Engelsk fotboll skadar sig själv?
Fotbollen i England visar tecken på en återgång till det typiskt brittiska, långa raka uppspel, fysiska konfrontationer och stagnation i utvecklingen.
Inspirationen till denna artikel kom sig av det faktum att våra sämsta insatser i år kommit mot just W.B.A och Brum som båda spelar traditionellt engelskt. I detta sammanhang långbollande och hårdhänt. Dessa båda klubbar har precis det vi saknar (och vi visserligen det de saknar), vilja, inställning och kampvilja. Detta skulle egentligen bli en inför rapport inför FA-cupsmötet med Birmingham, men den får komma separat, ska först försöka få ner lite tankar om detta först.
Givetvis vet alla tränare hur säsongsupplägget fungerar i England med lite för många matcher och inget vinteruppehåll, men det påtvingar tyvärr mer fokus på uthållighet och styrka snarare än teknik och spelskicklighet. Med undantag för Arsenal, Chelsea (tyvärr) och Manchester Utd så är det inga klubbar som klarar att spela bländande fotboll kombinerat med fysisk styrka. Premier League har tyvärr blivit en liga där domarna inte alls hänger med och detta tjänar fysiska lag på då domarna inte klarar att med regelbokens hjälp skydda och bevara teknik och kvalitet i ligan. Detta återspeglar sig även på Three Lions då landslaget inte utvecklats nämnvärt de senaste åren medan omvärlden i många fall kommit i kapp Engelsk landslagsfotboll, i vissa fall även långt förbi. Det går inte att blunda för det faktum att England inte vunnit någonting alls sedan 1966.
England har massor med kvalitetsspelare men på det sätt som FA och domarkåren sköter sitt jobb så skadas både internationell framgång och utveckling av individer. Matchandet är för tufft och spelarna får inte den vila som krävs för att återhämta sig. Se på Gerrard och Cole, två unga talangfulla spelare med stor potential, men de har inte spelat bra i år, de klarar helt enkelt inte det industriella fotbollsklimat som skapats. Owen slår upp samma skada gång efter annan och han har ännu inte ens hunnit fylla 23 år. Milner och Rooney är båda stora talanger och klarar sig till en början bra i ligan, och de matchas sparsamt hittills, men ett varnande finger ska nog höjas ändå på grund av risken att de ”måste” bli vuxna alltför fort.
-”We can do well if we get away from industrial, thug football.” - Tidigare FA-coachen John Cartwright i ämnet Engelska insatser på den internationella scenen.
Texten ovan är bara egna funderingar som kommit upp de senaste dagarna. Jag vill personligen inte införa vinteruppehåll då jul- och nyårsmatcherna är tradition och jag vill att det så ska förbli. Jag skulle heller inte vilja ha våran fina Europa tour i Intertoto och UEFA ogjord, men priset för deltagandet har varit högt och kan till och med komma att kosta Tigana jobbet.
Jag velar fram och tillbaka dagligen i min åsikt om Tiganas vara eller inte vara. Börjar dock, med ovan tankegångar som bas, att luta åt att vilja se en förlängning av Jeans kontrakt. Tigana vill inte veta av ’thug football’ utan vill att sporten ska spelas på ”rätt” sätt med passningar och rörelse, både laget och individuella spelare ska kunna vända upp vart helst i banan och alltid ha en kreativ baktanke. Tigana har med hjälp av Damiano lyckats med konststycket att skapa en akademi i klubben med Clairfontaine i Frankrike som förebild. Nu, tre år efter dessa herrars ankomst till klubben börjar vi se ordentliga resultat av deras arbete. Om vi bortser från förädlingen av individer så som Leacock, Knight, Hammond, Willock, Rehman, Doherty m.fl. så har alla våra lag från reserverna ner till P16 alla lyft sig från att vara stryklag i botten på sina respektive serier till att kriga i toppen på var och en.
Jag har varit Fulham supporter länge nog för att minnas tiden i division 3 med urusla insatser och matchande spel och visserligen fick Mickey Adams fason på laget och tog oss ifrån bottenskiktet i ligasystemet, men att kalla den fotbollen vi bjöds på för attraktiv vore fel. Fulham har aldrig under den tid jag vetat om klubben spelat så trevlig och attraktiv fotboll som under Tigana. Jag har aldrig blivit så glatt överraskad som när jag satte mig ner på Stevenage Road Stand på Craven Cottage den 12 Augusti 2000 för att bevittna öppningen på en ny säsong. Frågan var glasklar, vad f*n hade hänt under sommaren? Det var precis som Barnsleyfansens sång går ”It’s just like watching Brazil!”. Fast vi var nog närmare sanningen än Barnsley någonsin varit. ;-) Även under Keegan eran spelade vi trevlig offensiv fotboll, men den finess som vi ser idag saknades definitivt.
Frågan nu är ju då vad behöver man förändra inom klubben för att kunna svara upp mot de hårda krav som ställs för att lyckas i Premier League? Ja, det finns säkerligen flera vägar att gå, men om vi ska spela i Europa i framtiden måste truppen vara betydligt mycket bredare och även den icke-spelande personalstyrkan behövs nog utökas med minst en person – en idrottspsykolog!
Tigana hade redan i Juni identifierat problemet med en för liten trupp och meddelade Al Fayed i början av Juli att han behövde förstärka truppen om vi inte skulle få stora problem i November/December. Han fick inga pengar och idag har vi facit, han hade så rätt, tyvärr. Han lånade dock in ett par bra spelare men dessa har tvingasts in i laget på grund av skador och avstängningar snarare än slussats in på ett psykologiskt riktigt sätt. Vi ska ju givetvis inte glömma att Sava faktiskt köptes in, men detta skedde i maj och inte av Tigana utan Franco Baresi.
Oavsett vad framtiden har i sitt sköte så hoppas jag att klubben fortsätter att bygga på det som Tigana börjat skapa, det vore ett stort slöseri att bara avveckla en berömvärd satsning.
Det känns lite som om jag tappade tråden under skrivandets gång så som vanligt så sammanfattar jag det hela med :
Keep the FAITH – FFC