Fulham 0-1 Millwall: Mysteriet Magath, missar och mistlurar
Reflektioner kring hemmapremiären på the Cottage.
För fjorton år sedan spelade Fulham sin senaste match i engelska andradivisionen på Craven Cottage. I lördags var det dags igen. Undertecknad var på plats med hela familjen. Lillasyster jubilerade samma dag sjutton år och vad kunde vara mer passande än att fira detta med se SW6 stolthet ta emot Millwall?
Innan matchstart hanns det dock, som sig bör, med ett besök på the Golden Lion. När vi stegade in runt 13-tiden var stämningen, i sedvanlig ordning, på topp. Doften av öl, tobak och grillat kött och lök kombinerades med hög, glad ljudvolym. Bra väder hade vi fått också. De inte så invigda delarna av vårt sällskap fascinerades naturligtvis av den familjära gemenskap och uppslupna stämning som, till och med för en mindre inbiten, gick att omfamna. Det konstaterades också från dessa håll snabbt att ”detta var någonting annat jämfört med hemma i Sverige”. Då poängterade jag att de bara skulle vänta tills vi var på plats på Craven Cottage, där drygt 4,000 Millwall-supportrar väntades komma på besök. Klyschan ”man kunde ta på spänningen” har aldrig varit mer passande.
Felix Magath’s mysteriska tombola
Några delade pitchers London Pride senare var det dags att röra sig mot kyrkan och hela sällskapet var naturligtvis klädda i passande mundering för detta högtidliga tillfälle. Pipex, Dabs och Betfair-tryck samt 125 års-jubileumströjan vittnade om tidigare Fulham-perioder, och nu var vi på väg mot starten av ytterligare en ny epok i Fulhams historia.
Themsen låg torr vid tidpunkten för ankomst, och för den vidskepliga kunde detta tolkas som ett dåligt omen. När lagen sedermera kom in på plan, till den stora Fulham-flaggan böljandes över Hammersmith och en massiv ljudkuliss från de tillresta bortasupportrarna på Putney End, visade det sig att Magath ännu en gång hade valt att använda sig av formationstombolan. Under hela försäsongen har Felix för det mesta använt sig av en 4-4-2-formation, med diamanten på mitten. Mot Ipswich i premiären förra helgen spelade vi så någonting som snarare gick att liknas vid en 5-3-2-formation, och den här gången hade Magath valt att formera sina gubbar efter en 4-2-3-1-uppställning.
Tröjor som vittnar om en inte alltför avlägsen, men ändock svunnen tid.
Bortsett från formationsändringen hade Magath gjort ändringar på fyra positioner sett till startuppställningen mot Ipswich. Chris David, Shaun Hutchinson samt Ross McCormack förpassades till bänken och Moussa Dembélé så långt som upp på läktaren. I dessa herrars ställen fick Lasse Vigen Christensen, Thomas Eisfeld, George Williams och Hugo Rodallega chansen.
Valet att spela med en forward var inget lyckat drag. Fulham kom knappt till avslut under de första 45, och gjorde man det fick man allt som oftast se skotten blockerade av försvarande Millwall-spelare. Det var efter en sådan sekvens som gästerna kunde göra 0-1. Efter tolv minuter vek unge Williams, som gjorde debut i Fulham-tröjan, in från sin vänsterposition och tog avslut men fick se sitt skott täckt av Alan Dunne. Millwall återerövrade bollen och satte igång en kontring längs sin egen vänstersida. Rutinerade Ricardo Fuller hittade, via Scott Parkers hjässa, tillsist in till en helt fristående Martyn Woolford som slog in bollen i öppet nät vid bortre stolpen.
Förlust igen
I paus övergav Magath sitt 4-2-3-1-experiment genom att ta ut Lasse Vigen Christensen, en annan ligadebutant, tillförmån för Ross McCormack. Med McCormack, som sägs vara matchotränad, på plan gick Fulham så över till två forwards och tog succesivt över matchen. 62-38 i bollinnehav samt 24-11 i avslut vittnar för det. Dock lyckades Fulham bara träffa mål sju gånger, jämfört med Millwalls sex. Hur som helst borde Fulham gjort åtminstone ett mål i andra halvlek. Hugo Rodallega och Ross McCormack fick båda fritt läge, men David Forde i Millwall-målet kom ut bra båda gångerna. En annan inhoppare – 17-årige Pat Roberts – skapade Fulhams tredje kvalificerade chans men skottet gick rakt på en täckande Forde. Det hela avslutades med en bra Fulham-frispark som såg ut att vara på väg mot Fordes vänstra kryss, men den väldige målvakten sträckte bara lite på sig och klistrade bollen.
The Fulham Flag.
