Gåtan Ferguson - motsättningarnas man
Klockan har passerat midnatt och det är fredag. Jag borde egentligen skriva en inför-artikel om Chelsea – Everton, men alltsedan det var ett faktum att självaste Big Dunc kommer att få en coach-roll i A-laget, har jag haft svårt att släppa tankarna från den store skotten som enligt gamle managern Joe Royle blev en legend innan han blev en spelare. Duncan Ferguson är kult. En märklig personlighet full av motsättningar. En gigant så väl som fotbollshistoriens kanske störste underpresterare.
Det går inte att släppa denna gåta, vilket gör att när det gäller Chelsea – Everton, kan jag bara konstatera följande: Chelsea är ett mycket bra lag som vi möter minst två gånger per säsong. De spelar i blått och är väldigt mycket rikare än oss. Alltså får de inte underskattas, utan det blir en svår match, men vi hyser vissa förhoppningar.
Så, tillbaka till Duncan Ferguson.
Skallningen och Rangers
Kraftfull, stor, fantastisk på huvudet och bra med fötterna, särskilt med tanke på hans storlek, gjorde Duncan Ferguson till den dyraste spelaren i Storbritannien när han gick från Dundee United till Glasgow Rangers för 4 miljoner pund 1993.
Det blev en turbulent tid i Rangers och knappast någon succé. Benbrott som höll honom borta från spel under en längre period kompletterades med disciplinproblem, vilket toppades då han skallade Raith Rovers John McStay, något som senare skulle betraktas som misshandel och ge Big Dunc ett fängelsestraff. I förstone gav det 12 matchers avstängning. Under avstängningen drog Ferguson dessutom på sig tre fall av misshandel. Två i samband med taxibråk efter sena kvällar samt en misshandel av en fiskare. Tillsammans skulle allt senare leda till sex veckors fängelse.
Jim McLean som var manager för Big Dunc innan övergången till Rangers sammanfattade problemet ganska bra då han konstaterade att centertanken bötfällts för mer pengar än han tjänat under sin tid i Dundee United.
Flykten till England
En del menar att han nästan flydde till England då Everton 1994 – ett lag i djup kris – lånade Iain Durrant och Duncan Ferguson från Rangers. Big Duncs bitterhet över hur skotska fotbollsförbundet behandlat honom och framförallt låtit skallningen av McStay gå vidare till en civil domstol, påverkade skottens relationer till sin hembygd på flera sätt. Bland annat blev det bara sju landskamper och han meddelade hyfsat tidigt i sin karriär att han var färdig med landslagsspel.
Everton blev hans hem och där gick han rakt in i fansen hjärtan.
Trots att Ferguson visat glimtar av sin kapacitet under den första tiden, så var Everton ett lag i kris och managern Mike Walker fick sparken. In på scen kom istället en annan gammal legend till centerforward i Everton – Joe Royle. Första matchen skulle bli ett derby och kvällen innan match fick Royle ett samtal från den assisterande tränaren (tror jag det var) som hade dåliga nyheter. Duncan Ferguson hade precis åkt dit för rattfylla. Mot alla odds beslutade ändå Joe Royle sig för att låta Big Dunc spela, vilket ledde till seger i derbyt. Ferguson var magnifik och gjorde det första målet av två.
Royle tecknade ganska snart ett kontrakt med skotten till den då oerhört höga övergångssumman av 4,5 miljoner pund. Joe Royle har själv berättat hur han pustade ut vid läkarundersökningen, då det inte fanns några kemiska substanser i Fergusons kropp, men som en ur det medicinska teamet sa: ”Den store mannen dricker en hel del Bacardi.”
Endast de stora matchernas man
De stora matcherna, som derbyn och ett antal gånger mot Manchester United, passade som handen i handsken för Ferguson. Det var dock svårare med lunken i ligan och det faktum att Everton då inte var särskilt bra och det mesta var just – lunk. Förutom i slutet av säsongerna då det handlade om överlevnad.
Den gamle målvaktslegenden Neville Southall konstaterade:
"...Duncan spelade extremt bra mot alla de bästa lagen, men kunde inte gå igång på matcher mot lag som Coventry eller Ipswich Town, om inte någon gav honom en snyting eller något liknande.”
