Fulham - Chelsea 0-0
Kärlekens dag kunde blivit en ihågkommen en. Slutet lär bli ihågkommet, dock inte för att det var lyckligt. Det var verkligen allt annat än det. Den oförtjänta sköna poäng som Fulham fick med sig från måndagens derby smakade allt annat än gott efter stort drama i slutminuterna. Efter en mållös match med stort bollinnehav för gästerna i andra halvlek fick Fulham en gyllene chans att äntligen vinna ett derby mot lillebror. Clint Dempsey's svaga försök från 11 meter var dessvärre inte det som skick
Derby-day i SW6 och the borough's blåa lag färdades de 6 minutrarna från Stamford Bridge till Craven Cottage i måndags kväll. Känslorna på läktaren var ömsom derby ömsom kärlek kändes det som denna Valentine's day till ära. Även matchinledningen kändes något avslagen med få närkamper och ett tafatt spel. Felpassningarna avlöste varandra och ordet hafsigt kunde definitivt ses som titel för de femton första minuterna och utan farligare målchanser än några bollar in i boxen och skott utifrån.
Den första riktigt farliga chansen var när Lampard från straffpunkten avslutade ett klassiskt snett-inåt-bakåt-inspel och lyckligtvis kunde Mark Schwarzer se bollen segla över sin överliggare. Några halvchanser fram och tillbaka följde situationen men den riktiga skärpan fanns inte där för att spräcka nollan. Duff testade Cech med ett långskott, Ivanovic' inlägg/skott höll på att lura Schwarzer och Dembélé var nära att tråckla sig igenom Chelseamuren.
Första halvlek får ändå efter målfoto ges Fulham. Ett rakare spel ledde till något farligare lägen än bortalaget Chelsea som dock hade kunnat se sina investerade pengar få en bättre ränta om Torres förvaltat något av sina gyllene lägen. Tyvärr lyckades inte heller Dembélé & co skapa oreda nog för motståndarbacklinjen med suveräne David Luiz i spetsen och halvtidsresultatet var inga mål gjorda.
Om Mark Hughes' halvtidssnack brukar tända spelarna inför andra halvlek får vi kanske erkänna att effekten blev något skral denna gång. Eller den kanske bara inte märktes? Chelsea var dominanta från minut 1 av den andra halvleken och det var flera gånger jag var nära på att sätta ölen i halsen för att vi inte vann en andra- eller tredjeboll. Tillbakatryckta var bara förnamnet och bollinnehavet seglade upp till en blå fördel med 63-37 ganska snabbt. Men Fulham försvarade sig väl och fredade de absolut flesta attacker från sina ryska grannar. Torres visade dock också upp en oskärpa i avsluten som gör att Liverpool borde skratta hela vägen till banken (Nej, vänta! De slängde ju iväg sjuka summor på Carroll, förlåt!). Det var någon gång då bollen seglade farligt nära mållinjen men de kvalificerade räddningarna behövde inte plockas fram av Schwarzer i kassen.
Matchens slutskede bjöd istället på det mesta av matchens drama. I ett av lätträknade Fulhamanfall bryter sig Clint Dempsey loss från David Luiz och tar sig in i straffområdet. Chelsea's nya brasseback gör sitt enda misstag i matchen då han fäller Dempsey och rättsskipare Dean är inte sen med att signalera för straffspark. Resten vet ni om. Fulham och Dempsey tog inte chansen. Vi har inte slagit Chelsea sedan 2006 och det ser ut som att vi förhoppningsvis får försöka igen nästa säsong, om inte det saknas två poäng för kontraktet när tabellen summeras i maj.
We are the Whites!