Gästkrönika: En europeisk superliga? Näe, jag köper det inte
Väckarklockan ringer. Jag gnuggar ögonen och sträcker mig efter telefonen. I vanliga fall hade jag snoozat både en och två gånger innan jag ens motvilligt överväger att ta mig ur sängen. Men nu fastnar min blick vid en SMS-notis från en kompis. ”Kommer du fortfarande att heja på Liverpool även om dom dödar fotbollen?”.
Liverpool har alltså tillsammans med AC Milan, Arsenal, Atlético Madrid, Chelsea, Barcelona, Inter, Juventus, Manchester City, Manchester United, Real Madrid, och Tottenham utsett sig själva till fotbollens ledande klubbar och bestämt sig för att det inte behövs några andra. På Liverpools hemsida går det att läsa ”Liverpool FC kan nu bekräfta att vi har tillsammans med Europas ledande klubbar kommit överens om en ny form av turnering, European Super League” (min översättning). Det handlar om en stängd liga, antagligen på bekostnad av deltagande i Champions League, kanske också på bekostnad av den inhemska fotbollen. Det finns spekulationer om att det är ett förhandlingsknep, att man vill pressa UEFA. Jag vet inte, oavsett måste förslaget tas på allvar. För konsekvenserna går inte att vifta bort. I praktiken kan det innebära en slags flytt av en hel förening, från nationell till internationell. ”Can he do it on a rainy day in Stoke” brukar det heta när det ska avgöras om ett internationellt nyförvärv kan leverera för en engelsk klubb. Den nya turneringen gör frågan potentiellt irrelevant. Det ska nämligen inte finnas några regniga möten med Stoke. Det ska bara finnas perfekt gräs, solsken, Real Madrid, Juventus och Barcelona. Alla matcher ska vara som kvartsfinaler i Champions League, Liverpool- Real Madrid, det är väl ändå det alla gillar mest?
Är detta det sista stadiet i fotbollens plågsamma förvandling från idrott till underhållning? Kan jag överhuvudtaget följa med på den resa som klubbens styrelse har stakat ut för oss? Är det mot mina principer? Kanske är det för att jag inte fått mitt kaffe än, men jag mår nästan lite illa.
Vafan, jag är knappt vaken och här sitter jag och utvärderar hela mitt supporterskap och den moderna fotbollens våld över sportens romantik och ideal. Ska det behöva vara så här? Jag surfar ut på webben för perspektiv och – undantaget min yrvakenhet – så delades min uppfattning där av andra, framför allt var jag inte ensam om illamåendet.
Gary Neville fick härdsmälta, han var kort sagt vansinnig på framför allt just Liverpool och hans eget Manchester United. ”Svek och girighet” gastade han i SKY. Sveriges kanske mest erkända fotbollsjournalist, tillika Sveriges överlägset mest kända Tottenham-supporter Erik Niva har skrivit på Twitter ”Den dagen Spurs väljer att gå in i en stängd superliga är det över för mig”. Niva slår också fast att han aldrig kommer att följa eller ens jobba med en stängd superliga. Sveriges ”Mr Champions League” Ola Wenström som ju gör sin sista säsong med CL-fotboll i tablån skriver på sin Twitter ”Det känns rätt lagom att kliva av, om en månad eller så”, Jamie Carragher kallar rätt och slätt det hela för ”pinsamt”. Att påstå att projektet saknar brett stöd är milt sagt en underdrift, och det kan bli fotbollens räddning.
