5 år sedan Europaäventyret: Del 4 - Sextondelsfinal
Klockan stod på 115 minuter och 42 sekunder när Diego Forlan, via en Hangeland-touch, förvaltade ett Aguero-inspel och avgjorde Europa League-finalen i Hamburg, den 12:e maj 2010. Målet remade in det bittra slutet på den något bortglömda Londonklubbens sagolika Europaresa. Det här är en tillbakablick om hur vi minns Europa League, Roy Hodgson, motståndarna och de hjältar på planen som förverkligade drömmen. Det här är historien om när lilla Fulham charmade hela Europa.
En måttlig belåtenhet infann sig efter triumfen och avancemanget i den Schweiziska snön. Utan att ha offrat liv och själ i gruppspelet befann sig Hodgson's mannar i sextondelsfinal och Europamatch 14 och 15 väntade. Att en ligasjua i Premier League tråcklar sig vidare från gruppspelet i Europa League kanske är föga sensationellt och häpnadsväckande för de oberoende spekulanterna, låt oss därför att granska några av lirarna som bar de vita tröjorna under säsongen. Stommen bestod av Schwarzer, Aaron Hughes, Hangeland, Murphy, Dickson Etuhu och Bobby Zamora. De var också dessa spelare med störst internationell erfarenhet av Europaspel och landskamper. När sommarfönstret klappade igen i augusti kunde klubben presentera en blandad kompott av meriterade och oprövade spelare. Damien Duff kom från Newcastle och var tillsammans med ojämna ytterbacken Stephen Kelly från Birmingham samt Jonathan Greening som anslöt på lån från West Brom de spelare med Premier League-rutin.
Förutom Duff, som var fyndet av alla nyförvärv detta år var det inga namn eller spelare som fick någon att tappa hakan i baren på Golden Lion. Övriga spelare var Björn Helge Riise från Lilleström, Kagisho Dikgacoi från Golden Arrows (SA) och den äldste (och minst eftertraktade) av bröderna Elm, det vill säga David (who?!), som till stor förvåning hämtats från Kalmar. Hodgson hade under sommaren varit i kontakt med Rasmus Elm, som dock valde att gå till Holland för att vara säkrare på speltid. Ett drag som givetvis genererade spekulationer och roligheter i att Fulham tagit fel och råkat få David Elm istället.Det var varken stora spelare eller pengar som omsattes, mycket på grund av värvningen av ständigt skadefrånvarande Andy Johnson sommaren innan. Al Fayed sades vara mindre villig till att spender multum när de enda +£10m-spelarna varit floppen Steve Marlet och sedan just AJ, som heller inte bringade återbäring. Noterbart är dock att Fulham inte tappade några viktiga spelare efter den fantastiska säsongen som gav högsta ligaplaceringen någonsin, det var endast kalla rykten om att Arsenal var intresserade av Hangeland och att Dempsey's agent hade pratat med en drös av klubbar. Amerikanen var dock, liksom Johnson, skadeförföljd under säsongen och spelade inte heller samma huvudroll som han är känd för att ha gjort i klubben. Under slutspelet agerade "Duece" mestadels inhoppare och letade formen med mer speltid i ligan.
Om Fulham var förknippat med marginala investeringar inför säsongen, var laget som väntade i sextondelsfinal The Cottagers' bildliga motsats. Shakthar Donetsk hade spenderat hundratals miljoner för att nå den status klubben började få och än har idag. Shakthar hade tagit sig till slutspel genom att ohotat promenera igenom en grupp med Partizan Belgrad, Club Brügge och Toulouse. Klubben från sydöstra Ukraina var dessutom regerande Europa League(UEFA-Cups)-mästare efter att Bremen besegrats i finalen året innan. Känslan när Fulham lottades mot Donetsk var snarlik ett snöpligt poängtapp i slutminuterna i stil med uppgivna känslan "det var det det". Mardrömslottning var bara förnamnet då varken undertecknad eller många andra kunde utse en motståndare som på pappret var värre att möta. För att inte nämna ressvårigheterna till bortamatchen (som att inte Perm var illa nog). Om Shakthar's favoritskap inför matcherna inte redan stod klart så hade klubben slagit lag som Barcelona, CSKA Moskva och Basel (med 5-0) inom drygt ett år.
