Gästkrönikan: No grinta, no glory.
När slutsignalen ljöd över Stadio olimpico igår kväll var det nog många Chelseasupportrar liksom jag som lämnades med fler frågor än svar. Jag önskade en stabil bortainsats mot en stark motståndare och ytterligare försäkran till mitt oroliga sinne om att vi trots allt är på rätt väg även om media påstår det motsatta.
Det jag fick? En käftsmäll.
Roma var från minut 1 (bokstavligen) starkast i varje närkamp, först på varje boll. Det fanns ljusglimtar i mitten av den första halvleken men de var sannerligen små i sammanhanget. Fabregas såg ut som ett förvirrat rådjur när de tre vargarna på Romas mittfält röjde fram och tog med sig allt i sin väg. De Rossi skyddade sin backlinje som endast en Italiensk regista kan göra samtidigt som Nainggolan och Strootman knappast tog några fångar när de vände ut och in på Chelseas tafatta 2-mannamittfält. Bakayoko såg hjälplös ut bredvid Fabregas och backlinjen måste undrat vad det var för cirkus som spelades upp framför dem på det centrala mittfältet. Krydda denna underlägsenhet med individuella misstag i backlinjen och matchen var i princip ur sikte vid halvtidsvilan. Som så många gånger förr fällde mittfältskampen avgörandet, denna gång på solklar knockout.
Det var solklart att Roma över alla positioner hade spelare som var inställda på krig. De var kompromisslösa i sin defensiv, skoningslösa i anfallet och visade en imponerande vilja att vinna matchen igenom.
De hade något som Chelsea inte hade, de hade grinta.
Grinta är ett italienskt uttryck som väl närmast kan översättas som ”beslutsamhet” eller ”jävlar annamma” och Roma hade grinta så det räckte och blev över. Säga vad man vill om Antonio Contes laguttagning eller individuella misstag men det som oroar mest var den totala avsaknaden av vilja och inställning. Det gick inte att känna igen det lag som med hård träning, disciplin och kämparglöd brinnandes i ögonen defilerade hem Premier league för bara 6 månader sen. Där är Antonio Contes stora utmaning, att tända elden igen. Att motivera dessa spelare, påminna dem om hur man blir mästare. Som Antonio Conte själv sade inför förra säsongen:
”Det finns en fladdrande liten flamma. Den är liten, men den finns där! Det finns ingen garanti men med hårt arbete kan den lilla flamman växa till en rasande skogsbrand.”
Jag hoppas bara för den gode Antonio att veden inte blivit fuktig.
Because to bring back the glory we need to bring back the grinta.
