Fyra vägskäl i Chelseas moderna historia
Chelsea har haft en oerhört framgångsrik period sedan millennieskiftet, där de har staplat titlar på hög och byggt ett globalt varumärke. En klubb som värvar spelare för miljardbelopp kommer oundvikligen ställas inför svåra beslut, och ibland kostsamma utfall Här kommer fyra scenarion som aldrig förverkligades, men som lär ha satt Chelsea på en helt annan kurs.
Guardiola till Chelsea
När du tänker på någon som vill vinna till varje pris, är det möjligt att Roman Abramovitj dyker upp i ditt huvud. Men han hade faktiskt tid för romantik, och var uppslukad av Guardiolas dominanta och majestätiska fotboll. Ryssen ska ha kämpat för katalanens signatur vid sex separata tillfällen, första gången under Ancelottis fantastiska säsong 09/10 under en formdipp vid mitten av säsongen. Därefter ska ägaren ha försökt igen när Carlo sparkades 2011, när André Villas-Boas sejour störtade under våren 2012, sommaren 2012 efter di Matteos CL-triumf och i december samma år, bara fem månader in på den forne Chelseaspelarens tvåårskontrakt, utan önskat resultat. Pep ska ha träffat ryssen i februari 2012, där Roman utlovade tränaren carte blanche för spelarrekrytering. Guardiola ska dock ha ogillat Abramovitj ethos och behandlingen av Villas-Boas samt Di Matteo. Han var väl medveten om att han behövde mer än obegränsade resurser för att lyckas. Det krävdes en tydlig struktur och tålamod uppifrån för att Guardiola skulle kunna implementera sin vision. Inte ens Abramovitj kunde övertala Pep att avbryta sitt sabbatsår i New York för att ta sig an ett bevisligen högriskprojekt i London.
Den sista droppen för ryssens förhoppningar verkade dock falla ner när Englands nouveau riche II tog in Ferran Soriano och Txiki Begiristain från Barcelona som verkställande direktör respektive sportchef, där den senare också hade jagats av Abramovitj. Till oligarkens förtret så hade grunden lagts för att lura Pep till Etihad.
Guardiola mellanlandade i Bavaria i tre år innan han kände sig redo att ta steget över till de brittiska öarna. Pep efterträdde Manuel Pelligrini sommaren 2016, vilket fick ses som spiken i kistan för Abramovitj Guardioladröm. Conte kom in istället, och levererade direkt med en ligaseger, medan Guardiola hade en tyngre första säsong i England. Det krävdes 250 miljoner punds investering den följande sommaren för att transformera laget och omsätta hans spelidéer i resultat.
Kanske, med tanke på att Roman var en så långvarig beundrare, så hade han förändrat sitt modus operandi för att ge Guardiola tid. Men Pep kom trea under sin debutsäsong i Storbritannien, medan ett semifinaluttåg i FA Cupen gjorde säsongen titellös efter att ha kraschat ut i Champions League-åttondelen mot Monaco. Efter en sommar av ambitiöst spenderande hade frågor redan börjat ställas om de inte rivstartade säsongen därefter.
Det råder inget tvivel om att Guardiola är en av vår tids mest framgångsrika tränare, men han har byggt sin succé på stabilitet. Det har varit den gemensamma nämnaren i Barcelona, München och Manchester, medan det hade varit långt från en garanti i London. Kanske är det bäst för alla parter att Abramovitj längtan efter Guardiola förblev bara en dröm.
Det väcker frågan, tänk om oligarkens flygplan inte hade förbipasserat Tottenham sommaren 2003? Tänk om det hade blivit någon annan som efterträdde Ken Bates? Men det är ett ämne som förtjänar en artikel i sig.
Källa: Dominic Fifield på The Athletic
Aguero till Chelsea
Chelsea har haft många spelare som har glidit dem ur fingrarna genom åren, men Sergio Aguero lär vara högt upp på ångerlistan. Han är Manchester Citys främste målgörare genom tiderna med 260 mål på 389 framträdanden, där Chelsea också visade sig vara favoritmotståndet, som han nätade mot 15 gånger på 22 kamper.
