Charlton-Fulham 3-1
Säsongens sämsta inställning straffade sig då Charlton vann rättvist.
Bedrövelse, vad var det som hände? Det som hittills varit lagets signum under säsongen var som bortblåst - viljan att springa och jobba för varandra. Det kan tyckas elakt och hårt bedömt, men när Andy Melville burit kaptensbindeln så har vi tagit noll poäng av sex möjliga. Det duger inte att ha en ordinarie kapten som inte är ordinarie han borde inte ens vara första ersättningsalternativ som innerback. Så denna matchrapport inleds med att slå fast att Lee Clark bör få kaptensbindeln på heltid och Leggy bör utnämnas till hans ersättare omgående.
Nu ska Melville inte behöva bära hundhuvudet för gårdagens förlust, ej heller den mot Liverpool. Melville har gått tillbaka i sin ledarroll, han fokuserar mer på att gnälla på medspelare än att mana på de samma i motgång. Igår spelade det dock ingen större roll, även om Melville gjort sitt jobb hade det nog inte förändrat mycket då endast Zat Knight får godkänt av mig sett över 90 minuter.
Matchen inleddes bra av Fulham och man skapade ett visst tryck mot Charltonmålet, men den bästa chansen, då Saha lekte karusell med Mark Fish, avslutades mitt på den grymt formstarke Dean Kiely i Charltons mål. Bara minuter senare skulle rullgardinen dras ner, efter ett lysande förarbete av Claus Jensen och en framspelning i djupled till Jonatan Johanson tvingades Edwin lämna retur på finnens skott och returen föll rakt på Graham Stuart som gjorde sitt första mål på tjugotvå (22!) månader. Det vara bara en sådan dag igår! Vi som såg matchen ihop tvistade om situationen som ledde till målet, jag hävdade att backlinjen gick bort sig och vi saknade manskap centralt i boxen när returen kom, min kompis menade på att backlinjen agerade korrekt och situationen som uppstod var mer slump och inte mycket att göra åt.
Nu, för första gången på säsongen, visades bristerna med att spela 4-5-1. Vi har ännu inte legat under på bortaplan i år för att sedan vända matchen, detta kan säkerligen härledas till att 4-5-1 är en lysande formation när man leder eller vid 0-0 när man vill ha mycket folk bakom bollen, INTE när man jagar en kvittering. Men i och med att ingen på mittfältet visade någon löpvilja så hade det spelat mindre roll hur laget ställt upp efter målet i baken, hela vårt grundspel bygger på rörelse och denna lös med sin frånvaro igår. Typexemplet får Steed stå för, han spenderade nästan 90 minuter med att stillastående försöka dribbla sin gubbe, och när motståndarna vet om hans kvaliteter och har en backup som tar djup så blir detta tröstlöst. Steed avlossade ett skott på hela matchen och detta gick utanför.
Efter att Charlton tagit ledningen var det de som tog tag i taktpinnen på allvar och Fulham fick ägna sig åt att bryta uppspel i dryga femton minuter innan man kunde skapa någonting själva. Nu skulle vi i alla fall skapa några chanser men, Saha snubblade, Inamoto sköt över och Knights nick var för tam - börjar ni se ett mönster? När domaren (för dagen mycket bra) förkunnade att halvleken var till ända räknade jag kallt med att Coleman skulle använda "hårtorken" samt kanske göra ett byte i paus.
Båda lagen kom oförändrade ut till spel (även om Jason Euell nu var med, men han byttes in med fem minuter kvar av första halvlek på grund av en skada på Jensen). Fulham fortsatte som man avslutat den första halvleken och skapa några halvchanser men inget som kan klassas som riktigt vasst.
Inget av lagen skapade sedan särskilt mycket, förståeligt i Charltons fall då de hade tre poäng i bagen, men fullständigt oacceptabelt från Fulham sida. I den 62 minuten försökte i alla fall Cookie förändra laget och plockade av en för dagen väldigt loj Boa Morte som ersattes av Barry Hayles. Nu ändrades också formationen till 4-4-2. Bazza såg pigg ut och det var tydligt att Charlton känner till hans kvaliteter och såg till att ha en spelare i ryggen på honom så snart han fick bollen. Med 19 minuter kvar att spela är det dags för vår backlinje att gå bort sig igen, Johanson spelar in en boll till Euell som väggar tillbaka mot Johanson. När "väggningen" kommer är Bonnissel bra placerad för att bryta bollbanan, men glömmer bort att man ska möta bollen, en stillastående fransman får alltså se en finne flyga förbi och dunka in 2-0 till hemmalaget.
Minuterna efter målet kommer Sean Davis in från kylan, efter att ha rehabiliterats efter sin skada samt ha återkallat sin transferbegäran i veckan är han nu på väg att slå sig tillbaka in i laget. Två minuter senare är det dags för vår olycksfågel nummer ett att skriva ytterliggare ett kapitel i sin läkarjournal. Bazza får en olycklig smäll över benen i en närkamp och var tvungen att linka av för att bli ersatt av Premier League debutanten Pratley, en offensiv mittfältare från den egna akademin. Svårt att avgöra hur allvarlig skadan på Bazza är, men vi får återkomma om det senare i veckan.
Normalt sett borde Fulham kastat allt manskap framåt och i alla fall gjort ett allvarligt försök att komma tillbaka i matchen, men Andy Melville hade andra planer. I uselt samarbete med Edwin så gavs bollen bort till Jonatan Johanson som utan problem och fylld av självförtroende petade in sitt andra och Charltons tredje mål för dagen.
Fulham skulle få ett tröstmål och detta genom ingen mindre än Sean Davis, ett passande slut på ett helt ok inhopp.
Just nu känns det rätt skönt att det blir ett tvåveckors speluppehåll att slicka såren på, för att sedan ta emot Portsmouth på hemmaplan. Vi har just nu en dalande form och Portsmouth är på uppgång igen, så låt oss hoppas att två trender bryts under uppehållet och att vi kan vända trenden på hemmaplan.
-----------------------------------------------------------
Dagens Bästa:
Brukar aldrig inkludera något annat än Fulhamrelaterade saker under denna punkt, men idag gör jag ett avsteg och utnämner Charltons Scott Parker till Dagens Bästa. Dags för Svennis att slå honom en signal!
Dagens Sämsta:
FULHAM!
Dagens Roligaste:
Sean Davis återkomst som fick krönas med ett mål.