Tio år sedan Hamburg, del 2: There's a tidal wave on the Thames

I år är det tio år sedan Fulham spelade final i Europa League mot Atletico Madrid i Hamburg. Detta är historian om hur Londons äldsta professionella fotbollsklubb tog sig dit.

Igår publicerades första delen av berättelsen om hur Fulham FC tog sig till Europa League-final 2010. För att göra historian rättvisa behövde vi börja redan vid säsongen 2006/2007, lite innan det till och med. Del 1 avslutades med den sagolika Great Escape-historian där Fulham hängde kvar i säsongens sista omgång tack vare seger mot Portsmouth och bättre målskillnad än Reading.

Från 17:e till 7:e plats
Till säsongen 2008/2009 hade Roy Hodgson givetvis fått jobbet i Fulham permanent. Bland nyförvärven mellan maj och augusti märks framförallt Mark Schwarzer, Zoltan Gera, Bobby Zamora och Andy Johnson, men även en ung Chris Smalling, John Paintsil, Dickson Etuhu och Fredrik Stoor. Fredrik Stor surade dock mest på bänken - om ens det - utan att göra något avtryck.

Många hade så klart hoppats på en något bättre säsong än 17:e plats men ingen hade kunnat förutspå hur bra det faktiskt skulle gå. Under säsongen spelade Fulham bara bättre och bättre. Spelare som hämtades in av Lawrie Sanchez - Chris Baird framförallt - såg plötsligt ut som helt nya spelare. Just Baird skulle komma att göra metamorfosen från stabbig och otajmad högerback till att stundtals användas som kreativ balansspelare på innermittfältet. Den totala förvandlingen dröjer dock ytterligare en säsong.

Hur som helst, när säsongen är slut har Fulham slagit lag som Man United, Arsenal, Tottenham och Manchester City, tagit poäng av Liverpool och Chelsea, gått till kvartsfinal i FA-cupen och slutat sjua - lagets bästa placering i Premier League.

Danny Murphy prickar in en straff i 2-0-segern hemma mot Manchester United 2008.

Nyckeln, i den mån man kan sammanfatta en sådan, var delvis Roy Hodgsons geni, där hans idéer omvandlades till en enkel grundtaktik och tydliga kollektiva rörelse- och spelmönster inom vilket laget, som alltså var på väg ur och knappt vann en match på en hel säsong året dessförinnan, fick utrymme att tillsammans förhålla sig till och växa inom. Man brukar prata om att fokusera på och maximera ett lags styrkor för att väga upp för eventuella svagheter, och Fulhams förvandling från 2007 till 2008 är ett ypperligt exempel på det. Utöver detta missade Fulhams försvarsuppställning knappt en match tillsammans. Mark Schwarzer gjorde 38 av 38 matcher, Paul Konchesky 36 av 38 matcher som vänsterback, John Paintsil 37 av 38 matcher som högerback, Brede Hangeland 37 av 38 matcher som mittback och Aaron Hughes 38 av 38 matcher som mittback bredvid Brede Hangeland. Utöver det gjorde speluppläggaren Danny Murphy 37 av 38 matcher på innermittfältet. Andy Johnson och Bobby Zamora gör 30 respektive 32 av 38 matcher på topp.

Tilläggas bör här att Bobby Zamora bara gör tre (3!) mål på hela säsongen, men Roy vägrar sluta spela honom. Zamora hamnade till sist i helt öppen dispyt med Fulham-supportrarna, där man flertalet gånger under säsongen kunde se hur Zamora munhöggs med häcklande hemmasupportrar på Craven Cottage. Beteendet från supportrarna var så klart inte snyggt, men ur supporterperspektiv var Zamora verkligen inte är bra den här säsongen. Han brände fantastiskt många lägen, vill minnas han till och med missade öppet mål vid något tillfälle, men Roy försvarade honom konsekvent med just att ”han kommer till lägen, snart kommer målen”. Det skulle dröja men Roy skulle också få rätt, så klart.

Bobby Zamora, från häcklad till hjälte.

Som grädden på mosset innebar sjundeplatsen en plats i nästa års Europa League-turnering, den första av sitt slag. Anledningen att sjundeplatsen gav en EL-plats sammanföll som utgång av en rad olika händelser. Båda FA-cupfinalisterna - Chelsea och Everton - samt Ligacupvinnaren Man United var tack vare sina ligaplaceringar redan kvalificerade till olika europaturneringar, vilket ledde till att både Aston Villa, som slutade sexa, och Fulham, blev tilldelade varsin plats. Fulham fick börja i Europa Leagues tredje kvalrunda.

Från Vilnius till Hamburg
När vi går in i 2009/2010 har Fulham gått från att ha varit döda och begravna till att spela i Europa på i princip en säsong. Roy Hodgson lyckades också behålla Brede Hangeland, som vid det här tillfället seglat upp till att anses vara en av ligans bästa mittbackar, och i övrigt toppat med … inte mycket, vilket ju är väldigt Hodgson-esquet. Fokus hade legat på att behålla stommen och bland förstärkningarna stack egentligen bara Damien Duff ut. Värvningen av John-Arne Riises bror Björn-Helge Riise samt David Elm från Kalmar stack så klart också ut men av helt andra anledningar.

