ”one-touch” fotbollen, Chelsea var dock inte långt efter. Anledningen till att Fulham inte malde ner Chelsea på mitten i första halvlek stavas kort och gott Lampard. Den unge ex-West Ham spelaren måste ha legat på en 90-95% passningssäkerhet i första halvlek, slet och jobbade bra i defensiven ihop med Morris gjorde han också. De chanser som uppstod kom inte helt oväntat från kanterna, där Fulham stod för de bästa chanserna. Trots att det kändes som om båda lag vaskade fram en hel del målchanser så var statistiken i halvtid bara 3-1 till Fulham i skott på mål.
Första halvleken var förnöjsamma 45 minuter där vi bjöds på underhållande fotboll av hög rang stundtals även om jag tycker en hemma ledning var berättigad. Färgad som jag är!
Andra halvlek startade som den första slutat, med ett högt bolltempo och två lag som försöker använda kanterna att komma runt på. Precis som taget ur skolboken när det gäller att spela runt på kanterna för att sen slå precisa inlägg var det när Enrique De Lucas slet sig loss tidigt i andra halvlek och levererade en kalaspassning till Hasselbaink som barmhärtigt nog bibehöll sin dåliga facit framför mål när han nickskarvade den vidare förbi Edwin van Der Sar i vårt mål.
Förutom Hasselbainks chans så hade Chelsea bara ett bra läge under resten av matchen, vilket säger en del om vilket tryck Fulham nu etablerade mot Chelseas bur. Måste dock understrykas att trots övertaget så vaskade inte heller vi fram mer än en handfull hyfsade lägen. Vårt stora problem igår var forwards och deras brist i samspelet, Bazza tog visserligen många bra löpningar på djupet men fick för få bra bollar att jobba med. Marlet gör ett jätte jobb men söker sig allt för ofta ut mot offensiva hörnen för att sedan ”droppa” bollen till en mittfältare med fart, inte alls oävet då det är detta som skapat många chanser för vårat mittfält hittills i år. Chelsea hade dock gjort sin hemläxa och mötte Inamoto, Leggy och Steed högt upp i banan för att störa. I match bilder som den igår vill jag se ytterliggare en dimension, vi måste kunna bryta mönster under match.
Vi fick också se varför vi vänt så många matcher under sista 15-20 minuterna, ju längre matchen led desto svårare fick de blå att hänga med. Trots ett stort övertag i slutet så förhindrades vi att skapa det där lilla extra i boxen, Chelseas backlinje hade en ”hit men inte längre” attityd och styrde antingen bort bollhållaren eller bröt anfallet till inkast eller hörna (dessa resultatlösa dock).
Man ska väl inte klaga på en poäng mot vårt bogey-team, men det var ändå en besk eftersmak till matchen då både jag och min kompanjon för kvällen, Henke, ansåg att vi borde vunnit. På plus sidan så visade grabbarna än en gång hur mycket talang de har i sig och nu börjar de även bli duktigt samspelta. Den för dagen nykomponerade backlinjen var grym och mittfältet to stort ansvar när våra ytterbackar gick på offensiven. Framförallt kul att se hur Zat Knight tog för sig och spelade med stor pondus. Anfallet har vi redan berört men här är jag villig att ge dem tid, Bazza och Marlet har inte spelat överdrivet mycket ihop och jag är inte så säker på att den kombinationen är den bästa vi kan tillgå i nuläget. Man ska väl i och för sig komma ihåg att Sava är ny i gänget och inte helt införstådd med engelska spelet ännu och att Saha fortfarande är skadad.
Känns trist att behöva nämna positiva sidor hos Chelsea ;o) men jag kan bara inte undvika att nämna Robert Huth. En artonårig tysk som gör sin första match från start i Chelsea, och vilken start sedan. Kanske inte direkt bäst på plan, men vilken framtid han har framför sig. Inte särskilt snabb, men positionsskicklig.
Sämst igår var domaren, tätt följd av kommentatorn på Canal+. Trots att domsluten gynnade oss mest så var det bedrövligt, nästan allsvensk klass. Canal+ representant orkar jag inte ens gå in på, ni som såg den sändningen vet vad jag menar.
Nu laddar vi om och låter Everton få sota för gårdagens två missade poäng.
COYSW