För ett drygt årtionde sedan såg Aguero ut att vara på väg till Chelsea. Den 21-årige argentinaren hade år 2009 börjat göra väsen av sig i den spanska huvudstaden, där han redan hade nätat 55 gånger för Atletico. Chelsea ville förstärka en frontlinje bestående av Didier Drogba, Nicolas Anelka och Salomon Kalou, men avskräcktes av en övergångssumma på drygt 40 miljoner pund, vilket då hade varit ett Premier Leaguerekord, samt en efterfrågad lön som hade varit högre än alla Chelseaspelare.
Affären lades på is, och under hösten lottades de båda klubbarna i samma CL-grupp. Aguero gjorde inget märkvärt intryck i den första matchen, när Chelsea slog Atletico med fyra bollar i London. Men I returen skulle Aguero visa sin kvalitet, när han kom in i andra halvlek och dunkade in en volley för att sedan rädda poängen med en frispark från 25 meter.
Saker hettades upp igen under januarifönstret, men Chelseas bud på 30 miljoner pund var långt under Atleticos värdering. Det här var också en tid där Chelseas omklädningsrum hade stort inflytande, även på värvningar. Kapten John Terry ska inte ha varit imponerad av argentinarens rörelsemönster och Chelsea gick istället för det osäkra kortet från Manchester City, Daniel Sturridge.
Att ha JT & co som rådgivare kanske inte var en optimal värvningsstrategi.
Trots att Aguero i stort sett bönade och bad i media i april 2010 om att Chelsea skulle värva honom, så hade Chelseas uppmärksamhet vänts till en annan sydamerikansk superstjärna sommaren därefter, Neymar Jr. Chelseas två bud på 17 respektive 22 miljoner pund nekades, då Santos begärde hela utköpsklausulen på 28 miljoner.
Londonklubben gjorde ett sista försök för Sergio i januari 2011, då ett dubbelbud på Aguero och Diego Godin för 52 miljoner pund avböjdes. Bara dagar senare chockade Chelsea istället hela fotbollsengland när de värvade El Niño från Merseyside för 50 miljoner pund.
Fernando Torres kommer alltid kommas ihåg för det där målet på Camp Nou på vägen till miraklet i Mûnchen 2012. Cyniker kan dock säga att Chelsea redan var vidare på bortamål när han rundade Victor Valdes på tilläggstid för att göra 2-2 i matchen och 3-2 i dubbelmötet. Många Chelseasupportrar lider av samma nostalgiska syndrom nu, genom att hålla i det där målet i Porto från Kai Havertz oproportionerligt mycket, för det handlar trots allt om att leverera match in och match ut. Faktum är att när Torres lämnade för Rosoneri i januari 2015 så hade han bara nätat 46 gånger för Chelsea.
Kanske hade Chelseas nummer nio-förbannelse drabbat även Aguero, men tanken att Chelsea hade varit närmre City det senaste årtiondet med en striker av den kalibern är svår att undkomma. Sedan Drogba lämnade för första gången 2012 så är det bara Diego Costa som kommit upp i 20 Premier Leaguemål under en säsong. Det gjorde “Kun” - vars smeknamn härstammar från en japansk seriefigur - sex gånger under sin tid i City.
Källa: Simon Jonhson på The Athletic
Declan Rice släpps aldrig från akademin
Jämfört med de andra vägskälen i den här artikeln kanske en fjortonåring som släpps från akademin känns oviktig, men med eftertankens kranka blekhet har beslutet visat sig ha större konsekvenser än vad någon kunde ana 2014. Bara ett år efter att Declan flyttade till östra London hade han skrivit på ett professionellt kontrakt. Därifrån har vägen varit spikrakt uppåt för Dec, som blivit en bärande spelare för ett revitaliserat West Ham och en viktig kugge i Southgates elva. Efter att redan ha burit kaptensbindeln allt som oftast då Marc Nobles bidrag sedan länge hade falnat, blev Rice officiellt kapten när Noble lämnade i somras. Declans prestationer har idag intressenter från hela England, och uppges värderas till 150 miljoner pund av Hammers.