Det sätter också fingret på varför Big Dunc aldrig blev den spelare han hade potential att bli tillsammans med det faktum att han inte var så förtjust i att träna… och hade problem med disciplinen… och festade.
Anders Limpar sa i en intervju för Swedish Toffees för några år sedan:
”Förutom att han festade rätt bra så var han även väldigt träningsovillig. Han kom alltid med undanflykter och tillbringade mer tid i badkaret än ute på träningsfältet. Han var därför aldrig riktig genomtränad och det var också därför han blev skadad ofta. Det var synd för han var en enormt bra spelare.”
Eget badkar
Faktum var att Big Dunc hade sitt eget badkar i Evertons omklädningsrum. Ingen vågade lägga sig i just det badkaret före skotten. Han hade också alltid samma plats i omklädningsrummet, vilket var platsen alldeles bredvid ingången till badkaren. När han efter en sejour i Newcastle återvände till Goodison Park gick han fram till sin gamla plats, flyttade på den spelares kläder varit där under hans frånvaro och fortsatte sedan som om allt var som vanligt igen.
Neville Southall är mer rättfram när han träffar Ferguson:
”Du borde blivit den bäste spelaren i världen, din idiot.”
I sin biografi utvecklar målvakten:
”Duncan borde ha varit – och jag har sagt det till honom vid flertalet tillfällen – den bäste spelaren i världen. Men han var inte tillräckligt motiverad.”
När Southall relativt nyligen fick reda på att Big Dunc var U18-tränare kunde han inte hålla sig när de träffades:
”Hur i helvete ska du kunna berätta för de här killarna hur det de ska spela bättre när du själv inte lyssnade på någon?”
Han är lite rakt på sak, den gamle Southall, som dock var en träningsnarkoman och helnykterist. Kanske den siste världsmålvakten som cyklade till träningarna.
Pigeon racing
Både Southall och Limpar kan dock skriva under på Duncan Fergusons fina, ödmjuka och varma förhållningssätt till sina lagkompisar och vänner, vilket också bidrar till bilden av en person med många motsättningar.
Som hobby – vid sidan av festandet – har han alltid haft duvuppfödning och tävlingar med duvor (pigeon racing). Han och hans far är besjälade av detta. Eller som Southall beskrev det en gång då Big Dunc kom inrusande i omklädningsrummet efter en förlust mot något London-lag och skrek:
”Ja! Ja! Ja!”
”Vad är det med dig?” undrade Southall.
”Jag och min pappa fick första, andra och tredje i pigeon racingen idag för första gången någonsin!”
Och trots att han var den rumlare han ändå var, så var han principfast på vissa saker. Han förlät nog aldrig skotska FA, han vägrade under större delen av sin karriär prata med journalister och hamnade i konflikt med David Moyes i slutet av sin karriär, vilket ledde till att Ferguson och familj flyttade till Mallorca i fem år, utan kontakt med klubben vars märke han har tatuerat på axeln.
Brottade ned inbrottstjuvar
Han är också känd för att på bar gärning kommit på två inbrottstjuvar i sitt hem. En av tjuvarna lyckades fly, men den andre tog Big Dunc hand om, vilket resulterade i några dagars sjukhusvistelse för den olycklige tjuven.
Det blev aldrig mer än en FA-cuptitel 1995 för Everton och endast några få landskamper för Skottland. Som mest gjorde han bara elva mål på en och samma säsong och det var under Howard Kendalls tredje sejour som Everton-manager.
Howard Kendall beskrev Duncan Ferguson som den centerforward han önskat fyra år tidigare, den som kunde gjort skillnaden för Kendall i hans andra sejour i Everton.
Joe Royle berättade för Kendall att Big Dunc kunde vara svår, men att fängelsevistelsen hade påverkat skotten som hade svårt för auktoriteter, men Howard Kendall och Big Dunc fungerade bra tillsammans, vilket säger en del om Kendalls förmågor att hantera sina spelare.
Big Dunc delar även förstaplatsen i tävlingen flest antal röda kort i Premier Leagues historia tillsammans med Patrik Viera på åtta röda kort vardera. Givetvis med efterföljande avstängningar.