Men hycklas det? Carragher och Neville har ju blivit rika på att fotbollen har kommersialiserats och internationaliserats. Trots att båda är ikoner i sina respektive städer och så kallade ”one-club-men” så jobbar de på fotbollens mest cyniska marknadsavdelning. Det är nämligen i studios och på tidningsredaktioner som idrotten förvandlas till produkt. Erik Niva och Ola Wentsröm har också gjort karriärer och pengar på att sälja och paketera sporten. I Sverige är man ansiktena utåt för den mest kommersiella fotbollsprodukten som finns, Champions League. Vi har vant oss vid att Niva varnar för skenande övergångssummor och fotbollens annalkande död på tisdags- och onsdagskvällar i åratal. Samtidigt, när hans rant bryts för reklam så susar loggan för Gazprom förbi och sen följer både spelföretagen och SMS-bankerna med in i våra vardagsrum. Bland sponsorerna till Erik Nivas framgångsrika fotbollspodd When We Were Kings finns världens största hamburgerkedja, ett lite moraliskt tveksamt försäkringsbolag - och självklart, som alltid - Svenska Spel. Ofta presenteras sponsorerna i termer av fotbollsromantik. Moral, kärlek och lagkänsla blir till begrepp som ska bygga varumärken. Till Svenska Spel-reklamerna får läsarna skicka in sina bästa tipslördagsminnen. Gamla minnen om Wolves - Leeds och mellanöl med vännerna paketeras om för att sälja spel på Oddset eller Stryktipset. Är inte Nivas upprördhet och avståndstagande en smula motsägelsefullt? Wenströms? Till och med Carra och Neville som ju ändå förkroppsligar sina klubbar? Hycklare? Sell outs? Har någon av dessa indignerade herrar sagt att man vägrat att jobba med VM i Qatar? Ett mästerskap som har tusentals liv på sitt samvete innan det ens börjat. Varför tycks gränsen kollektivt gå vid European Super League när man låter så mycket annan skit passera? Det känns svårt att ta in.
Jag häller upp morgonkaffet. ”This is Anfield” står det muggen. Men det är det ju strängt taget inte sant. Jag befinner mig inte i Liverpool, inte vid River Mersey, inte ens i England. Jag befinner mig i hjärtat av Norrköpings industrilandskap, vid Motala Ström, inte hundra meter från fotbollsstadion Östgötaporten. Situationen är ett talade exempel för fotbollens globalitet och det moderna supporterskapets likgiltighet inför geografisk närhet. Trots att jag kan se IFK Norrköpings hemmaborg från mitt lägenhetsfönster så är det närmre till Anfield från där jag är. Och det har det alltid varit. Jag växte upp utanför Katrineholm, där är det i regel Stockholmslagen som har mest sympatier, och IFK Norrköping förstås. Men som alla vet var de engelska klubbarna också populära, och som så många andra såg jag Liverpool på Tipslördag redan som barn.
När jag i tioårsåldern bytte skola så frågade en av mina nya klasskamrater
— Vilket lag håller du på?
— AIK, svarade jag.
Han såg på mig förvirrat och blicken avslöjade att jag lika gärna hade kunnat svara Alingsås eller nån annan gudsförgäten håla vilken han inte kunde bry sig mindre om.
— I England… förtydligade han med himlande ögon.
— Liverpool, svarade jag med spelad tvärsäkerhet.
Det var kanske inte helt sant när jag sa det. Men det har varit sant sedan dess. Jag lekte att jag var Fowler på rasterna. Samlade på allt Liverpoolrelaterat som jag kom över. Jag tapetserade rummet med bilder på McManaman, Fowler, Owen och Gerrard, till och med ikoner som jag själv aldrig sett spela som Dalglish och Rush. Så här 25 år senare begriper jag ju att det hade kunnat vara annorlunda. Tänk om jag hade sett United den där dagen på Tipslördag, då hade jag kanske svarat annorlunda på frågan från min klasskamrat? Fowler förbjude, jag hade kunnat lekt att jag var Cantona eller Scholes istället? Eller för all del, Fernando Hierro eller Paolo Maldini.