Chelsea har ända sedan Lampards tid i klubben varit intresserade av att värva tillbaka sin forne akademispelare, och i maj 2020 fanns det faktiskt en reell chans att ro hem honom, då West Ham flirtade med nedflyttning. Det bubbelblåsande laget klarade dock kontraktet, mycket tack vare inspirerade insatser från Rice på mittfältet, särskilt när de slog Chelsea i juli. Sedan dess har Rice värde stigit med höjden, samtidigt som Chelseas mittfältsproblem har blivit tydligare och tydligare för varje säsong som går.
Det är mycket möjligt att Rice inte hade fått de chanser att utvecklas på Stamford Bridge som på London Stadium, men med den spelaren han är idag och med Chelseas uppenbara mittfältsbehov i åtanke, känns beslutet att släppa Rice kostsamt.
Messi går till Chelsea 2014
Det var sommaren 2014. Florentino Pérez hade året tidigare varit beredd att försöka sig på det omöjliga utan framgång, nu var Abramovitj näst på tur. Lionel Messi hade börjat överväga en flytt efter skatteproblem på den Iberiska halvön. Utköpsklausulen på 250 miljoner euro innebar att förhandlingar med den katalanska klubben kunde kringgås, och ytterligare 50 miljoner i årslön erbjöds för den då 27-årige argentinaren. José Mourinho lyfte på luren. Trots att de hade varit ärkerivaler så länge fanns det en enorm ömsesidig respekt dem emellan, och med ett videosamtal lyckades The Special One övertala Leo till att gå med på en flytt till The Big Smoke. Till slut föll dealen på mållinjen, då Mourinho råkade säga för mycket till en exalterad Cesc Fabregas på träningen, när han berättade om samtalet med Messi. Fabregas återgav detta för, om man tillåts vara en tribalistisk supporter, Chelseafloppen Deco, som på grund av sina kontakter med Abramovitj hade givits uppdraget att hjälpa Messi med övergången. Deco förde i sin tur vidare informationen till agent och pappa Jorge Messi. Fadern blev missnöjd över att ha blivit förd bakom ljuset kring övergången och när han konfronterade sonen vågade inte Lionel gå mot sin far, som var fast besluten på att stanna i Katalonien. Detta är om man ska tro den välrespekterade journalisten Gianluca di Marzio och hans nysläppta bok Grand Hotel Calciomercato, där utdrag från boken återges på Sky Sports.
Historien ovan skapar ett nytt vägskäl, tänk om Chelsea aldrig värvade Deco sommaren 2008? Skämt åsido, så är det nog många som skulle landa just här om de fick gå tillbaka och ändra en sak i Chelseas nutidshistoria. Det är trots allt svårt att inte tycka synd om Premier Leagueförsvarare i det scenario där Hazard och Messi terroriserar dem från varsin kant. Därtill finns det fog för att säga att Chelsea missade en ekonomisk tillväxtmöjlighet här, även om det kan låta konstigt när kontraktet lär ha varit värt över fem miljarder svenska kronor. Trots klubbens framgångar och troféer så har de släpat efter sina konkurrenter i marknadsföring och global tillväxt. Messi hade satt Chelsea på kartan på ett sätt en historiskt anonym klubb inte annars hade kunnat. Därtill är undertecknad, med supporterhatten på, förmodligen inte ensam om att ha kunnat ge rätt mycket för att se Messi i den kungsblå tröjan. I ljuset av sommarens transferhärvor får sensmoralen vara att inte handla med Barca igen.
Är Messi det värvningsförsök som gjorde ondast att misslyckas med?
Det finns garanterat otaliga andra beslut och händelser som har förändrat Chelseas historia, men det var de fyra ovan som fick plats i denna artikel. Vilket vägskäl anser ni hade haft störst bäring på hur Chelsea utvecklats? Kommentera gärna nedan.
