Lagbanner
5 år sedan Europaäventyret: Del 5 - Åttondelsfinal

5 år sedan Europaäventyret: Del 5 - Åttondelsfinal

Klockan stod på 115 minuter och 42 sekunder när Diego Forlan, via en Hangeland-touch, förvaltade ett Aguero-inspel och avgjorde Europa League-finalen i Hamburg, den 12:e maj 2010. Målet remade in det bittra slutet på den något bortglömda Londonklubbens sagolika Europaresa. Det här är en tillbakablick om hur vi minns Europa League, Roy Hodgson, motståndarna och de hjältar på planen som förverkligade drömmen. Det här är historien om när lilla Fulham charmade hela Europa.

När storlagen hade radats upp efter varandra och Fulhams makalösa Europaresa fortgått till trots, kom nästa smällkaramell lagom till åttondelsfinalen. Redan när sextondelen lottades stod det klart att Fulham eller Shakthar vid avancemang fick mäta styrkan mot segraren mellan Ajax och Juventus. Juve bortaslog Ajax med 2-1 och kunde sedan på italienskt manér försvara sig till en mållös returmatch innan storklubben riktade in sig på nästa motstånd. Italienarna grep andraplatsen i Serie A säsongen innan för att sedan bli trea i en Champions League grupp efter Bordeaux, Bayern München och före Maccabi Haifa. Denna säsong var dock ett mellanår för den gamla damen, som blev titellös och endast kunde nå sjundeplatsen i ligan. Fulhams ligasäsong är lika bortglömd som ointressant i sammanhanget, men det fina Europaspelet präglade även skalpar i PL såsom seger mot Manchester United och ett tidigt säkrat kontrakt. I FA-cupen nåddes dessutom en kvartsfinal där Tottenham tvingades till omspel men tillslut blev för svåra.

Round of 16: First Leg - 11th of March 2010
Juventus var 2009/10 kanske inte av samma rang som man ofta minns Turinklubben eller känner till den idag. Klubben kunde ändock presentera spelare som Trezeguet, Marchisio, Grosso och Fabio Cannavaro i startelvan medan ikonen Alessandro Del Piero fanns tillgänglig på bänken tillsammans med Iaquinta, Sissoko, Camoranesi samt numera Fulhambekantingen Pavel Grygera. Klubblegendaren Gigi Buffon hade dock lämnat skadeåterbud och Hodgson fick återse sin forne spelare Christian Poulsen rensa upp mittfältet för Juventus. Poulsen var ständigt ryktad att komma till Fulham under Hodgsons tid i klubben, vilket sedan kunde bekräftas då dansken anslöt hos Liverpool inte långt efter Hodgson gjort likadant. Fulham ställde upp med samma elva som i sextondelen med undantaget att Murphy var avstängd efter hjärnsläppet på övertid i Ukraina vilket lämnade ett enormt tomrum för Greening att försöka fylla. Matchen på Turins tomma Olympiastadion utspelade sig i första halvlek, den andra var mer bolltrillande och två lag som inte kom till några ytor framåt. Den utsålda bortasektionen, som kunde varit utsåld 2 eller 3 gånger om, fick uppleva den jobbigaste halvleken hittills denna Europaresa.

Juventus var, i efterhand konstigt nog, alldeles för bra i Turin. Jämfört med Shakthar så var italienarna mer direkta och aggresiva i sitt anfallsspel, vilket straffade ett trögt Fulhamförsvar. Att Danny Murphy's spelfördelning och ledarroll saknades var utomordentligt tydligt då Greening och Etuhu inte behärskade bollfördelningen som krävdes. Italienarna tillät Fulham till mer boll än vad tidigare motståndare i turneringen visat intresse av. Utan kreativitet och mot ett ständigt samlat svartvit-randigt försvar så gick The Cottagers på pumpen, gång på gång. I den nionde minuten hade Schwarzer precis avstyrt en Trezeguet-nick när Legrottaglie, till synes omarkerad, skallade in följande hörnspark via marken och upp i Fulhams nättak. Fulham vaknade till liv efter mardrömsöppningen och Simon Davies borde förvaltat Duff's smarta inspel bättre i jakten på en hastig kvittering. Walesaren skulle få ångra att han halkade till i skottögonblicket då han några minuter senare var tvungen att stoppa Zebina som var på offensiv utflykt. Davies agerade dock lika släpphänt bakåt som framåt och Zebina kunde slita sig loss och skjuta 2-0, otagbart för Schwarzer. Var detta början på uttåget, eller kunde Fulham komma tillbaka?