Det är för historians skull här viktigt att göra en blixtsnabb summering av den trupp Hodgson nu har att tillgå, och som till stora delar är oerhört samspelta redan. I truppen återfinns totalt sex landslagskaptener (Mark Schwarzer, Aaron Hughes, Brede Hangeland, Damien Duff, Zoltan Gera och Simon Davies) och ett gäng andra välmeriterade landslagsspelare som utgör både startelva och bänk. Det gick okej i ligan den här säsongen också, laget slutade tolva, men fokus ska ju så klart ligga på Europa League-resan.

Första mötet går mot FK Vetra från Litauen, som Fulham vinner med totalt 6-0. Fyrlingen längst bak - Mark Schwarzer, Paintsil, Hughes, Brede och Konchesky - är fortfarande orörd. På mittfältet ställer Hodgson upp med Zoltan Gera, Danny Murphy, Clinton Dempsey och på topp spelar Andy Johnson och Bobby Zamora. Baird och Etuhu roterade innermittfältspartner bredvid Murphy mellan match 1 och 2.

Diomansy Kamara, målgörare av många viktiga Fulham-mål under perioden 2007-2010.

Nästa runda, den sista kvalrundan innan gruppspelet, möter laget FC Amkar Perm från Ryssland. Fulham vinner 3-1 hemma, förlorar 1-0-borta (en match som döms av Markus Strömbergsson) och är klara för gruppspelet. Inte jätteimponerande, men så klart okej med tanke på förväntningarna. Samma känsla efter första gruppspelsmatchen borta i Sofia, mot CSKA. Här har Roy valt att ställa upp med reservlaget, men Fulham fixar ändå ett kryss efter att Diomansy Kamera kvitterat CSKA Sofias ledningsmål med bara tre minuters mellanrum halvvägs in i andra halvlek.

Där och tillbaka till Rom
Fulham vinner andra matchen mot FC Basel, men det är efter tredje matchen, hemma mot Roma, som snacket runt Themsen börjar surra på allvar och folket börjar tro på en jävligt annorlunda och rolig säsong. Brede Hangelands 1-0-mål stod sig ända tills den 93:e matchminuten då Marco Andreolli kvitterade för Romas räkning, men poängen hade gett mersmak. Efter bortamatchen i Rom blev det ännu värre, eller bättre, beroende på hur man ser det. Diomansy Kamera hade gett Fulham ledningen, som stod sig till paus. Fyra minuter in i andra halvlek fick Erik Nevland, som precis hoppat in, direkt rött kort för en förseelse där han knappt rör Danielle De Rossi. Ni kan ta del av De Rossis svandyk 44 sekunder in i det här klippet. Med en man mer lyckas Roma vända och vinna med 2-1 efter kvittering i 70:e av John-Arne Riise (som förövrigt mötte sin bror Björn-Helge som startade denna match) och segermålet av Stefano Okaka i 76:e (Okaka som sedan gick på lån till Fulham 2010). Som om det inte vore nog med det bestämde sig domare Kevin Blom för att hälla ytterligare salt i såren och visa ut även Paul Konchesky på övertid. Förlusten blev en märkbar motivationsfaktor för ett Fulham som kämpat hårt och känt sig förfördelat av en domare som dömt ”storlagets” väg.

Brede Hangeland efter sitt 1-0-mål mot Roma hemma.

Två segrar mot CSKA och FC Basel (i vilken Bobby Zamora gjorde två mål, vilket är värt att nämna) säkerställde en andraplats i gruppen och vidareavancemang till 16-delsfinalerna. Nu började det bli intressant på riktigt.

Slutspelet – utan att bli för långrandig
Istället för att gå igenom match för match (typ) från här kan vi ju bara rada upp Fulhams motståndare fram till finalen:

16-delsfinalen - Sjaktar Donetsk, vinnare av UEFA-cupen 2009, och alltså någon form av nuvarande titelhållare. Darijo Srna, Razvan Rat, Fernandinho, Thomas Hubschman, brassarna Ilsinho, Jadson, Willian, Doglas Costa och Luiz Adriano. Rätt jävla bra lag. Fulham vinner 2-1 hemma (mål av Gera och Zamora) och fixar 1-1 borta.

Ni måste se Zamoras mål om ni inte gjort det. Geras klack, Zamoras avslut, det är poesi i rörelse.

Åttondelsfinalen - Juventus. Den gamla damen, med allt vad det innebär. Fabio Cannavaro, Fabio Grosso, Mauro Camoranesi, Claudio Marchisio, David Trezeguet, Antonio Candreva, Diego. Juve vinner hemma med 3-1. Dickson Etuhu blir Fulhams enda målskytt på ett mycket turligt vis, men målet ska komma att spela viss betydelse för returen.