De ukrainska mästarna mönstrade den offensiva halvan av laget med brassar och likt Steed Malbranque's trumpinnar till ben gick det undan när Willian, Fernandinho, Luiz Adriano och Co satte fart. Om den brasilianska kreativiteten och offensiva lustan inte var nog framåt, så försvarades Pyatov's mål av rutinerade spelare som Razvan Rat och Darijo Srna. Snacka om att David Elm hade två inhopp att prata om när han bänkade släkten i Småland kommande gång. Fulham kunde något sånär på Craven Cottage ställa upp med starkast möjliga lag, förutom skadade Johnson, Dempsey, Pantsil och Konchesky. Det var den heliga 4-4-1-1-uppställningen som kom att bli ett signum för Fulhams resliga framgångar. Baird och Kelly vikarierade som yytterbackar, Davies och Duff tog varsin kant med Hughes/Hangeland och Etuhu/Murphy centralt. Gera släpade bakom Zamora för att agera något i stil med playmaker och "10:a". Och dessa herrar var definitivt inte lika imponerade över kvaliteten på motståndet som vi fans. Likt sensationen Andersson-Dahlin under VM 1994 var ungraren och engelsmannen överallt.
Round of 32: First Leg - 18th of February 2010
Matchen hann knappt börja förrän radarparet satte fart. Inom tio sekunder hade Zamora skaffat sig en hörna och Pyatov var bara några centimeter från att släppa Hangeland's följande nick förbi sig. Men mer skulle komma. Dirigenten Murphy opererade som han ville på mittfältet och två minuter efter Hangeland's chans hittade han Zamora med en genomskärare. Zamora spelade i sin tur fram Gera som ur omöjlig vinkel hittade en lucka under Pyatov och noterades för sitt fjärde mål i turneringen. Fulham ledde med 1-0 efter bara tre minuters spel. Taket på Craven Cottage höll på att lyfta i en berusande överraskning. Det här skulle ju inte kunna hända, eller?
I euforin i SW6 kunde Shakthar börja finna sitt rätta jag efter chocköppnandet och från många håll bjöd ukrainarna (mest brassarna) på den bästa fotboll som spelats på Craven Cottage, någonsin. Fulham och det gedigna försvarsspelet stod för sitt tuffaste test hittills och klarade anstormningen till största del mycket väl. Ibland såg det dock ut som att Fulham jagade skuggor när brasseligan kombinerade, trixade, löpte och fintade. Både Jadson och Srna hade chanser att utjämna men skärpan saknades när det väl gällde. Shakthar skulle dock blixtra till. Likt Barcelona, Man City och Arsenal så rullades det runt metodiskt och tålmodigt framför ett Fulham som låg rätt i position och täckte ytorna så gott det gick. Från ingenstans smekte Ilsinho en passning som sträckte sig en decimeter utom räckhåll för Hughes och Luiz Adriano var igenom. Brassen väntade kyligt på utrusande Schwarzer innan en kroppsfint tog honom förbi och det öppna målet fick ta emot en kvitteringsboll. Logiskt och även om den 29 minuter långa ledningen gett Fulham blodad tand så befarade Londonpubliken att det här kunde bli mycket värre. Fulham var under utspelat i långa perioder och det blev till slut ovanligt att de fick röra bollen i den första halvleken. Trots det tog laget med sig 1-1 in i pausvilan och för Hodgson att om möjligt knäcka den tuffa nöten från öst.
Och visst blev den andra halvleken annorlunda. Precis som att Fulhams uteblivna mål i forceringen mot CSKA Sofia i gruppen mattades Shakthar av de uteblivna utdelningarna. In i andra halvlek klev ett Fulham som inte längre endast var hack-i-häl på sin motståndare utan som läste spelet bättre och låg ett steg före. Trots att Shakther fortfarande dominerade med bollinnehav så såg Fulham inte längre störda ut och kunde anfalla när tillfälle bjöds. I den 63:e minuten, då smällde det. Hangeland drev bollen in mot mitten i sin backlinje... Pass-Gera-Klack-Zamora-PANG!-Ribban-MÅL! Ett av de vackraste Fulhammålen förblir bara ett av minnena från den här kvällen, men det är föga förvånande om Pyatov fortfarande inte förstår vad som inträffat när Zamoras projektil gav Fulham 2-1. Med dryga 25 minuter kvar på uret var det en uthållighet och disciplin likt Gunde Svan's som krävdes för att detta skulle hålla. Shakther kastade in ännu en brasseskatt, Douglas Costa. Costa ledde anstormningarna mot Putney End men när de farliga chanserna uteblev började bristen på matchträning visa sig i att laget tröttnade. Istället kunde Gera och Zamora fortsätta att hota framåt innan Schwarzer's avgörande räddning på Fernandinho's skott visade sig bli matchens sista höjdpunkt. Fulham hade slagit mästarna. Fulham hade slagit de på förhand omöjliga Shakthar Donetsk. Nu väntade en lång och tuff resa till Ukraina.