Sedan var det alla dessa skador…
"It´s Bob the fucking Builder!"
När det var klart att Mike ”Baz” Rathbone lämnade Preston North End för att bli Evertons fysioterapeut skrämdes han upp av Prestonspelarna med att alla Premier League spelare saknade respekt för ”physios”, särskilt en viss Duncan Ferguson. En påtagligt nervös – och enligt honom själv uppklädd – Baz Rathbone vågade sig till sist ur bilen på parkeringen på Evertons dåvarande träningsanläggning Bellefield och klev in i lokalerna, så dröjde det inte länge förrän han från ett angränsande rum hörde en skotte högljutt berätta:
”Fuck me. Have you clocked the new physio? It´s Bob the fucking Builder!”
Strax därefter kom skotten ut ur rummet och såg Baz och hälsade:
”I am Big Dunc by the way and I have finished a few physios careers.”
Baz - som är kvick i kommentaren - replikerade:
”That´s ok, I´m Baz and I have finished a few players careers!”
Big Dunc skrattade högt, klappade Baz på ryggen och gick iväg.
Det skulle vara en hel del bekymmer med skadorna för Baz och Ferguson, men kommentarerna var början på en god relation.
Slutet och Moyes
I december 2004 såg det ut att vara slut med karriären för Duncan Ferguson. Skadorna hade tagit ut sin rätt och efter ett storbråk med David Moyes ute på dåvarande träningsanläggningen Bellefield beordrades han att hålla sig borta. Men på något sätt lyckades de sturiga skottarna hitta tillbaka till varandra och det visade sig bli en ny vår för Big Dunc.
Samma dag som den finske tonsättaren Osmo Tapio Räihäla hade premiär för ”Barlinnie Nine”, ett orkesterverk framfört av Finlands radiosymfoniker och som handlar om just Duncan Ferguson (jo, det är sant!), så nätar skotten och ser till att Everton vinner mot Man U och går mot Champions League kval. Ett kval som Ferguson borde avgjort om inte domaren Pierluigi Collina felaktigt dömt bort ett korrekt mål mot Villareal.
Det blev ett tårdrypande farväl till fansen i säsongens sista match 2005/06 mot West Bromwich. Bara dagarna innan hade Evertons kapten under det pokalfyllda 60- och början av 70-talet - Brian Labone -avlidit, vilket gjorde att känslorna var i svallning på Goodison. Everton hämtade upp ett 0-2 underläge till 2-2. Ferguson var dagen till ära lagkapten och missade en straff vid ställningen 1-2. Men i matchens allra sista skälvande minut kvitterade han efter en retur och kunde göra sitt allra sista mål för Everton. För övrigt också det första den säsongen.
Under ärevarvet tillsammans med sina barn sågs en tårfylld Big Dunc ta farväl av de fans som tagit honom till sitt hjärta.
En favorit hos fansen, de stora matchernas man, Big Dunc, han som har Evertons klubbmärke tatuerat på axeln och vari det finns en nia. Nummer nio – centerforwarden - är det mest traditionstyngda man kan aspirera på i Everton. Och Duncan Ferguson är en i raden av berömda namn.
Men det var också en karriär kantad av skador, skandaler, avstängningar och – i förhållande till förmåga – undermåliga prestationer över tid.
Början på en ny karriär?
Något hände också alldeles i slutet mellan Moyes och Ferguson, då Big Dunc tog sitt pick och pack för att flytta till Mallorca, utan nån vidare kontakt med klubben. Men så, fem år senare, skedde ett telefonsamtal mellan Moyes och Ferguson. En utsträckt hand från dem båda, vilket ledde till att Big Dunc återvände till Everton för att hjälpa till med Evertons U18-lag. Först på ideell basis. Och återigen förvånar han, motsättningarnas man. Gåtan.
Rumlaren som har svårt för auktoriteter ska vägleda ungdomar. Han sluter fred med skotska FA (nåja, kanske temporärt) och tar sina examina som coach och visar sig vara en ypperlig ledare. Så bra så att Roberto Martinez tagit in honom i den allra innersta kretsen och det snackas om att förr eller senare kommer Big Dunc att leda Everton från bänken.
En gigant är tillbaka, och vad är då en inför-artikel mot Chelsea?