Returen bör alla känna till. Trezeguet gör tidigt 0-1, totalt 4-1 till Juventus och Fulhams bortamål är borta. Kort därefter gör dock Bobby Zamora 1-1. Sen får han Fabio Cannavaro utvisad. Zamora spelar nu förövrigt så bra att han sedermera blir uttagen till Fabio Capellos England, och hade det inte varit för en skada hade han nog kommit med som joker i Englands VM-trupp 2010. Innan paus gör Zoltan Gera 2-1. Direkt efter paus gör han 3-1. Och i 82:e minuten gör Clint Dempsey det mål som blev det riktiga startskottet på vad som kom att bli USA:s bästa fotbollsspelare i Premier League. En chipp från snäv vinkel, utanför straffområdet, som seglar över alla, inklusive Antonio Chimenti, och in i bortre burgavel. Fulham var vidare till kvartsfinal.

Alla mål och chanser här.

Clint Dempsey direkt efter det i Fulham-historian numer närmast mytiska 4-1-målet hemma mot Juventus.

Kvartsfinalen - Wolfsburg, regerande tyska mästarna, med Edin Dzeko och Grafite på topp. Fulham vinner 2-1 hemma, sen 1-0 borta. Givetvis är Zamora målskytt i båda matcherna, det tredje målet spelar han fram till.

Semifinal - Hamburger SV, laget som skulle få spela europafinal på sin hemmaarena. Fast det fick dem ju inte. 0-0 i Hamburg, 2-1 i London, i en match där Mladen Petric gör första målet på en sjuk frispark men där Simon Davies kvitterar i 69:e och Zoltan Gera gör 2-1 i 76:e, det ena målet osannolikare än det andra.

"There's a tidal wave on the Thames!"

Så finalen - mot Atletico Madrid, en match jag förövrigt var på plats för att se. Atletico med David De Gea, Tomas Ujfalusi, Paulo Assuncao, Raul Garcia, Simao, Diego Forlan, Sergio Agüero. Danny Murphy har pratat om den i efterhand. Fulham var inställda på att vinna. Laget skulle spela sitt riskminimerande spel, men dem skulle vinna. Det här sammanföll dessvärre samtidigt som Bobby Zamora börjat dra på sig skador, vilket han var märkbart hämmad av under matchen. Han fick också utgå i 54:e minuten mot Clint Dempsey, som ska ha varit sur över att ha blivit bänkad.

Man kan så klart bara spekulera - men jag är övertygad om att Fulham vunnit om matchen gått till straffar. Forlan gjorde 1-0 i 32:e, Davies kvitterade i 37:e, sedan gick tiden. Atletico bollförande, pressande, Fulham med få luckor, men man höll sig till planen, och den planen höll i 116 minuter. Sedan gjorde Diego Forlan 2-1, eller snarare, Brede Hangeland gjorde självmål, och fyra minuter senare var Atletico Europa League-vinnare.

Mål och chanser har ni här.

Postludium
En bitter förlust givetvis, och vid tillfället var jag bara besviken. Jag har aldrig lagt så mycket värde i "falla med flaggan i topp"-förluster, men såhär tio år senare, och givet den helt osannolik händelseutvecklingen som utspelade sig mellan 2007 och 2010, kan jag idag se tillbaka på den här perioden av Fulhams historia med distans och glädje. Jag minns också att det kom som en chock för många, när Fulham började ånga på ute i Europa. Jag tror det var efter segern mot Wolfsburg som den svenska tv-studion satt och skrockade och kallade laget för ett ”pubgäng”.

Jag antar att det är lätt att mycket går under radarn när det inte handlar om de ”stora klubbarna”, men med en nykter och snabb titt på de elvor Roy ställde upp med i Europa League går det snabbt att konstatera att alla var landslagsmän. Några i Norge, någon i Ghana, någon i Sydafrika, någon i Ungern, Wales, Irland, Nordirland, Australien, någon hade varit det i England, någon blev det i England, någon i USA, och så vidare, men alla var eller hade varit det. En måttstock så god som någon för att understryka vilken medelnivå laget och truppen ändå höll.

Det räcker också med att gå in och kolla på några highlights från och med det att 16-delsfinalerna drar igång för att se vilka mål Fulham gör och hur Fulham spelar för att förstå att detta inte var ett lag som med rutin och lite tur tog sig till finalen. Fulham var ett lag som främst bestod av spelare som hade varit tillsammans när allt såg som mörkast ut, och tagit sig ut på andra sidan som ett bättre och starkare lag. Som tillsammans hittade ett vägvinnande spel och på det en "vi mot världen"-laganda. Som till sist, under några månader, kanaliserade all den samlade erfarenhet varje individ hade i bagaget för tillsammans ligga på en nivå långt över det förväntade (på fotbollsspråk brukar man ju prata om att få spelare att prestera "över sin förmåga") under ett fåtal slutspelsmatcher. Det är inte vanligt, men det händer, och det hände i South West 6, London, 2010.

Aaron Hughes och Danny Murphy efter Europa League-finalen. Två av spelarna som var med hela vägen, från att ha undvikit nedlyttning 2007 till Europa League-finalen i Hamburg 2010.