Fulhams första hemmamatch i andradivisionen på över ett decennium slutade 0-1. Nesligt och frusterande, inte minst när det dessutom firades födelsedag, men jubilaren verkade trots allt vara nöjd ändå. Den tillställning som de glada Millwall-supportrarna bjöd på under matchens gång hade varit minst lika fascinerande som själva matchen. Det ikoniska mistlursljudet som Millwall-anhängarna långa stunder höll igång hade i synnerhet varit intressant, och jag måste medge att det bjöds på ett par mäktiga ljudtoppar från bortasektionen. Några Fulham-mål så man sluppit ironiska frågor om hur det gick i matchen efteråt hade dock såklart varit önskvärt.
Always believing
Mål var också något vi, i min mening, var förtjänta av. Speciellt i andra halvlek, då vi spelar upp oss. Fulham under Magath vill dominera bollinnehavet och spela kreativt. Något som ibland blir svårt för de unga grabbarna Magath hittills valt spela med. Att gå från U21-serien till att möta hårdnackade och rutinerade Championship-spelare är en omställning modell större, något som stundtals blir väldigt påtagligt. Däremot inte sagt att jag tycker det Magath gör är fel.
Det syns redan nu att spelare som den långe målvakten Jesse Joronen, gänglige mittbacken Cameron Burgess, irrationelle yttern George Williams, bollvinnaren Lasse Vigen Christensen, speedkulan Patrick Roberts, lurige Moussa Dembélé osv håller på den här nivån och har framtiden för sig. De behöver bara ges chansen och förtroendet. Framgång kommer oftast inte med detsamma, utan är något som måste ges tid. Det viktiga är att Magath (peppar, peppar) har gjort det tydligt att han är redo att ge dessa ungdomar just tid för att nå framgång. Flera av nyförvärven, som Nikolay Bodurov, Kostas Stafylidis och Tim Hoogland har också visat att de är bra spelare som kommer utgöra viktiga roller i säsongens trupp.
Mannen, myten, mysteriet Magath.
Med lite flyt hade vi dessutom - ifall jag tillåts tala i "Om"-termer - kunnat sitta på fyra poäng. Nu har vi noll, men magkänslan säger alltså iallafall att vi är på rätt väg. Personligen tycker jag så att nästa steg för Magath är att få klart för sig att den 4-4-2-formation han använde under den framgångsrika försäsongen, samt under andra halvlek mot Millwall då vi skapar våra chanser, är den formation som bör användas. Förhoppningsvis har Magath beslutat sig för detta redan imorgon, när vi tar emot Wolverhampton. Då vill jag se McCormack och Rodallega från start, och den backlinje som formerades mot Millwall intakt. Mittfältet är desto mer oklart, bortsett från att Scott Parker är given som balansspelare. Jag hoppas att Magath ger tre offensivt lagda spelare chansen framför Parker och säger åt sina gubbar att attackera.
Gästande Wolves kommer, precis som vi, från en 1-0-förlust och är, precis som vi, nykomlingar i serien. Wolves är dock nykomlingar på basis av att man tog hem League One i stor stil förra säsongen. Ifall vi tar tag i taktpinnen direkt borde vi dock ha en god chans till tre poäng. Ett par mål och en seger imorgonkväll hade gjort oerhört gott för ungdomarnas självförtroende, för Magaths välbefinnande, och inte minst för oss supportrar som törstar efter något som kan liknas vid en framgång.
COYW
***
Fulham 0-1 Millwall (0-1)
Var: Craven Cottage (18,988)
Domare: Lee Mason
Mål:
12' Martyn Woolford 0-1
Varningar:
47' Tim Hoogland (FFC)
63' Nikolay Bodurov (FFC)
77' Konstantinos Stafylidis (FFC)
Fulham FC XI (4-2-3-1): Jesse Joronen - Tim Hoogland, Nikolay Bodurov, Cameron Burgess, Konstantinos Stafylidis - Scott Parker, Lasse Vigen Christensen (UT 46') - Thomas Eisfeld (UT 61'), Emerson Hyndman, George Williams (UT 77') - Hugo Rodallega
Avbytare: Marcus Bettinelli, Shaun Hutchinson, Sean Kavanagh, Patrick Roberts (IN 61'), Chris David (IN 77'), Cauley Woodrow, Ross McCormack (IN 46').
Millwall FC XI (4-4-1-1): David Forde - Carlos Edwards, Alan Dunne, Mark Beevers, Scott Malone - Lee Martin, Shaun Williams, Nadjim Abdou (UT 78'), Martyn Woolford (UT 62') - Scott McDonald - Ricardo Fuller (UT 73')
Avbytare: Denzel Gerrar, Byron Webster, Josh Wright, Nicky Bailey (IN 62'), Jermaine Easter (IN 73'), Lee Gregory, Magaye Gueye (IN 78').