Hedra dem som hedras bör
Man bör kalla saker vid dess rätta namn, sa Olof Palme redan för 40 år sedan.
Som storkonsument vad gäller allt Chelsearelaterat hos såväl traditionella som sociala medier har jag allt oftare tänkt på Palmes ord. Kan det vara så att vi Chelseasupportrar har otroligt dåligt minne? Eller att vi så gärna vill göra de fornstora dagarna ännu större?
Idag fyller Fernando Torres 33 år. Anfallaren som tillhörde världstoppen men tappade bort sig själv när han lämnade Liverpool för Stamford Bridge. År efter år gick och stjärnan fick chans på chans men i det stora hela var spanjoren en dunderflopp i Chelseatröjan. På Instagram lyckönskas den gamle anfallaren av sin ex-klubb. Det i sig är inte speciellt märkvärdigt. Men någonting händer i mig när jag ser kommentarerna. ”Happy birthday legend”. ”He is the beast” och ”I hope you come back to Chelsea”.
Det här är inga enstaka dårar, hela kommentarsfältet är fyllt av varma gratulationer till CHELSEALEGENDEN Fernando Torres. Just begreppet LEGEND har blivit så urvattnat att ingen blir förvånad om ordet pryder banderoller på Stadium of Light den dagen Sebastian Larsson flyttar hem till Eskilstuna.
Jag reagerade när John Obi Mikel såldes till Kina i vintras och alla skulle prisa den fantastiska spelaren som aldrig riktigt slog sig in i startelvan trots tio år i klubben. Men visst, nigerianen var en riktig trotjänare som aldrig klagade på utebliven speltid.
Jag störs något av de märkbart starka hyllningskörerna till Michael Ballack, mittfältaren var en otrolig spelare men hans bästa år kom i Leverkusen och München snarare än på Stamford Bridge. Å andra sidan kan jag köpa entusiasmen kring hans härliga Instagramflöde och förhoppningsvis genuina kärlek till Chelsea. Värre är det när Andrej Shevchenko, som kom samtidigt som Ballack och inte ens nådde godkänd nivå under sin tid i London, besöker Stamford Bridge och hyllas.
En klubbikon. Inte två.
Nuförtiden kan vem som helst kallas Chelsealegend av folk som utger sig för att hålla på Chelsea, allt ifrån Hernan Crespo och Juan Sebastian Veron till Bosingwa och Raul Meireles. Inte ens Alexei Smertin, denne genommediokra ryska mittfältare som värvades för att Abramovich ville ha en landsman på plan, kommer undan epitetet.
Den absoluta droppen kom när William Gallas, ärkeidioten som hotade med att göra självmål om han inte fick gå till Arsenal, kallas just CHELSEALEGEND inte bara i tidningsrubriker utan också på Twitter och andra sociala medier.
Chelsea FC har en stark historia, med massvis av ikoniska spelare vars karriärer man kan drömma sig tillbaka till. Osgood, Dixon, Zola, di Matteo, Drogba, Lampard, för att bara nämna några. Men varför ska då spelare som inte förtjänar det upphöjas till gamla hjältar? Minnet är kort men vi får aldrig glömma vilka spelare som verkligen betytt något för klubben.
Nyligen gästade George W. Bush Jimmy Kimmels populära tv-show. Videosnuttarna från intervjun har blivit virala succéer, folket hyllar den charmige och rolige ex-presidenten som verkar så mysig, utan att ägna en sekunds tanke åt Irakkriget. Det är lite samma mekanismer som när Chelseafans upphöjer medelmåttor och floppar till hjältar från förr. I amerikanernas fall är det lite förståeligt: klart att Bush i jämförelse med den nuvarande presidenten framstår som en våt dröm. Men Chelsea går som tåget - varför ska det gullas med Torres och Shevchenko när klubben leder ligan med tio poängs marginal?
12 april fyller Mateja Kezman 38. Bäva för vad som komma skall.
