Gästkönika: They boy who lived
Ni känner säkert igen rubriken från Harry Potter värld. Harry, var pojken som på något vis överlevde mötet med den mörke trollkarlen Lord Voldemort när han var liten. Många stora trollkarlar hade mött Voldemort öga mot öga, men fått betala med sitt liv för detta. Och Harry var bara en försvarslös liten pojke, ändå var det just han som lyckades överleva, mot alla odds.
Den senaste tiden har alla möjliga rykten gått om att Conte tröttnat på England, Chelsea och styrelsen som inte ger honom de värvningarna han vill ha. ”Klar för Milan” har varit en återkommande rubrik de brittiska tabloiderna skyltat med. Ni som är mer inbitna fotbollssupportrar inom engelsk fotboll vet att man inte kan ta den brittiska pressen på för stort allvar, de är och har alltid varit riktiga problemmakare som gång efter annan sprider massa dynga, och framförallt kring storlagen, det säljer ju bra. Men även med denna insikt har man haft en klump i magen den senaste tiden, kommer Conte faktiskt lämna? Kommer ännu en tränare att lämna Chelsea, trots en eller flera framgångsrika säsonger?
Listan kan göras lång. Men från och med Ancelotti och framåt har det i mitt tycke funnits en gemensam nämnare. En ständig maktkamp och brist på nyförvärv som tränarna faktiskt ville ha, har gjort att alla tränare sedan Ancelotti mer eller mindre bråkat sig bort från klubben och till slut fått foten av Roman. Hur kommer sig detta?
Startskotten börjar när Ray Wilkins, en väldigt omtyckt figur i klubben får lämna till förmån får den då okände Michael Emenalo, detta mot både Ancelotti och Wilkins medlåtande. För att krönikans tema ska gå ihop är det då alltså Emenalo som får symbolisera Voldemort. Rättvist? Både ja och nej.
Det ska sägas att Emenalo inte tog sig till en maktposition i en av världens största klubbar genom att vara inkompetent i fotbollsbranschen. Trots allt har han varit tålmodig, och strategisk, och långsiktigt jobbat sig uppåt. Och på vägen dit har han gjort mycket gott för Chelsea FC, många fynd på marknaden. Azpilicueta, Kevin De bruyne, Romelu Lukaku med flera. Det är inga dåliga namn han fått ihop för en liten summa. Men nånstans där är tar berömmet slut, och Emenalos historia i Chelsea övergår till mörker.
Det är tidigare känt att maktkamper i fotbollsklubbar kan skada dem nämnvärt. För att ta FC Barcelona som ett exempel (förlåt att jag svär i kyrkan) så lyckades en president vid namn Sandro Rosell, med för stora löften och tomma ord få Barcelonas kanske mest framgångsrika tränare någonsin, Pep Guardiola, att tröttna och slutligen lämna Barcelona, som sedan fått se sig ikapp jagade av Real Madrid, och kanske till och med omsprunga (framför allt i Europaspelet). Men det fina med systemet i Spanien är att de problematiska Presidenterna inte blir långlivade, utan snarare blir de bortröstade till nästa mandatperiod.
I Chelsea har den dysfunktionella hierarkin kvarstått, då det inte finns nån demokrati. Emenalo blev som bekant befordrad till technical direktor efter att ha avverkat sin tid som assisterande tränare till Ancelotti. Sedan dess har det enligt många högljudda rykten varit han som har haft sista ordet när det kommer till värvningar. Det har varit han som haft den reella makten på transfermaknaden, inte Chelseas ”head coach”. Tror ni det var detta upplägg som Mourinho fick förklarat för sig när han kom tillbaka till Chelsea FC och kallade sig för ”the Happy one”? Nog visste han om att han bara var justt head coch och inte manager, men visste han om att det fanns en sportchef som inte ville ge honom det han önskade sig? Jag låter det vara osagt, men en Papy Djilbodji och en Michy Batshuayi senare så hade han förklarat krig mot hela klubben, ett krig som han liksom sina föregångare förlorade.
Att Emenalo gick över Contes huvud och sålde Matic till Contes bittraste rival i ligan, just Jose Mourinho var droppen som kunde fått bägaren att rinna över, men det som skulle bli nådastöten av ännu en tränare svängde betänkligt.
Conte deklarerade öppet under hela sommaren och början av säsongen att han inte var nöjd med de värvningar han fått, och gång på gång vädrade han sitt missnöje, som indirekt var riktat mot Emenalo. Klumpen i magen gjorde sig påmind, och minnet ledde en tillbaka till när Conte packade sina väskor och drog från Juventus, för att man var missnöjd med styrelsen. Conte, en tränare vi fans snabbt kom att älska, för allt från hans ständigt ropande ”come on” efter varje match när han gick och tackade fansen, tills hans fantastiska uttal av Stoke (stock som Conte uttalade det), men framför allt hans tydliga ambition och hans totala pragmatism. Skulle Chelseas skeva makttrusktur leda till att vi avskedar ännu en Premier league vinnare säsongen efter denna bedrift? (Ancelotti, Mourino).
Lek med tanken att det hade blivit så, att Emenalo blev klar, och att Conte tackade för sig, och drog hem till Italien och Milan. Vilken fotbollstränare i sitt rätta sinne skulle vilja ta efter Conte i Chelsea? Vem skulle inte bli avskräckt av vad som hänt med föregångarna? Och tillgängliga tränare med kapacitet att vinna premier league växer inte på träd, förr eller senare hade denna snedvrida maktfördelning gjort Chelsea till en klubb som inte längre når CL eller för den delen vinner ligan. Liksom företag med en dålig företagsledning, vågar jag säga att Chelsea förr eller senare hamnat efter sina konkurrenter, även om den anställda under styrelsen gör ett toppenjobb. Kanske har vi redan gjort det efter sommarens transferfönster, då det ser ut som att City sprungit förbi oss med råge.
I Harry Potter-sagan kan bara en av Harry och Voldemort överleva. Trots att de båda levde samtidigt i flera år, var en slutlig maktkamp nödvändig, och den nådastöt som Voldemort satte in när Harry var en liten pojke, blev sedermera det som blev hans fall. För er som har koll var det ju Horrokruxen som räddade Harry, och för er som inte har koll, nu kanske ni kan svara på en till filmfråga på trivial pursuit framöver.
Gissningsvis blev sommarens transferfönster i allmänhet och Matic-gate i synnerhet det som ledde fram till den sista striden mellan Conte och Emenalo, och hur det slutade med att Emenalo vet jag inte. Det vi vet är att Conte gjorde det som varken Ancelotti, Di matteo, Mourinho med flera inte lyckades med. Han startade krig med styrelsen, men fick vara kvar, och har troligtvis vunnit mer inflytande över värvningar. Antonio Conte kan alltså likställas med Harry Potter: the boy who lived.
Avslutningsvis ska sägas att Emenalo har bidragit till en skev en maktstruktur, men det är trots allt Roman som har haft den reella makten i klubben. Det är inte Micheals egna fel att han har suttit på den rollen han har gjort, men trots allt är kritik befogat då han jagat iväg många stora tränare från klubben genom att upprepade gånger gå över deras huvuden, vilket inte är hållbart. Nu skriven den brittiska pressen om att Pirlo eller Lampard kan tänkas ta över som ny sportchef i Chelsea , så låt oss för en gångs skull hoppas att tabloiderna har rätt.
