Halvvägs in i fönstret – varför är tunnaste truppen utan nyförvärv?
Transferfönstret är öppet sedan länge. Ändå har ligans tunnaste trupp inte förstärkt med en enda spelare. Varför är det inget som händer på transferfronten? Undertecknad har gjort sitt bästa för att reda ut saken.
”Imorgon börjar Everton försäsongen med sin sämsta trupp någonsin. Efter en säsong då klubben skrapat ihop sin lägsta poängskörd genom tiderna. Utan att ha värvat en enda spelare.” Jag citerar en tweet som kan vara smått överdriven, men beskriver min frustration just nu.
Abdulaye Doucouré säkrade kontraktet i säsongens sista halvlek. En slutpunkt som egentligen borde varit ett startskott. Men snart halvvägs in i sommaren har Everton bara agerat genom en enda kontraktsförlängning. Till den impopuläre ägaren Bill Kenwright.
Något nytt externt kapital verkar det inte bli tal om. Och med ett liggande Financial Fair Play-hot över klubben ser det bara ut att finnas en väg för Sean Dyche om han ska kunna föra sitt bygge framåt. Att göra sig av med så mycket som möjligt av en redan för tunn trupp.
Under en treårsperiod mellan 2017-2020 gick Everton back cirka 170 miljoner pund enbart på transfers och har sedan dess jobbat i ekonomisk motvind. Maxtaket på vad som var tillåtet över denna period var ett minusresultat på 105 miljoner pund och ett ordentligt straff lär vänta i form av böter, i värsta fall även poängavdrag.
Straffet är dock sannolikt inte i närheten av den ekonomiska smäll som en degradering från Premier League skulle innebära. Problemet är bara att beslutet kan ta upp till fyra år och har lett in klubben, som inte vågar värva för mycket mer än de pengar som kommer in, i en märklig sorts finansiell limbo. Något som förstås inte gör det lättare att konkurrera i en liga där nästan alla andra spenderar mer och mer.
Över de senaste fem säsongerna är det fyra klubbar: Brighton, Luton, Burnley och Bournemouth som spenderat mindre pengar än Everton. Brighton är förstås undantaget som bekräftar regeln, men i övrigt handlar det ju om klubbar som delvis eller helt budgeterat för The Championship.
Med detta sagt är det faktiskt inte speciellt chockerande att Everton har tagit milakliv åt fel håll. Till att bli ett bottenlag. Särskilt med tanke på att kompetensen att förvalta de ringa resurserna inte funnits.
Efter mängder av usla rekryteringar har ägare Farhad Moshiri fått nog av att strössla med degen. Det räcker med att titta på lönelistan för att förstå varför. Det finns enligt mina källor sju spelare som drar in över 100 miljoner pund i veckan. Två av dem, Andre Gomes och Dele Alli, bidrog inte till en enda minut under säsongen. En tredje är Dominic Calvert-Lewin, som inte skrapat ihop till en hel säsong på plan, om man räknar ihop antalet spelade matcher de senaste två åren tillsammans.
Strax under finns dessutom Jean-Philippe Gbamin som inte gjort en minut på flera år. Tillsammans med försvarstrion Michael Keane, Ben Godfrey och Mason Holgate som oftast nött bänk eller suttit på läktaren. Den tunna truppen är inte bara extremt tunn, de som cashar in mest gör sällan det de betalas för att göra, nämligen spelar fotboll.
Att Everton skulle få någon form av nystart kunde vi supportrar glömma när Farhad Moshiri tydligt meddelade att han sitter kvar med Bill Kenwright vid sin sida. Varför? Sannolikt för att han inte förstår bättre. Eller för att han helt enkelt har slutat tro att gräset är grönare på andra sidan. I alla fall för stunden.
Med det sagt är Moshiris ökade försiktighet desto enklare att köpa. Men att snåla sig ur detta prekära läge medan konkurrenterna spenderar mer än någonsin känns som en ytterst svårjobbad strategi.
För tillfället har vi endast en målvakt och en vänsterback. Snart kanske också bara två yttermittfältare och en skadedrabbad anfallare. Lägg därtill att två av våra tre bästa mittbackar från i våras fått lämna. Och pengarna till nyförvärv verkar lysa med sin frånvaro.
Om mindre än en och en halv månad sparkar ligan igång och då behöver platserna vara fyllda och laget samspelt för att ha bästa möjliga chans att undvika ett tredje raka fiasko Det krävs inte en person med Sean Dyches livssyn för att inse att uppgiften är oerhört svår. Men kanske inte helt omöjlig.
För att vänder vi på myntet så finns följande fakta. Vi har världens chans att rensa ut allt som inte håller måttet och börja om på ny kula. Med en manager som vi inte har råd att sparka. Med en klubbchef som verkar insett att han inte bör lägga sig i. Med en spelartrupp som under en hel vår fått byta ut sin skeva världsbild mot att andas Dyche realism.
Den är just nu vår enda väg framåt. Och kanske är det en skönare väg än att år efter år få sina drömmar om en bättre framtid slagna i spillror.
Jag hoppas fortfarande att Doucourés mål inte bara ska vara slutpunkten på ett mörker. Utan också början på vändningen. Det får bara ta lite mer tid, I guess.
