Gästkrönika: Nio minus sex
Liverpools tre senaste matcher på Anfield har alla slutat oavgjorda och känslan är att två poäng gått förlorade i samtliga. Nio poäng har blivit tre när Willian slagit inlägg i bortre krysset i 85:e minuten, Calvert-Lewin sökt och tilldömts straffspark rusandes från mål i slutet av Merseysidederbyt och Solanke förlösande satt 1–0 mot West Bromwich som flera sekunder senare dömts bort. Nio minus sex är tre, och sex tappade poäng är förödande i toppstriden av Premier League.
”Jürgen Klopp har tappat 41 poäng från ledning sedan han tillträdde som manager i Liverpool.”
Nu är det troligtvis lätt att tro att det här uteslutande är en text om förföljelse av otur och slumpartade händelser, men de senaste veckornas mörka moln över Anfield har givetvis inte bara berott på domarbeslut. Poängtappen har till lika stor del sprungit ur återkommande problematik. Jürgen Klopp har tappat 41 poäng från ledning sedan han tillträdde som manager i Liverpool, känsligare statistik för någon klubb under samma period i de fem största ligorna i Europa finns inte att hitta. Samtidigt som lågt sittande motstånd återigen fixat en poäng och effektiviteten framför mål lyst med sin frånvaro.
Liverpool har hittills under Premier League-säsongen bara varit i underläge i tre minuter på Anfield, men trots det kryssat fem av nio ligamatcher där. En egenskap alla supportrar värdesätter är den att kunna spela av matcher och Liverpool har i över två år varit sämst av alla i Europas toppskikt på detta. Senaste veckorna har Chelsea och framför allt Everton kommit undan sent och i våras lyckades lag som Crystal Palace och Bournemouth komma tillbaka efter underläge på bortaplan mot Liverpool. Oförmågan att stänga matcher har kostat många poäng och sambandet med ett bristande försvarsspel över lag är uppenbart. Det blir därutöver rimligt att i viss utsträckning ifrågasätta mentaliteten och cynismen i laget, givet att laget återkommande faller ihop och kombinationen försvarsbrist och karaktär är förödande för ett lag med ambitionen att etablera sig i toppen.
I kontrast till Liverpool finns rivalerna Manchester United som under Mourinho är extraordinärt bra på att hålla tätt och inte mindre vid ledning, ända ut till slutsignal, inte till 77:e eller 85:e minuten. Det finns en sådan cynisk och bekväm kvalitet som gör att de kan städa av lagen på undre halvan. Förhoppningen är inte att inspireras till den milda grad att cynismen blir till en svaghet, men att införa en rimlig mängd av detta taktiskt såväl som mentalt för att sluta tappa poäng i de enkla matcherna, bli mer bekväm vid uddamålsledning och ta riktning mot kontinuitet i resultat och poänginkassering.
Vidare finns problem vi alla är väl bekanta med i fråga om att bryta ned sittande lag, i synnerhet på hemmaplan där motståndet inte alls behöver kliva upp. Klopp och hans tränarstabs taktiska förmåga att komma underfund med sådana taktiska brister ifrågasätts konsekvent och det ter sig inte mer än rimligt att göra i takt med att historien upprepar sig. I sanning är Liverpool inte tillräckligt bra när motståndarna kryper hemåt och förhindrar Klopp att utöva sitt taktiska kännetecken genom möjligheten att vinna boll, ställa om och hota med sanslös fart.
Lag som Manchester City, Chelsea och Tottenham med flera är bättre på att spela fotboll djupare in på motståndarens planhalva mot försvarande lag. Denna förmåga får bottenlagen att inse sina egna begränsningar och samtidigt exponeras för sina svagheter. I takt med att samma nämnda lag är effektiva framför mål och konsekventa i att hitta rakare passningar till väsentliga avslutslägen plockas också trepoängarna på hemmaplan kontinuerligt. Det krävs därför inte heller samma poängrad mot topplagen för att lösa en biljett till Champions League, något som väldigt tydligt räddade Liverpool under föregående säsong med fantastiska resultat mot topplagen.
Effektivitet framför mål gör vidare att andra lag kommer undan när spelet inte är bländande, och den kan till och med överskugga taktiska brister istället för att blotta dem. Detta är inte någonting Liverpool har tillräckligt av trots offensiva vapen som Mohamed Salah, Philippe Coutinho, Roberto Firmino och Sadio Mané i laget. Ingen av spelarna kännetecknas av att vara dödliga när avslutslägena ges, i alla fall inte i den utsträckning som krävs för att vinna utan att briljera. Det är bara att återigen dra parallellen till Old Trafford, där Romelu Lukaku senast nickade tre poäng till sitt Manchester United fastän bortalaget Bournemouth vann skottstatistiken på mål med 8–2. När Sean Dyches hyllade Burnley gästade Anfield i mitten av september hade Liverpool 23 avslut varav lite färre än hälften var på mål, ändå slutade matchen oavgjord. Det säger ganska mycket om vad som statistiskt sett krävs i antal chanser för att Liverpool ska få utdelning.
I derbyt mot Everton kan ett mer specifikt exempel på improduktivt anfallsspel lyftas, där rätt beslutsfattning från Sadio Mané mer eller mindre hade avgjort matchen före paus när Salah, Solanke och Firmino alla tre hade öppet mål men senegalesen valde avslut med vänstern. Denna ineffektivitet kan många gånger beskrivas som kärnan till att Liverpoolledningar slutar oavgjorda. Något som kan te sig motsägelsefullt å ena sidan eftersom förutsättningarna för hur Klopp vill spela fotboll förbättras vid ledning när matchen öppnar sig, och möjligheterna att öka på ledningen växer med matchbilden. Å andra sidan när lägena som öppnar sig inte tillvaratas kan motståndarlaget kontra mot ett bristfälligt Liverpoolförsvar, dessutom med gott självförtroende av det skälet att de sett hur andra med dem jämbördiga lag åtskilliga gånger lyckats.
Besvikelsen som uppstått bortom taktik och prestationer, som istället handlar om domarbeslut, värker givetvis i skrivande stund. Straffen mot Everton och det bortdömda målet mot WBA har direkt präglat slutresultatet och känslorna efteråt. Det skulle däremot vara en förenkling av verkligheten att driva en tes om tillfälligheter, även om de visat sig mer än vanligt det senaste. Det är när man väger samman sårbarheten vid ledning, de fortsatta svårigheterna att slå hål på sittande försvar och ineffektivitet framför mål som man närmar sig förståelsen för det faktum att Liverpool och kontinuitet sällan går hand i hand. Den delen i de senaste motgångarna som inte går att påverka kommer därutöver som ett brev på posten, nio poäng blir till tre och vägen tillbaka på nytt krokigare än den behöver vara.