Likt det uppvaknande efterspelet till Legrottaglie's ledningsmål, blev Fulham även efter 2-0 hungrigare på offensiv fotboll och andrum i det som såg ut som ett tungt fall. I avsaknaden av målchanser hölls sig dock turen framme som frälsare. Davies slog in en frispark som ett slappt Juventusförsvar inte fick ordning på. Bollen föll för den allt annat än notoriske målskytten Dickson Etuhu som mäktade med ett halvdant avslut. Nigerianens skott tog dock en touch på Legrottaglie i samma dimension som Eddie Johnson's förstatouch och ställde en hjälplös Manninger i målet. 2-1 och precis det psykologiska och motiverande biljett tillbaka i matchserien som behövdes. Undertecknad skulle bli förvånad om Etuhu gjort något viktigare, och fulare, mål i karriären. Fulham skulle dock gå på en ytterligare mina. Till första halvlekens genomusla försvarsspel kunde inställningen om att "det är snart halvlek" läggas till. Med sekunder kvar till halvtidssignalen missade Fulham återigen markering, vilket Trezeguet utnyttjade. Första avslutet från fransmannen rammade stolpen, men likt förbannat fick EM-hjälten från 2000 chansen att sätta dit sin egen retur i motsatt hörn. Om Hodgson och Fulham gjort sig kända för det fina försvarsspelet, så var Turinaftonen definitivt undantaget som bekräftade regeln. Den andra halvleken var statisk och bjöd inte på mycket underhållning för de 11400 på plats. Juventus såg nöjde ut med 3-1 och Fulham tyckte att bortamålet i var viktigare att ta med sig hem till London än att riskera en större förlust. Av insatsen att döma var det dock lite som talade för engelsmännen i returen, även fast spelet på Craven Cottage varit bättre under säsongen. Bland fansen var detta äventyr i stort sett över.

Round of 16: Second Leg - 18th of March 2010
Scenen stod redo, bordet var dukat och likaså graven grävd när lagen tågade in för returen en vecka efter 3-1 Juve i Turin. I Fulham's mannskap var den enda förändringen i form av at Chris Baird ersatte Greening på det centrala mittfältaren. Att detta skulle ge någon större förändring i Murphy's frånvaro var svårt att tro. Paret Etuhu/Baird kändes inte det minsta mer kreativt än United-skolade Greening. Motståndarna mönstrade fler förändringar. I mål fick Chimenti möta Hammersmith End's cyniska applåder istället för Manninger och Felipe Melo, Camoranesi och Sissoko ersatte Legrottaglie, Poulsen och Marchisio. Ryktena längs med Themsens strand och i pubvimmlet innan matchen var "all out attack", nu skulle Fulham gå för de 2-0 som krävdes för avancemang. Kanske var det håglösa försvarsspelet från Turin som bortglömt för fansen, något som i sådana fall hastigt skulle göra sig ihågkommet. Redan efter två minuter sattes Hangeland och Hughes på sitt första test. Uppspelet sökte Trezeguet som efter att ha brottats med Hangeland föll till marken, men ändå lyckades resa sig i perfekt timing för att placera in kvarlevorna av Salihamidzic' inlägg. 0-1 och det lilla Fulhamhopp som funnits i matchuppladdningen var nu i samma dimension som överlevnadshoppet för två år sedan när Sanchez kört klubben till botten av Premier League.

Om det var "all out attack" som varit mantrat innan matchen, hade den prekära matchinledningen bara adderat bränsle till brasan i Bishops Park. Det fanns inget att hålla tillbaka med nu, tre mål krävdes för förlängning och fyra för avancemang, nu var det "Do-Or-Die" på riktigt. Likt Lewis Holtby's spelglädje innan Magath anslöt i våras, hade Fulham helt plötsligt energi och tro. Om det hade funnits något litet att förlora på förhand för den gemytliga Londonklubben, fanns det bara möjligheter att skriva in sig själv och laget i historieböckerna. Davies, Gera och Zamora agerade sabotörer för den italienska försvarsorganisationen och urstarka Zamora kunde hålla undan Cannavaro och trycka in kvitteringen i den nionde minuten. Vittring! Att världens bästa spelare för fyra säsonger sedan hade problem att hänga med skulle visa sig redan tre minuter senare då Gera frispelades. Ungraren var på väg mot genomskäraren och Chimenti i mål när Cannavaro stoppade honom i bakhaserna. Ett fullsatt Craven Cottage (inklusive Hugh Grant) fick se Cannavaro syna det röda kortet och vara tvungen till den skamliga promenaden ut emot klubbstugan. Kanske inte ett jätteklart rött kort, men frågan är om det hade spelat någon större roll i slutändan, sett till hur Fulhamtåget skulle rulla vidare. Zamora slog efterföljande frispark suveränt, men fick se sig besegrad av Chimenti's fingertoppar som tippade bollen till hörna. Chimenti kunde dock inte mota avslut från Davies och Etuhu minuterna senare men både Davies' frispark och Etuhu's hörnnick träffade ramen och Fulhams resa mot ledningsmålet fortsatte. med fart och fläkt drog trion Davies, Zamora och Gera igenom Juventus försvaret. Davies lyckades hitta Gera med ett snävt inspel och noterades för sitt femte Europa League-mål när han skickade upp bollen i Chimenti's nättak. 2-1 och ingen tid för firande, jubel eller belåtenhet mellan apelsinklyftorna och sportdrycken under halvtidsvilan. Fulham skulle i kapp!

