Let’s all sing the Saturday Blues
Lördag igen. Dagen då vi fotbollsnördar per tradition och hävd gör vårt yttersta för att hålla slotten 16:00-18:00 fri. Ett beteende som härstammar från 29 november 1968, det är faktiskt så länge vi haft traditionen med engelsk ligafotboll på TV i Sverige varje lördag under säsong.
På senare år har förutsättningarna både försämrats och förbättrats för oss som vill följa våra lag på TV. Dels har vi fått möjlighet att se så många fler matcher per vecka än den enda ”veckomatch” som vi växte upp med men samtidigt skriker traditionalisten inom mig att det är ett otyg att spelschemat blir mer och mer ”hackat & malet” på grund TV-matcherna för varje säsong. Min personliga åsikt har alltid varit att engelsk fotboll ska spelas 15:00 (UK-time) på lördagar och kan man vara på plats så ses fotboll bäst stående.
Självklart ser även jag charmen med en enstaka kvällsmatch i blåst och regn under den artificiella belysningens sken. Men sett över en säsong ska så många matcher som möjligt spelas samtidigt på lördagseftermiddagarna.
Den utveckling som pågått sedan 80-talet och eskalerat sedan man skapade Premier League är förbannat trist, pengarna går före sporten och fansen. Fansen förresten, numer förväntas vi inte vara fans längre, snarare konsumenter av fotboll. Arbetarklassporten går mer och mer till att vara ett nöje för övre medelklassen. Det ska vara bekvämt, serveras ”fancy foods”, stoppade säten, ’all-seater stadiums’, clappers, cheerleaders, maskotar osv. Visst har det lockat mer folk till många arenor, tv-sändningarna har mer tittare och mer pengar flödar i och kring sporten. Kravet på ständig monetär tillväxt har skapat avarter som Champions League och Europa League istället för internationella turneringar för enbart de bästa. Frågar du mig så hade jag hellre sett UEFA-cupen och Cupvinnarcupen än dagens håkky-utveckling med en kvantiljon matcher per säsong.
Som Fulhamsupporter är det kanske lite känsligt att klaga på pengarnas påverkan på sportens utveckling, eller kanske inte? Men faktum är att vår egen Jimmy Hill var högst delaktig i att man avskaffade lönetaket i engelsk fotboll. Man kan säkert även hävda att Fulham var först, eller i alla fall en av de första klubbarna som med hjälp av en utländsk ägare spenderade sig till framgång. Även om det med dagens mått mätt var lite pengar och begränsad framgång, men i alla fall. Det ändrar dock inte det faktum att när det kommer till fotboll så är jag gammal nog att bestämt hävda att ”det var bättre förr”!
Samtidigt är jag tillräckligt mycket hycklare för att muttra för mig själv när jag inte kan se Fulham på boxen eller via en fulstream. Det känns väldigt ”old school” att följa matcherna via (webb-)radio. Så ja, att inte ha sitt lag i ”pengaligan” suger när man är supporter i exil, för handen på hjärtat, man vill ju följa sitt lag på bästa sätt när man inte har möjlighet att vara på arenan. Pengarna i sporten kanske är ett nödvändigt ont för att möjliggöra den mediala täckning som man önskar.
Att vara hycklare i detta fall kan jag leva med!
Återigen har jag fått ur mig lite osammanhängande lördagssvammel. Ber om ursäkt om jag slösat bort ett par minuter av er tid, men det teraputiska värdet ska inte underskattas ;)
-"I’ve never felt more like singing the blues when Fulham win and Chelsea lose!"