Gästrapport: Blackburn - Leeds
Luke Murphy var bra trots förlusten

Gästrapport: Blackburn - Leeds

Johan Svensson och hans far fanns på plats på Ewood Park när Leeds i lördags tog sig an Blackburn Rovers. Här är deras reseskildring.

Alla Leedsare känner igen känslan. Den som smyger sig på när resultaten går vår väg, när Leeds vunnit två eller tre matcher i rad. Min inre röst säger till mig; bli inte för glad, du blir strax besviken igen. Efter hemmasegern senast mot Middlesbrough var det således osedvanligt svårt att veta hur man skulle förhålla sig till situationen. Skulle man tillåta sig att sväva iväg och drömma om nya segrar och vårens playoff, eller skulle man bara ställa in sig på att segersviten efter nästa match återigen skulle vara bruten? Eminente Erik Niva sammanfattade det hela oerhört bra i en krönika för en tid sedan: "Förlusterna rår inte på mig längre, det är hoppet som förtär mig". Jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv.

I fredags satte jag mig på planet till Manchester med min far, givetvis även han Leedsare in i själen. Fredagen i ovan nämnd stad var inte mycket att skriva hem om men lördagen mötte oss med strålande solsken och en för årstiden tämligen behaglig temperatur. Vid elva-tiden traskade vi ner till stationen och satte oss på tåget som via Preston skulle ta oss till Blackburn. Vid tågbytet i Preston högg vi tag i en man iförd Leeds-halsduk för att dels försäkra oss om att vi hoppade på rätt tåg, men även för att eventuellt ta rygg på denne herre och möta upp lite andra Leedsare i Blackburn.

Sagt och gjort. Framme i Blackburn satte vi oss på första bästa pub och beställde in ett gäng pints. Vi träffade där två killar i min ålder (20-25) och vi var nu en tapper skara Leedsare i "fel" stad. Den äldre herren och dessa två killar tyckte givetvis att det var hederssamt att vi åkt från Sverige för att kolla våra grabbar borta mot Blackburn. Vi slog följe med dem bort till Ewood Park där vi sedan skiljdes åt. Jag och min pappa hade nämligen inte lyckats få biljetter i klacken. Däremot så hade vi lyckats komma över två "vanliga" sittplatsbiljetter på långsidan efter diverse lögner och löften till Blackburns kansli om att vi ju faktiskt absolut var inbitna Rovers-fans. Klacken var för övrigt helt fantastisk matchen igenom. 7000 Leedsfans ägde praktiskt taget hela Ewood Park, hatten av!

Matchen då? Det börjar bra. Den tillresta klackens sång får hela arenan att vibrera, Varney springer på allt, Murphy är en gigant i varje närkamp, nye Zaliukas ser gedigen ut längst bak i mitten och Austin är som vanligt precis överallt. Efterhand tar Blackburn över allt mer och är på det stora hela det bättre laget i första halvlek. Leeds har sin chans när Ross elegant skarvar vidare en boll som friställer Pugh. I övrigt inte mycket mer än så. På övertid i första gör så Blackburn 1-0 på en hörna och klacken blir, om än bara för en kort stund, lite tystare.

Andra halvlek tar vid där första slutat. Varney ser trött ut, Mowatt har det tungt defensivt och våra wing backs orkar inte fylla på längs kanterna. Alltför mycket av anfallsspelet består i långa bollar som Ross förvisso ofta lyckas plocka ner och suga in, men är därefter alldeles för ensam. När McDermott väljer att stoppa in Smith och Byram lyckas Leeds skapa lite tryck. Byram fyller på bättre på sin kant och Smith lyckas hota Blackburns mittbackar i luftrummet. Den riktigt heta chansen uteblir dock och trots att borta-sektionen bär sitt lag mot en poäng så slutar matchen 1-0. Bäst i Leeds för dagen var i mitt tycke Murphy som springer kopiöst och täcker stora ytor i defensiven. Spelar klokt och vårdat och förlorar, mig veterligen, inte en enda närkamp. Han mattas tyvärr av mot slutet och byts då också ut. Även Austin, som också han är en jätte i närkampsspelet och en oerhörd slitvarg, och Ross, som jobbar hårt och ständigt hotar med sin skicklighet, förtjänar omnämnande för sina insatser.

När eftermiddagen blivit kväll och vi satt oss på tåget tillbaka till Manchester så är det förvisso utan poäng i bagaget, men med ett hjärta och en orubblig stolthet för denna klubb. En stolthet som denna kväll symboliseras av ett tåg fullt av fans som vägrar sluta sjunga. De sjunger för sitt Leeds, de sjunger sig förbi nederlaget och de sjunger sig rakt igenom hela natten.

Johan Svensson2013-12-04 15:55:00
Author

Fler artiklar om Leeds United