Jag berättar det här för att Erik Nivas hyckleri är också mitt. Jag hade inte haft Liverpool om det inte vore för 90-talets kommersialisering och internationalisering av fotbollen. Jag har sett Liverpool på TV och på laptop. Jag har fulstreamat och jag har prenumererat på dyra plattformar. Jag har köpt otaliga öl på O’Learys. Jag har spelat med Liverpool på varenda FIFA sedan -98, jag har själv rattat LFC till alla titlar som finns på Championship Manager. Jag är en fotbollskonsument. Jag hatar att det är så, men så är det. Jag fastnade för Liverpool för att det såldes till mig. Det finns reservationer att göra till detta konstaterande. Jag må ha kommit för produkten, men jag stannade för romantiken. Liverpool FC:s identitet, arbetarklassarv, YNWA, Hillsborough, Gerrards lojalitet, känslan att vara en underdog, har alla varit drivande i mitt supporterskap. Det var inte av dessa skäl som jag började heja på Liverpool, men det var av dessa skäl jag fortsatte.
Och i den här röran av hyckleri och moral, nånstans i en punkt där de skarpaste kontraster möter varandra, där romantisk utopi möter kommersiell cynism, där finns svaren på vad som håller på att ske, och varför de ledande kostymerna till European Super League-klubbarna kan ha tagit sig vatten överhuvudet den här gången. Eller jag hoppas i alla fall det. Historien må ha visat om och om igen att supportrarnas upprördhet över fotbollens kommersialisering utgör ett ringa hinder att ta sig över för den som vill tjäna pengar på fotboll, det som dock utgör ett hinder är om vi inte vill köpa produkten. Vi har för all del vant oss vid att se föreningarna förvandlas till underhållningsmaskiner, vi låter våra minnen kapitaliseras på i anslutning till reklam och vi köper dyra abonnemang och kaffekoppar. Men vi gör allt detta då vi trots allt njuter av produkten. Jag vill se Liverpool spela fotboll, jag vill höra analyser i Wenströms studio och jag vill lyssna på Nivas podd. Men här är kickern, jag vill inte se Liverpool - Real Madrid tio gånger om året. Jag vill se Liverpool ”on a rainy day in Stoke” för hur motsägelsefullt det än så är jag inte bara en fotbollskonsument, jag är en romantiker också och produkten som European Super League vill sälja mig är knappast romantisk nog för min smak. Däri ligger också jätteklubbarnas misstag, man har designat en produkt som jag inte vill ha, som Carra och Neville spyr på och som Niva vägrar att arbeta med. ”Vem vill se Liverpool mot Real Madrid tio gånger om året?” som Jürgen Klopp alltså ska ha sagt när han diskuterat en hypotetiskt superliga tidigare. Tottenhams största supporterförening har krävt att Spurs styrelse backar eller avgår. Så, en europeisk superliga? Näe jag köper det inte, och ingen annan heller vad det verkar. Reaktionerna kommer att bli fler, och de kommer att bli starkare. Superklubbarna verkar inte ha frågat någon inom eller runt fotbollen vad man vill ha. I sin strävan att göra en säljbar produkt har man förändrat själva varan så till den milda grad att man helt missat (ignorerat) sin egen målgrupp, och detta kan bli deras fall. Detta är i alla fall halmstrået jag har valt att greppa efter.
För i längden så funkar det faktiskt så här, det går bara att sälja hamburgare och försäkringar via Erik Nivas podd så länge podden berättar fotbollsromantiska berättelser, det går bara att sälja Champions League-TV om sådana som Carragher eller Neville finns i studion och fyller den med de värden som tittaren eftersöker. Fotbollen måste associeras med bedrifter och moral, annars är den värdelös, oavsett om värdet är det fotbollsromantiska eller det kommersiellt cyniska. Lika fullt måste Liverpool måste associeras med YNWA, Hillsborough och faktiskt ”A rainy day in Stoke”, annars är det nämligen inte Liverpool. Och är det inte Liverpool, ja då kan jag inte vara supporter längre, och där slutar också min konsumtion.
På frågan ”Kommer du fortfarande att heja på Liverpool även om dom dödar fotbollen?” så svarade jag min kompis ”Det spelar ju ingen roll - då finns ju inget Liverpool att heja på och ingen fotboll att följa dom i.”