Round of 32: Second Leg - 25th of February 2010
Sextondelsfinalen utspelade sig inte bara på planen när det vankades retur i östra Europa. Till följd av att vakter på Harrods nekat Shakthar-spelarna tillträde till det förnäma varuhuset på grund av att de var klädda i träningsoveraller krävde klubben att Harrods- tillika Fulhamägaren Mohammed Al Fayed skulle be om ursäkt. Må hända var Egyptiern upptagen med att se om Zamora's drömmål från första mötet då ursäkten uteblev, vilket ledde till en (något barnslig) hämndaktion av Shakthar. Klubben publicerade Fulham's reseplan på sin officiella hemsida så att vemsomhelst visste när flyget landade, var spelarna skulle bo och träna et cetera. Sandlådefasoner kan tyckas, men det uteblivna Harrodsbesöket skulle visa sig vara det minsta bekymret för Shakthar i den här slutspelsbataljen.
De båda lagen ställde oförändrat upp för avspark på Donbass Arena efter att Duff och Zamora ordnat en 2-1-seger mot Birmingham helgen innan. Vad som förväntades bli 90-minuter av icke sinande Shakthar-press, blev... Just det. Londonklubben fick kämpa efter andan under den första halvleken då Srna, Adriano, Willian och Jadson alla hade chanser som tvingade Schwarzer till förträffliga parader. Den ukrainsk-brasilianska ångvälten verkade ostoppbar och Fulham kunde efter dryga halvtimmen vinna lite andrum när Zamora vann en frispark på offensiv planhalva. Duff skickade in frisparken mot boxen som Fulham's första chans i matchen och högst nådde, vem tror ni? Hangeland! Pyatov feltimade och Shaktarspelarna såg ut att antingen ha frusit fast i den nollgradiga kylan eller så planerade de redan nästa anfallsräd när norrmannen blev större än störst i luften och skarvade in 1-0. Undertecknad skäms vagt för att tidigare mål har beskrivts som ologiska, Fulhamish och orättvisa men det här toppade allt. Adjektiven sträcker sig inte nog för att måla upp de snopna Shaktharminerna på Donbass Arena. Nicken och målet var en av Fulhams totalt fyra chanser i matchen och en av dessa två som gick på mål. Hemmalaget noterades alltsom allt för 19 chanser varav nio skott på mål, så trots att Fulham gick till halvtidsvila med en ledning så skulle pressen bli värre.
Douglas Costa agerade återigen inhoppare för ukrainarna och var också det främsta hotet framåt i den andra halvleken. Fulham stred för att kunna försvara den oväntade ledning Hangeland försett dem med i första. Många skulle kanske försöka efterlikna Fulham's försvarstakter med den mytomspunna Chelseabussen som vann dem Champions League för något år sedan. Men Fulham lyfte sig periodvis i den andra halvleken och hade mer bollinnehav än tidigare tre halvlekar. Det stora problemet var Douglas Costa. Klockan närmade sig 70 minuter när han skickade Kelly till Irland för att köpa en Gunniess med en överstegsfint och hans inspel till Jadson förvaltades kliniskt till 1-1. Shakthar hade äntligen fått den vittring som de letat efter och dammarna i Fulhams försvar hade tillslut brustit. Men som tappra, underlägsna soldater kämpade Fulham signifikativt för skölden över hjärtat och för att skydda sin målbur från ytterligare påhälsning. Rakitskiy hade ett alldeles för obrasilianskt namn för att trycka in volleyskott och en olycklig (eller i detta fall lycklig) armbåge tillhörande Chris Baird stoppade ofrivilligt ett skott från Jadson. Gera fick sedan ett gyllene läge att avgöra det hela för gott, men ungraren förivrigade sig i sin trötthet och hans frilägesavslut smet utanför Pyatov's stolpe. Men segern roddes tillslut i hamn, efter att Murphy blivit utvisad för en eftersläng på övertid. Fulham var vidare och det gick ett dån genom England och hela fotbollseuropa. Kommentatorn som veckan innan jublat "Remember this night, when Fulham beat the holders." fick denna kväll lägga till "Remember this night, when Fulham knocked out the holders!". En sensation signerat Roy Hodgson och hans förtroendevalda. En sensation som bar laget till en åttondelsfinal. Och där väntade inga mindre än Juventus.
Kuriosa: Tittar man på Shakthars stjärnor är det svårt att blunda för utveckligen som två av dessa brassar gjort. Först Fernandinho som är en viktig kugge för Manchester City i jakten på alla möjliga titlar. Sedan så har Willian förmodligen fått sitt efterlängtade besök på Harrods då han, förvisso oregelbundet, trollar vidare på kanten för de blå antagonisterna i SW6. Som klubb har Shakthar lagt tolv nationella titlar i Ukraina under sig sedan sextondelsfinalsuttåget mot Fulham. Dessutom nådde man en kvartsfinal i Champions League årets efter där Barcelona blev för tuffa och vann med sammanlagt 5-2. Kontrasterna mot Fulham's utveckling är lätt skrattretande, för att säga det minsta.