Med samma momentum inleddes den andra halvleken. Juventus såg ut att längta efter nästa flight tillbaka till Italien mellan Fulhams anfallsvågor. Och värre skulle det bli. Den andra halvleken hann knappt fylla fyra minuter innan Diego stoppade ett inlägg med en flängande arm. Straff! I Murphy's frånvaro tog Gera ansvaret och slog en straff som saknar motstycke i distinkthet. 3-1, "Gera levels the tie!". Efter Zoltan's volt och målfirande så hade Fulham stått för det på förhand näöstintill omöjliga, Juventus' ledning var eliminerad och bottensänkt med ankare i Themsen. Det fanns bara ett lag på planen, ingen idé att slå av på takten nu. Det luktade mirakelvändning på Craven, det luktade kvartsfinal och fortsatt europeisk ära.

För att kunna beskriva Fulhams anstormning mot arma Juventus måste man kanske ha varit med om det själv i sportsliga sammanhang. Från Juventus sida tänker jag tillbaka på motståndarna jag mötte i ungdomsåren som helt enkelt var för bra. Det spelade ingen roll om man gjorde en bra match eller kämpade det lilla extra, bollen kom likt förbannat tillbaka gång på gång, på gång. Så måste italienarna upplevt andra halvleken på Craven Cottage. Efter Geras mål var det fortsatt bara Fulham. Hade matchen fortgått än i dag tror jag inte Juventus gjort mål ännu, de var chanslösa. Fulhams försvarsspel fungerade som en vägg för att möta en studsboll. Bollen skickades genast tillbaka till kreatörerna offensivt i plan. I den sjuttioandra minuted introducerade Hodgson Dempsey istället för Kelly, vilket innebar att Duff tog över högerbacken i framtida attacker. Dempsey's inhopp var bara nio minuter gammalt när jänkaren skulle ta över och stoppa tiden i SW6. Efter lite kortpassningsspel fick han bollen av Etuhu utanför straffområdshörnet. När Juventusbackarna sjönk ner i knäet på Chimenti så valde Dempsey att inte hitta ett inspel, inte spela ut till Davies på kanten, inte att skjuta, utan han valde en chip. Likt en slow motion-scen från en film om amerikansk fotboll och en sista avgörande touchdown så frös luften på Craven Cottage. Allas blickar var fästa på bollen som seglade iväg mot Chimenti. Var det ett inlägg? Var fanns anfallaren i sådana fall? Var det en felträff (Dempsey var vissserligen matchotränad)? Chimenti insåg efter någon sekund att han stod fel, hade missbedömt och bollen passerade utom räckhåll över 39-åringen och landade snyggt i den burgaveln. Detta var osannolikt på alla nivåer av bragder, mirakel och Åshöjden-berättelser.



Jag minst knappt de resterande åtta minuterna. Förutom att nervositeten stod i taket när Del Piero kom in. Hur Fulhamisch det än hade varit att tappa ledningen så var inte det här en sådan säsong. Ångvältsparollen hade gett framgång och Fulham var klart för kvartsfinal inför ett galet Craven Cottage. hade detta verkligen skett? Samma lag som föll 3-1 i Turin för bara en vecka sedan? Ett lag med Baird/Etuhu som mittfältsgeneraler slog Juventus med 4-1?! Det här var en sådan match som det kommer snackas om i decennier runt en klubb som Fulham, som levt i skymundan, gjort sitt i det tysta och nu var i Europakvartsfinal!


Kuriosa: Dempsey var den stora hjälten bland alla heroiska insatser i detta Fulhamlag. Av en av 2000-talets största Fulhamprofiler så var Europa League-säsongen ett mellanår för Deuce med skador och oregelbunden speltid. Det enda målet i europa League var just den magnifika chippen mot Juventus, som om inte den räckte gott och väl. Disckson Etuhu, som gjorde det viktiga och tursamma målet i Turin, skrev i december på för AIK inför årets allsvenska. Tydligen hade fredrik Stoor gett Etuhu tips om Stockholm inför en semester när båda tillhörde klubben och med facit i hand så måste Stoor varit en bättre reseguide än PL-ytterback.

Mattias Berg2015-02-09 12:00:00
Author

Fler artiklar om Fulham